"Mitt rike är icke av denna världen." (Joh. 18:36)

Vad ett rike av denna världen är, det se vi med ögonen, det "kommer med utvärtes åthävor", med yttre prakt och anseende, makt, härar, vapen, ära, titlar och allehanda anstalter, som tjäna för detta yttre lekamliga livet. Kristi rike åter är ett andligt och osynligt rike, för människoögon föraktligt och eländigt, och tjänar icke för detta livet, utan för vårt eviga goda och för en annan tid.

Emot vårt allrastörsta onda, det andliga och eviga, hava alla världens riken ingen hjälp. Synden böjer de mäktigaste konungar under sitt välde; djävulen, "denna världens furste", tvingar alla konungar och furstar att tjäna sig, då de icke flytt till Kristus och blivit av Honom förlossade; för döden nedlägger varje konung sin spira och låter stilla bortföra sig, ja, den eviga fördömelsen drabbar lika visst en obotfärdig konung som någon annan människa. Således, för detta eviga onda hava världens riken ingen hjälp, men här är det, som Kristi rike skall tjäna oss. 

Kristi rike har väl i världen intet anseende, det är för människors ögon eländigt och jämmerligt, såsom dess konung var, då Han stod kindpustad, bespottad och försmädad inför Pilatus. Hans rike synes alltså högst eländigt, det skyddar icke mot förakt av världen, icke mot förtryck av människor, icke mot kors och lidande, icke ens mot frestelser och anfäktningar av synden och satan, nej, det drager hellre allt sådant över oss. 

Men för Guds vrede och den eviga döden skyddar det; från synden, både dess straff och herravälde, befriar det; från djävulens hela regering och övermakt frälsar det; mot helvetet och den eviga elden bevarar det. De människor, som tro på Kristus och äro i hans rike, skola icke dö evinnerligen, utan när den lekamliga döden gör slut med det eländiga jordelivet, då skola de först börja att rätteligen leva — likasom Kristus just då ingick i sin herrlighet, när han blev dödad. Sådant är Kristi rike, sådan hans mening i de orden: "Mitt rike är icke av denna världen". 

Men detta skola vi isynnerhet inprägla hos oss genom bilden av själva konungen; ty även därtill skulle Kristi djupa förnedring och lidande i så gripande drag framställas för våra ögon, att de trogna i alla tider skulle uti Honom se en förebild till deras egen väg genom lidande till herrlighet. Och så nedslående och besynnerlig blir oss ofta den vägen, eller Kristi rike på jorden, att också dess egna mest upplysta medlemmar oupphörligt förbryllas däröver. Därför måste du väl och flitigt betrakta konungen såsom ett exempel på rikets art och beskaffenhet. 

Öva dig då isynnerhet uti att väl sammanhålla de stora motsatserna hos Kristus, motsatserna mellan väsendet och utseendet. Se, vilken stor och herrlig person! Och se, vilken djup förnedring, vilket ömkligt utseende! 

Till personen och i verkligheten är Han den store "ärans konung", Faderns enfödde Son, åt vilken även såsom människa Fadern "givit all makt i himmelen och på jorden" och givit "ett namn, som är över alla namn, att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor skola bekänna, att Jesus Kristus är Herren, Gud Fader till ära". Sådan är konungen i verkligheten. 

Men se, vad därav synes på Honom. Han födes i en stallkrubba, Han är genom hela sitt liv den mest "föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", så fattig, att när "rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, hade människans Son intet, där Han kunde luta sitt huvud till"; och när Han håller sitt betydelsefulla, hos profeterna förebådade intåg i Jerusalem, då rider Han på en lånad arbetsåsna med sina fattiga lärjungars kläder till sadel. 

Är detta den store ärans konung, om vilken profeterna sjungit ifrån världens begynnelse? Ja, Han är densamme, "ärans konung, Herren, mäktig i strid". Men så alls intet synes det nu, att man icke kunnat undra, om alla människor frestats att hånle åt hans konunganamn och säga: Det är då visst en tiggarkonung. 

Läggom nu härtill den åsyftade lärdomen, att sådan som konungen är, sådant är hans rike — ett rike av de skarpaste motsatser, den största ära och herrlighet inför Gud, men under den största uselhet inför oss själva och alla människor. 

Hans rike är ett rättfärdighetens och fridens rike, och då är där på samma gång också en beständig synd och strid och oro. 

Hans trogna äro i den allrahögsta nåd och ära inför Gud, äro icke mindre än Guds barn, "söner och döttrar, säger allsvåldige Herren", ja, vi äro Kristi bröder och medarvingar, som skola "skina såsom solen i vår Faders rike"; och då gå vi här på jorden ofta såsom alldeles övergivna av Gud, såsom vore vi under hans vrede för våra synder. 

Då skola vi ihågkomma vår konungs gestalt, och att det just tillhör hans rike, att den stora nåden och herrligheten skola här i tiden vara fördolda under all jämmer och uselhet, på det tron skall hava en beständig övning.