onsdag 31 oktober 2018

"Jag ser en annan lag i mina lemmar, som strider emot den lag som är i min håg, och griper mej fången i syndens lag." (Rom. 7:23)

På detta har vi tyvärr alltför många exempel i vårt skröpliga leverne, både i avseende på tron och på vandringen.

Jag har i min håg även den lagen, att jag vill tro allt det min allsmäktige Herre sagt, om det än vore aldrig så orimligt för mitt blinda förnuft. Men hur går det? I mitt blinda och högmodiga förnuft är en annan lag, som griper mej fången och säger: Det och det är orimligt, ja, omöjligt — och då nu inte jag ser sakens möjlighet, så tvivlar jag på Guds ord och "gör Honom till en lögnare". Detta är ju en gruvlig synd, som jag aldrig vill begå; men att jag ändå begår den, det betecknar förvisso att jag "grips fången av syndens lag".

Eller hur går det dej t. ex. att tro artikeln om våra kroppars uppståndelse? Efter sinnet håller du Herrens ord om detta heliga och sannfärdiga, och du håller Gud mäktig att kunna göra allt, vad Han vill och sagt, men en stund kommer, då du fäster ögonen på några multnade ben, och du tänker: Ska också våra kroppar uppstå? Nej, det är orimligt. Då har den lag, som är i dina lemmar, ögon och förnuft, gripit dej fången.

Ja, med själva den stora huvudartikeln om syndernas förlåtelse händer ju oupphörligt detsamma! Du har all din salighet i tron på Jesu blod, att detta renar oss från alla våra synder; men förrän du hinner tänka det, har du börjat se på någon viss synd, som du mest lider av, dess otillbörlighet och oändlighet, och du tänker: Det borde dock någon gång bli slut med synden; jag syndar ju ännu alltjämt; hur kan jag då tro Guds nåd? — och så är du snart fången i otrons och förnuftets lag.

Likaså när annan nöd, brist och bekymmer uppstår, då säger dej den lag, som är i din håg: Hoppas på Gud. Han är en allsmäktig och trofast Fader. Frukta inte, tro allenast. Men då hör du genast en annan lag från ditt otrogna hjärta, som säger: Detta kan dock inte hjälpas, det är omöjligt, det är förbi o. s. v. På detta sätt erfar vi oupphörligt i vår klena tro, hur lagen i lemmarna griper oss fångna.

Och detta sker oss inte bara med tron och hoppet, utan ock med levernet. Efter den lag, som är i min håg, håller jag Guds bud inte endast heliga och sanna, utan också hjärtligen kära; men på ett ögonblick blir de mej såsom ett intet, jag kan inte besinna och vörda Guds närvaro, det är mej så, som vore Gud inte till; det går mej så, som aposteln säger: "Jag vet inte vad jag gör; ty jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag".

Jag ville vara orubbligt saktmodig och mild, men grips i ett ögonblick av vrede och otålighet. Jag ville vara beständigt ren och fri från alla syndiga begärelser, men grips fången av syndens lag, så att jag gör det jag hatar. Jag ville vara ödmjuk mot alla människor, tålig i bedrövelsen, oegennyttig och himmelskt sinnad; men på ett ögonblick är jag förd från mitt rätta sinne till ett tillstånd, som är mej en gåta och en förskräckelse.

Vad är nu allt sådant, om inte just det aposteln här säger: Jag grips fången i syndens lag, som är i mina lemmar. Och vem kan säga, hur illa det då kan gå till?

Att nu Anden likväl behåller segern, det beror på att själen under allt förblir i den heliga håg som ännu fortfarande reser sej upp emot köttet, strider emot synden och med ånger och tro åter upprättas vid nådastolen, åter får förnyad tröst, håg och kraft att fortsätta vandringen efter Anden. Det beror på att själen genom alla förödmjukande erfarenheter bara blir desto mer gudfruktig, alltmer lär känna sin svaghet och syndens fruktansvärda makt, samt alltmer drivs till bönen och ordet, för att där söka hjälp.

Hur det går med detta, det är ett mycket viktigt förhållande att ge akt på; för går det tvärtom så, att själen börjar bli alltmer borta från nådastolen, trivas i synden och ursäkta den, då vittnar detta om ett tillbakagående, ja, om sömn eller död. Men blir synden tvärtom alltmer förskräcklig för anden, och just den synd, som mitt kött mest älskar, så att jag omsider håller alla andra synder ringa emot denna, håller mej själv för den ovärdigaste syndare, men nåden och Kristus alltmer oumbärliga: då vittnar detta, att anden under alla strider blir alltmer gudfruktig och helgad. Skulle det åter ha kommit därhän att all strid upphört, att själen nu finner sej så god och from som hon vill vara, då är detta ett säkert tecken på att hon somnat och stilla givit sej åt fienden.

När det går som bäst i detta livet, går det så, att synden inte är död och fåfäng, utan besvärlig och tryckande, eftersom jag inte lämnar mej åt dess vilja, utan vakande och bedjande kämpar emot den. Men då blir ofta striden hård och nöden stor. Detta är vad de tjusta och sovande själarna inte vet av; detta är den strid som förs av dem som kämpar för en krona, och hos vilka lagen uppväckt all begärelse.

Om vägen ger sår
och frestaren ofta min undergång spår,
då för det mej bara till Frälsarens famn,
där stillnar min strid och där har jag min hamn.
Min sköld och mitt svärd och min rustning han är,
min Frälsare kär,
min Frälsare kär. 

tisdag 30 oktober 2018

"Frukta inte, du lilla hjord, ty er Faders godvilja är att han vill ge er riket." (Luk. 12:32)

Vilken väldig tröst och trygghet för dem som söker efter Guds rike, men därvid känner mycken fruktan, svaghet och rädsla, att de inte ska kunna uppnå detta rike — vilken väldig tröst, om de bara kunde vakna upp över betydelsen av ett sådant trösteord av denne Herren. Ty de orden: "Frukta inte", av honom som har all makt, måste ju innebära det löftet att han ska hjälpa oss fram, hur illa det än ser ut för oss!

Men här må dock noga märkas, att han inte talar så utan åtskillnad till alla människor. Han säger inte, att ingen människa må frukta; nej, han säger uttryckligt, vilka som ska ha den trösten. Han säger: "Du klena hjord."

Visst är Herren i sej själv nådefull mot alla människor, det kan inte nekas; men likväl är många i ett sådant tillstånd, att de verkligen har skäl att frukta, och att frukta det allravärsta som kan tänkas, nämligen att de rentav ska bli fördömda och aldrig få se Guds rike. Till sådana säger inte Herren: "Frukta inte."

Här blir återigen nödvändigt att skilja på olika själstillstånd, medan det heter i dag, då ännu allting kan hjälpas, om vi vill höra Herrens röst. Detta trösteord: "Frukta inte", tillsäger Herren endast sin klena hjord, endast de själar, som han betecknar såsom sina får. Och vi ser av Joh. 10, hur alldeles särskilt han talar om fåren och säger: "Jag känner mina får, och mina känner mej;" "de hör min röst och följer mej", och "ingen kan rycka dem utur min hand".

Och i texten om den yttersta dagen säger han hur han då ska skilja alla människor, den ena ifrån den andra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna; och fåren ska han ställa på sin högra sida och getterna på den vänstra.

Allt går ut på hur Herren i sina domar skiljer emellan olika själar. Han talar allt ljuvt och tröstrikt till dem han kallar sina får, och däremot till dem, som är på den vänstra sidan, säger han de allraförskräckligaste ord: "Gå bort ifrån mej, ni förbannade, i evinnerlig eld, som är tillredd för djävulen och hans änglar!"

Därför, så tröstefulla och ljuvliga dessa ord än är, måste vi dock för att inte bedras eller bedra någon märka, att denna tröst tillhör endast dem som Kristus känner såsom sina får, och som han betecknar så här: "De hör min röst", "de följer mej"! Han säger inte, att de är så goda, så trogna och så starka, som de borde vara; allraminst att de är syndfria helgon. Nej, nog är de syndare, såsom de själva bittert beklagar, men däri skiljer de sej från andra människor, att när hela världen lever fritt efter sitt eget hjärtas lustar och tankar, är Jesu får sådana själar, som med alla sina skröpligheter dock regeras av hans röst, ideligen frågar efter hans ord och hans behag; de hänger vid honom, blir av hans ord straffade och tuktade, men även av samma hans ord tröstade och ledda genom hela livet.

Du som gärna ville vara en rätt kristen och inte kan umbära din Frälsare och hans evangelium, men lider av så mycken och otillbörlig synd, att du fruktar att du aldrig ska få se Guds rike, att du ofta är färdig att helt misströsta och lämna allt, men genom en besynnerlig Guds nåd ännu alltid hänger vid din Frälsare och inte kan helt överge honom och det eviga livet — hör då, vad Herren själv i vår text säger, den Herren, som till sist ska döma alla på den yttersta dagen, den ende vi har att fråga efter. Ty vem skall jag tro om inte honom själv, och han säger nu här: "Frukta inte, du klena hjord; ty er Faders godvilja är att Han vill ge er riket."

Hör, vilken väldig grund för vår tröst: Eder Faders godvilja eller välbehag! Här byggs nu åter vår tröst och vårt hopp endast på det gudomliga majestätets egen goda vilja och fria givande. Tro helt säkert, att detta också är den enda rätta grunden.

Därför, så snart du bara är ett av fåren i hans klena hjord, så ger han dej riket. Detta var Faderns fria behag och goda vilja. Ty "han har tagit oss till barn åt sej genom Jesus Kristus, efter sin viljas goda behag".

Och vad är nu den evige Faderns vilja och välbehag? Så säger Herren: Att han vill ge er riket. Åt vilka vill han ge riket? Åt er, som är en klen hjord, fulla med brister i tro och lydnad, i mod och förstånd. Därför vill han ge er riket såsom en fri skänk och gåva; "ty av nåden är ni frälsta genom tron, och det inte av er själva, Guds gåva är det." Gåva är det. Inte av gärningar, för att ingen ska berömma sej. Men just därför ger han det åt dem som är en klen hjord, inte åt de starka och modiga, om också dessa senare i avseende på gärningarna har mindre att ångra och begråta. "Ty är det av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd."

Och nu är det Faderns välbehag, att eftersom vi i verkligheten allesammans är syndare, vill han ge riket åt dem, som känner sina synder och endast söker nåd och lever av tron.

Lammets folk och Sions fränder,
lilla hop av köpta får,
som till himlens arveländer
ofta törnestigar går,
Salems folk och Guds församling,
lilla skepp och klena hjord,
som i världen är en främling
och ett mål för våld och mord,

du dig skattar dock lycksalig
och ditt öde aldrig tungt:
Frälsaren med nåd otalig
är din sällhets medelpunkt.
Låt ock honom detta vara,
han allena är det värd;
sedan blir det ingen fara
med ditt liv och hädanfärd.

måndag 29 oktober 2018

"Om Kristus är i er, så är väl kroppen död för syndens skull, men anden är livet för rättfärdighetens skull." (Rom. 8:10)

Här kunde nu frågas: Varför ska de trogna dö, då Gud har förlåtit dem deras synder, och döden är ett syndens straff?

Svar: De trognas död bör inte anses i ringaste mån förringa Kristi fullkomliga tillfyllestgörelse och vår fulla frihet från lagens förbannelse, eftersom deras död inte utgör ett straff enligt den hämnande rättvisan. För dem,  som är i Kristus Jesus, är döden och alla lidanden endast hälsosamma reningsmedel i deras Faders hand, endast prövningar för tron, luttringar för anden och förstörelser av deras fiender och bojor; allt skall tjäna dem till det bästa; "allt är det deras, vare sej det är livet eller döden".

Sådant har Kristi död uträttat, genom vilken all Guds lag fått sin fulla rätt, och genom vilken ett nytt förbund blivit upprättat, enligt vilket alla de, som är i Kristus, är fria från syndens lön, döden, och från all lagens förbannelse. För dem är döden "uppsvulgen i segern", och deras dödsdag är förvandlad ifrån att vara ett syndens straff, till att tvärtom vara deras förlossningsdag ifrån döden och allt elände. Graven är för dem en lönngång till Guds paradis. Deras kroppars nedmyllande är en sådd för det andra livet.

Likasom höstsäden som läggs i jorden en annan sommar ska komma upp i en ny, föryngrad och skön skepnad, så att den, när den är i jorden, inte är förlorad; på samma sätt är de trognas kroppar genom döden inte förstörda, utan endast nedlagda för att uppstå i nya, skönare gestalter. "Det blir sått i förgänglighet och ska uppstå i oförgänglighet; det blir sått i vanära och ska uppstå i herrlighet; det blir sått i skröplighet och ska uppstå i kraft; det blir sått en naturlig kropp och ska uppstå en andlig kropp."

Kan väl en sådan död kallas syndens straff eller lagens förbannelse? Tvärtom är den ju en alltför stor nåd och välsignelse. Dess ändamål och nytta för de pånyttfödas kroppar är att utrota och förstöra synden, som bor i dem — de måste dö, för att bli helt renade. Syndens gift har så genomträngt och fördärvat deras kroppar, att de, likasom de spetälska husen i Israel, måste nedrivas och förnyas för att bliva renade. Och såsom vetekornet inte blir levande, förrän det nedmyllats i jorden, så ska också våra kroppar dö och förmultna i stoftet för att bli rätt levande och heliga.

Nu kunde man väl anmärka: De, som lever vid Herrens tillkommelse ska aldrig dö, utan i ett ögonblick bli förvandlade; varför kunde inte Herren göra så med allt sitt folk och endast i ett ögonblick förvandla dem, så att de inte behövde dö?

Därpå må endast svaras: Gud är visare än människor. Hur många djupa, hälsosamma lärdomar och intryck vore vi inte berövade, om döden ej mer stode oss för ögonen! De trogna behöver ju all hjälp emot synden. Med dödens visshet stävjas dock ofta det köttsliga och världsliga sinnet; därmed visas oss både Guds godhet och stränghet — Guds stränghet och hat till synden, då Han, livets och salighetens Gud, för syndens skull låtit döden komma i världen; och hans godhet, hans innerliga barmhärtighet, då Han givit sin Son i vår död för att avbryta dess udd och förvandla den till en god sömn. Så länge synden är i världen, är döden för de trogna en välgärning. De behöver ännu bedja: "Herre, lär oss betänka, att vi måste dö, för att vi må bli förståndiga."

Slutligen ska de trogna dö också därför, att de i allt ska efterfölja sitt Huvud. När Han blev död, skulle vi, hans lemmar, vara undantagna från denna ordning? När Han gått denna väg till herrlighet, skulle hans lemmar gå en annan väg till den? Det är en stor tröst, att när vi dör följer vi vår Herre och Frälsare, som gått före oss den vägen. Och när naturen likväl alltid har sin art att rysa för döden, såsom även många heliga erfarit, så är det mycket nödvändigt och nyttigt, att trogna själar väl besinnar detta och först och sist minns, att de är i Guds hand, i den trogne Faderns och Frälsarens armar; att inte ett hår ska falla från deras huvuden hans vilja förutan; att fastän döden har en förskräckande gestalt, det likväl är deras hulde och kände Frälsare, som i döden kommer till dem.

Det går oss i döden, såsom det gick lärjungarna, när de var i skeppet och Jesus kom till dem på vattnet; de förskräcktes och sa: "Det är ett spöke;" men Han sa: "Det är jag; var inte förfärade." Och Han, som hitintills skött oss med så stor huldhet, ska inte i döden lämna sina kära eller låta något hända oss, som inte hans kärlek föreskrivit. Han ska genom döden endast ge oss det som vi så länge suckat efter, nämligen förlossning ifrån allt ont, en fullkomlig helighet och trygghet, vi ska aldrig mer synda emot Honom, aldrig mer besväras av något dunkel i tron, aldrig mer anfäktas av djävulen, aldrig mer sakna vår Frälsare, utan nu se Honom såsom Han är i Guds paradis. Då vi alltid varit främmande på jorden, fattiga, skrämda och otrygga, ska vi nu föras in i vårt himmelska arvrike, in i den eviga ron.

När min tro i stormens brus
flämtar matt och svag,
viska till mej, Jesus kär:
"Räds ej, det är jag!"
Då skall nattens mörker fly,
dagen åter gry.

När jag ser mej helt fördömd
av din helga lag,
visa mej din korsgestalt,
säg mej: "Det är jag!
Jag som dina synder bar
allt fullkomnat har!"

Och när genom dödens flod
sist jag vandra skall,
bär mej på din starka arm
genom vågens svall.
All min fruktan då förtag,
säg mej: "Det är jag!"

söndag 28 oktober 2018

"Genom Jesus Kristus har vi en tillgång i tron till den nåd, i vilken vi står." (Rom. 5:2)

Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk tröst för arma syndare. Skriften lär att vi har en beständig tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han det "frihet till att gå in i det heliga genom Jesu blod; vilken Han har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom sitt kött".

O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådastolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag ska spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."

Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådastolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."

Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".

Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.

Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt ska botas av den evige översteprästen, som just därtill är ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han ska vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.

Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt  som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.

Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.

Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.

En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bli rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.

Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?

Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden om att stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du på att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådastolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.

Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl hålla fast de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.

Om rättfärdigheten, om så bara till en del, kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."

Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".

Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.

"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."

Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!

lördag 27 oktober 2018

"Jag skäms inte för Kristi evangelium." (Rom. 1:16)

Man kunde fråga varför aposteln gör denna anmärkning, då evangelium ju inte är något att skämmas för. Det är ju av Gud från himmelen givet och alltså det ärofullaste som finns på jorden!

Varför säger då aposteln att han inte skäms för det? Utan tvivel för att människor ändå brukar skämmas för det.

Nu ska säkert många mena att detta bara kunde vara fallet i apostelns tid, då otrogna judar och hedningar inte kände evangeliets herrlighet och i sin falska visdom föraktade det. Och det är visserligen sant, att det var så i apostelns tid, att Guds evangelium var "för judarna en förargelse och för grekerna en galenskap"; "eftersom judarna begärde tecken, och grekerna sökte efter vishet".

Men alldeles så går det också nu, att Kristi evangelium är en förargelse och galenskap för största mängden av dem, som dock är döpta till hans namn. Den mänskliga naturen är i alla tider och på alla orter densamma, trots alla yttre förändringar. Därför har också allt Guds ord sin tillämplighet i alla tider och på alla folk, det vare judar eller hedningar, muhammedaner eller namnkristna. Det inträffar överallt, vad aposteln säger: "Den naturliga människan förnimmer inget av det som tillhör Guds Ande; det är för henne en galenskap; hon kan inte begripa det."

Och inte bara det, utan Kristi evangelium är också i alla avseenden i den hårdaste strid mot allt vad som ligger djupast i vår natur. I evangelium angrips vad människan mest av allt älskar, sitt oberoende. Där fordras ett ovillkorligt underkastande av både förstånd och vilja under Kristi ord. Där blir all högmodsinbillning och självförtröstan i grund nedslagen. Där blir bara Gud stor och människan endast en fattig tiggare. Sådant kan aldrig behaga människonaturen, utan är för den bara pina och död.

Här är grunden, varför Kristi ord och Kristi sanna vittnen alltid måste vara hatade av allt, som inte är fött av Gud. Därför sa också Herren så ofta till sina lärjungar att de skulle bereda sej på att bli hatade av alla människor för hans namns skull; och han förklarade att det inte var rätt med dem, de var inte hans sanna lärjungar, om de inte fick detta hans tecken, om det inte gick dem såsom Mästaren. Där är inte Kristi evangelium i sanning och renhet, om världen kan älska det, om det inte blir försmädat och antastat.

Men då nu aldrig någon evangeliets fiende vill synas hata det goda och rätta, måste alltid fiendskapen bekläda sej med skenet av nit om sanningen och därför försmäda Kristi sak såsom dårskap eller såsom något falskt och ont, som förtjänar att tadlas och avskys. Då nu Kristi lärjungar och vänner alltid utgör den minsta hopen, bara några få föraktade själar, och hela världen, som försmädar dem, är den stora, tongivande och ansedda hopen, då kan man lätt förstå, att det alltid blir en svår frestelse att blygas vid honom och hans ord.

O, det blir för mången kristen en outsägligt hård kamp, att för Kristi skull avsäga sej all världens aktning, bli en dåre, se sej föraktad och på det värsta utmålad av sina närmaste och vänner och av hela samhället — då vi likväl ingenting så dyrbart på jorden har som människors aktning, vänskap och förtroende. Nu ska vi försaka allt detta. Det fordras ett gudomligt verk i själen till att allt framgent utstå detta.

För vi talar här inte om den gudsfruktan som världen kan gilla och akta, utan om den sanna, äkta Kristi efterföljelse, som nödvändigt måste vara en förargelse och galenskap för all världen, så sant Kristus har sagt: "Tjänaren är inte över sin Mästare; har de förföljt mej, så ska de också förfölja er." Såsom ville han säga: Föreger de att de hatar er för något fel, t. ex. någon brist på ödmjukhet, mildhet m. m., så vet, att jag var "mild och ödmjuk av hjärtat", och ändå har de hatat mej.

Blygs ej för evangelium,
det är en kraft från Gud,
det är hans nåds mysterium
i ödmjukhetens skrud.
Det ger var ängslig syndare
som tror och vänder om
till världens Gud och Frälsare
av livets rikedom.

Det är en uppenbarelse
av Guds rättfärdighet,
som älskar varje varelse
i stor barmhärtighet.
Nu rätt och nåd kan båda ske
i en och samma dom,
och Fadern himmelen kan ge
till oss som egendom.

fredag 26 oktober 2018

"Alla de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn." (Rom. 8:14)

Detta är det stora avgörande kännetecknet. Av alla människor på jorden är bara de Guds barn, som drivs, regeras och ledas genom tiden av Guds Ande. Guds Andes barn är Guds barn. Alla de som är Guds barn, de drivs av Guds Ande. De som inte drivs av Guds Ande, de är inte Guds barn. Alltså säger oss detta språk det stora, allmänna kännetecken, varigenom Guds barn skiljs från alla andra människor.

Vi ska i hela världen se den stora skillnaden, att då mängden av människor bara lever efter köttet, antingen på ett fritt och grovt sätt, efter sina egna lustars och efter denna världens lopp, eller också på ett finare sätt, i någon egen rättfärdighets upprättande, men utan att regeras av ordet och Anden; så finnes dessutom, där man ändå äger Kristi evangelium, också ett annat folk, ett folk, som ideligen umgås med den frågan, hur man rätteligen ska tro och vandra efter Kristus, ett folk, som med alla sina skröpligheter och sin klagan över dem, ändå har det strävandet till sin huvudsak att tro och leva efter Kristus, att döda sitt kött och med både ord och gärning bekänna sin Herre, så att hela deras liv går i motsatt riktning mot hela världens. Sådant verkar aldrig kött och blod, sådant sker endast genom Guds Ande; och "de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn". Guds barn, egentligen "Guds söner"!

Vilken människa kan tro och besinna något så stort? De, som lätt kan tro detta, besinnar säkert inte vad orden innebär; de, som kan besinnar vad orden innebär, kan aldrig på jorden fullkomligt tro det; det är alldeles för stort, det går inte in i våra trånga hjärtan. Tänk, den store, allsmäktige Skaparens, inte tjänare eller tjänarinnor, utan barn, söner och döttrar!

Hur stort detta är, kan någorlunda inses, då vi betraktar de ord aposteln här använder, när han säger att om vi är barn, vi också är den enfödde Sonens medarvingar — "Kristi medarvingar", och sedan, att Kristus ska vara "den förstfödde bland många bröder".

Men hur ska vi nu förstå detta? Att i sann mening vara någons barn, det brukar ju vanligen beteckna att vara född av honom. Inte kan vi väl i denna mening vara Guds barn?

I en viss mening är väl Faderns "enfödde" ensam Guds Son, såsom född av Fadern i evighet och till naturen Gud; men i en annan mening är också alla Guds barn på jorden födda av Gud, då de genom Anden blivit "nya kreatur", nya Skapelser.

Det är vanligen på två sätt vi blir någons barn: det första är genom födelse; det andra är genom adoption. Det har behagat den store Guden, att vi skulle vara hans barn genom båda dessa sätt! Om det senare talar aposteln i Ef. 1, då han säger: "Han har tagit oss till barn åt sej själv genom Jesus Kristus, efter sin viljas goda behag." Om det förra sättet talar Johannes ofta, såsom då han säger: "Guds barn, som inte är födda av blod, inte heller av köttslig vilja, inte heller av någon mans vilja, utan av Gud." Och åter: "Var och en som är född av Gud gör inte synd, ty Gudss säd blir i honom; och han kan inte synda, ty han är född av Gud."

Vilka himmelens under på vår syndiga jord! Den bär ännu levande Guds barn, som är födda av Gud. "O, vilken djuphet av den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap; hur obegripliga är inte hans domar och orannsakliga hans vägar!" Att vi är Guds barn, det är summan av allt, vad den treenige Guden gjort för människan, såsom Skapare, Försonare och Heliggörare. Är det alldeles för mycket, att du skulle vara ett Guds barn, så betänk dock, att Gud därtill skapade människan från begynnelsen, då Han gjorde henne till sin avbild och till arvinge över allt det Han hade gjort, ja, även tillredde himmelens boningar för henne.

Men, säger du, vi är ju fallna, vi är fulla med synd! Betänk då, att därför utgav Gud sin enfödde Son, att bli människa såsom vi och med sin lydnad intill döden återförvärva det förlorade barnaskapet. Är det orimligt, att du skulle vara Guds barn, när du känner så mycken synd, så tänk då på allt vad Kristus gjort för detta!

Men säger du åter: Inte är därför alla människor Guds barn i ordets rätta betydelse; så svaras: Därför blir vi också födda av Gud, födda av Anden. Om du med all köttets ondska och strid likväl aldrig kan vara fri att synda, inte kan göra synd, eftersom "Guds säd" förblir i dej, Guds Ande strider emot synden, straffar, hugsvalar och leder dej, så tänk på orden i vår text: "Alla de som drivs av Guds Ande, de är Guds barn."

Alltså, om vi ser på grunderna för vårt barnaskap, nämligen den treenige Gudens egna gärningar, då ska vi ännu med all vår skröplighet och alla hjärtats motsägelser bekänna, att så sant Gud är större än vårt hjärta, vi dock i sanning är Guds barn, så många som drivs av Guds Ande.

Men alla äro barn av dig
som av din Ande drivas,
och är jag barn, så skall ock mig
det goda arvet givas.
Bland sorg och brist
jag då förvisst
min tröstekälla finner,
min själaro
uti den tro
som världen övervinner.

torsdag 25 oktober 2018

"De som tillhör Kristus korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser." (Gal. 5:24)

Detta är ett ängsligt, ja, förskräckligt kapitel för den som inte blivit något mer dödad från sitt gamla jag och mer helt insvept sej i Kristus, utan ännu tänker på att vi ska göra detta själva — för att inte tala om dem som ingen Andens förstling har, utan är köttsliga även till sinnet, vilket då är en fiendskap mot Gud och hans lag.

Vi ska därför aldrig glömma, att grunden och början till den gamla människans dödande och den nyas uppkomst är, att vi först måste vara dödade ifrån lagen i samvetet och frigjorda, glada och saliga i Kristus, ha i Honom både vår rättfärdighet och vår helgelse. Se, detta är begynnelsen. Förut, då man väl är väckt, men inte troende och frigjord, är allt fåfängt, ängsligt, tungt, trögt, svårt, omöjligt, man är en ängslig träl; såsom Paulus visar att vi inte förr gör Gud frukt, inte förr kan vandra i det nya väsendet efter Anden, än vi först är dödade ifrån lagen, friade från honom, som höll oss fångna.

Men se, när jag kan i tron säga med Paulus: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag ska leva för Gud" — jag har försökt göra lagen tillfyllest för att bli rättfärdig, men kommit på skam, jag blev mer och mer fördömd, rådlös, maktlös, hjälplös, förlägen, "jag vart död". Men allt vad jag sökte, fann jag i en annan, i Kristus; i Honom är jag rättfärdig, ren, salig. Han är min rättfärdighet. Och ännu mer, jag tänkte sedan, att det vore min sak att helga mej, försökte därtill göra mycket: jag skulle bedja, jag skulle strida, och gjorde allt detta till en egen omsorg, ett eget arbete; men även detta slog mej fel, jag förmådde inget, kunde inte tro, inte bedja, ja, jag var "inte ens bekväm att något tänka", mer än det min Herre för var stund verkade i mig. Då märkte jag, att även min helgelse var Herrens fria nåd och gåva, och jag blev inget, "jag vart död". Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och givit sej själv ut för mej — se, när på detta sätt Kristus blivit både min rättfärdighet och min helgelse, och jag i allt beror var stund av Honom, då, och först då, blir det sanning i min helgelse och min gamla människas dödande; då blir inte bara hennes utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, självinbillningen, egenkärleken.

Med gamla människan menas allt det onda, som är oss medfött av naturen, såsom arv av Adam. Det första och väsentligaste, som hör till detta, är den nyssnämnda själviskheten, egenkärleken och inbillningen om sej själv; ty därtill inlade ormen särskilda frön, då han till våra första föräldrar sade: "Och ni blir såsom Gud". Från denna källa flyter en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, som sedan visar sej i sinnelag, begärelser, tankar, ord och gärningar, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, lättja, vällust, orenlighet, högfärd, vrede, otålighet, vrånghet, hat, avund, girighet, falskhet, lögn, förtal m. fl. synder och odygder. Så ser den gamla människan ut.

Den nya människan åter, som ska uppkomma och tillväxa i oss, är det nya väsende, som genom tron av den Helige Ande föds i hjärtat — är egentligen en delaktighet av Guds natur — och visar sej hos oss i ett nytt barnaförhållande till Gud, barnaförtröstan, kärlek,  mildhet, ödmjukhet, gudsfruktan och rädsla för synden, kärlek till Guds lag, till helighet och rättfärdighet, till försakelse, till renlevnad, till saktmod, tålamod, uppriktighet m. m., vilket vi isynnerhet kan skåda i all sin fullkomlighet i Kristus, som var "Guds väsens rätta avbild."

Vad nu denna nya människan i oss angår, är väl barnet litet, då det är nyss fött, men likväl heligt och Gud behagligt; likasom Kristus, då Han låg i krubban, också var liten och oansenlig, men var dock Guds Son, avlad av den Helige Ande, dyr och älsklig för Gud, änglar och människor. Och såsom detta heliga barn, mitt i ett syndigt Nasaret, fostrades och växte till i visdom, ålder och nåd för Gud och människor, ja, omsider under många strider, lidande och försökelser skred till sitt livs mål; så ska också den nya människan i oss, Kristus i oss, mitt i omgivningen av gamle Adams kvarlevor, av världens och onda andars prövningar, fostras och växa till i nåden, till dess Kristus blir mer och mer ensam verkande och rådande i oss, mer och mer vårt allt i alla — under det den gamla människan, fästad vid korset, dagligen lider, mer och mer avmattas, förkväves och dödas.

Stå upp och be
så du kan se 
och undgå syndens faror.
Plötsligt kan du falla ner
i den ondes snaror.

Med Ordets makt

ge noga akt
på var ditt hjärta vankar.
Lär dej hålla helig vakt
över dina tankar.

"Gör detta till min åminnelse." (Luk 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig får någon rätt förståelse för vad nattvarden eller dess värdiga åtnjutande går ut på, och inte heller får den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker. Bara därför att de inte vet eller inte besinnar vad som var Kristi mening och ändamål med denna instiftelse.

Att nu säga allt vad Herren åsyftat med den, lär väl först i den allt förklarande evigheten bli möjligt; men ändå kan vi förstå något av det. Vi vill denna gång bara betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gör det till min åminnelse.

Nu kan vi först väl förstå, att Han inte stiftade denna åminnelse sej själv utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom Han själv säger: "Människans Son är inte kommen för att låta tjäna sig, utan för att Han vill tjäna och ge sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däri upptäcker, att Han stiftade en åminnelse av sej. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; han visste hur de ofta skulle vara nära att ge upp i vägen, hur de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bli trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därtill, att de dock i Honom skulle ha all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att bara de livligt tänkte på Honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men också, att emot alla synder inget annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som var utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade Han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kom ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för era ögon, och ni börjar ge upp, kom då tillsammans till min lekamens och blods åtnjutande och tänk på mej.

Kort sagt: Han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sej med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av Honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard inte bara instiftade en åminnelsefest, utan att Han också ger oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt av de ord, som Han talade, just då Han framräckte välsignelsens kalk, märker vi, att det var isynnerhet en välgärning, Han huvudsakligen åsyftade. Hans ord var: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för er och för många blir utgjutet till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märker vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss mot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. För det enda Han sa om sitt blod var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var Honom inte nog att bara utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, Han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville ha oss riktigt tröstade och glada över det; och om detta är Han så angelägen, att Han också lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tag, drick härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som blir utgjutet (endast) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och er; inte sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Se, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de bara kunde stanna, sansa sej, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

"Så lägg nu bort all ondska, allt svek, skrymteri, avund och allt förtal." (1 Petr. 2:1)

Det är ju ett förskräckligt tecken på vårt djupa fördärv, att man, ofta utan att veta en egentlig orsak, hellre hör och talar om det, som är ont hos nästan, än om hans berömliga egenskaper; och fastän vi själva är så ömma om vårt eget namn, att vi inte lätt kan fördra att någon talar det minsta illa om oss, utan var och en gärna ville, att hela världen hade allt gott att säga om honom, så kan vi likväl inte höra, att man om andra yttrar sej till det bästa!

Från denna den gamla ormens säd i människan har ett sådant syndaväsende utflutit och blivit allmänt, att knappt två eller tre kan komma tillsammans, utan att snart någon människa blir föremål för ett kärlekslöst och mindre grannlaga samtal. Ja, finns det inte s. k. vänner och bekanta, till och med släktingar, som rentav besöker varandra bara för att hämta ämnen till onda tankar och berättelser om varandra? Finner man då något verkligt ont att säga, blir detta på ett mycket utförligt och omständligt sätt nagelfaret, begrundat, utlagt och utmålat, vilket heter att förråda och baktala sin nästa.

Detta är redan en uppenbar synd mot den heliga kärlekslagen: "Vad ni inte vill att människorna ska göra eder, det ska ni inte heller göra dem." Men det är vanligen inte nog därmed, att man omtalar, utlägger och utsprider det verkliga onda, utan därmed plägar också följa, att man gör sina små tillägg och vidare uträkningar, även över inre bevekelsegrunder och avsikter, som skulle göra det onda ännu svårare; och när nu var och en vid ett förnyat berättande har samma det onda hjärtats art att tillägga och förstora nästans fel, sker därigenom, att ju längre berättelsen löper, desto större växer och utbildas den, så att man slutligen knappt kan igenkänna den lilla smula av sanning, som utgjorde första frökornet eller upprinnelsen till den nu oformligt utbildade berättelsen.

Sådant är ju, vad vi nästan alla dagar erfar. Må var och en, som ännu har någon fruktan för Gud och för synden, väl akta sej för att deltaga i sådana tillskapelser. Man kan annars ganska lätt komma att eftersäga något, som ursprungligen var inget mindre än en av hämnd och ovilja uppdiktad lögn. Månne Gud ska hålla dej till godo, att du, antingen i godmodig tanklöshet, eller också av någon hemlig illvilja, genast tror och eftersäger allt, vad människor berätta? På det sättet blir mången, utan att han egentligen hade velat det, en avskyvärd belackare.

Men nu, allt vad som är härskande hos världen och skrymtare, det blir frestelse för Guds barn — så också denna benägenhet att tänka och tala illa om vissa människor. Ty även där den goda, villiga anden och kärleken bor, har man dock även kvar det fördärvade köttet, det gamla hjärtats ondska. Därav kommer sej, vad de gudfruktiga så ofta med smärta känner och erkänner, men som de ovaksamma förbiser, att deras tycke, omdöme eller blick på en människa ofta blott beror på hennes förhållande mot dem själva — att om en människa bara är mej benägen, tänker och talar väl om mej, kan jag så lätt tyda allt hos den människan till det bästa, även fastän hon eljest inte är den bästa människa; då däremot om en eljest vida fullkomligare människa bara råkat att förnärma mej, t. ex. gjort mej någon obehaglig anmärkning, eller visat mej någon missaktning, eller genom något företräde fördunklat min ära o. s. v., straxt bar mitt arga hjärta en viss hemlig benägenhet att söka fel hos henne och, om möjligt, förstora och utsprida dem.

Vilket vederstyggligt odjur är inte det fallna människohjärtat! Bara därför, att t. ex. ditt högmod blivit sårat genom en anmärkning, ska du söka att upptänka och säga allt ont om din nästa! Kan hon inte ändå vara en hederlig människa, fastän hon gjort dig en rättelse? Eller om Gud behagat välsigna henne med någon viss gåva eller utmärkelse framför dej, kan hon icke ändå vara en hederlig människa? Varför skall du söka sak med din granne bara för att hans åker eller handel syns mera välsignad än din?

Hur många har inte för en sådan enskild och hemlig orsak inom det arga hjärtat börjat tänka och tala ont om samma människa, som de förut i flera år älskat, och hos vilken de på den tiden såg allt gott. Det är mycket nyttigt för en kristen att i tid giva akt på denna det arga hjärtats falskhet och illfundighet. Vi ser ju oupphörliga exempel på, att onda eller goda omdömen beror av ens vilja och uttydning. Samma sak, som för en illvillig människa kan bli alldeles svart, är för en annan, som har god vilja för personen, en obetydlighet, eller kanske något alldeles oskyldigt, ja berömligt.

Så kan omdömet bero av uttydningen. Låt oss väl betänka detta och akta oss för vårt hjärta, akta oss för att följa de tankar och känslor, som uppkommer hos oss för dem, som på något sätt förnärmat oss. Ja, sannerligen! rör sej avund och hat mot din nästa i din själ, känner du i ditt hjärta en åtrå att falla över honom och bränner dej den och den historien om honom på själen — o, akta dej då! då är en mörkrets makt för handen.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej
så att i allt jag kan ära ditt namn!

"Du dåre, det du sår, det får inte liv, utan att det blir dött... Men Gud ger det en kropp, såsom han vill." (1 Kor. 15:36,38)

Såsom ville aposteln här säga: Du dåre, som kan ett ögonblick anse för orimligt och omöjligt, vad du dock dagligen ser för dina ögon i ett mycket mindre viktigt fall, nämligen att Gud gör de döda, torra frökornen just i sin förmultning i jorden fruktbärande, så att de uppstår i nya, levande och endast skönare gestalter. Du kan inte begripa, att Gud kan giva våra nedmyllade och förmultnade kroppar en  uppståndelse, då du likväl ser de obetydliga frökornen av vete eller annat sådant vara bevärdigade med uppståndelse.

Du ser varje vår uppståndelsen för dina ögon — du ser, hur den säd, som på hösten helt torr läggs ned i jorden, ligger där såsom bortkastad, förmultnad och under vintern stelfrusen, under ett stort, tjockt svepkläde av snö och is, och hårda kalla vinterstormar går över den vida graven, och under vinterns långa månader och mörka nätter är den säden för dej liksom alldeles borta och förlorad.

Men hur går det? Omsider inträder den efterlängtade våren, solen återkommer i sin strålprakt — och genom hennes värma upplöser nu Skaparen svepklädet och bjuder därpå de döda uppstå. Nu uppkommer ur jorden tusentals nya, levande och friska gestalter av gröna strån, som sedan mångdubbelt återskänker åkermannen hans utkastade säd. Sådant har Gud ställt mittför allas ögon, och ingen människa undrar längre, bara därför att vi årligen ser det.

Sannerligen, om vi inte hade allt ifrån vår födelse uppväxt med vanan att se, hur denna döda, torra, bortkastade säd åter uppstår på sommaren, så skulle vi väl finna även detta högst besynnerligt och otroligt. Nu åter är man genom den gamla vanan därvid knappt i stånd att besinna, att det är ett underverk; nej, man säger bara: "Det växer", och besinnar inte, att detta växande dock är ett egentligt skapareverk, då hela världen med all sin konst inte kan göra ett enda grässtrå. Men broddens uppkomst ur jorden är en sådan skapelse, som har sitt frö i den samma säd, som i jorden förmultnat — är således en de dödas uppståndelse.

Nu, hela världen kan inte göra något sådant, det är den allsmäktige Skaparens eget verk. Men om nu samme Gud uppenbarar för oss, att han vill göra på samma sätt med våra kroppar, vill låta också dem i jorden nedgrävas och förmultna, men åter en dag uppstå, nämligen då den stora evighetens sommar nalkas, och "rättfärdighetens sol med salighet under sina vingar" återkommer till oss - om denne allsmäktige Guden säger oss, att Han då vill bjuda våra döda kroppar uppstå, då finner vi det orimligt och omöjligt. Förtjänar inte vi det tilltalet: "Du dåre?"

Tänk ännu en gång: då vi kan se, att de obetydliga frökornen av råg, vete och dylikt uppstår, och dock vill tänka, att de stora, dyra, så underbart skapade och så dyrt påkostade frökornen, våra kroppar, som är så högt ärade, att Guds egen Son antog en människokropp — de ska inte ha den äran som vete och råg, att de ska uppstå! Och varför? Endast därför att vårt arma förnuft inte begriper, hur det är möjligt, att den Allsmäktige därvid kan göra, vad han sagt. Förtjänar inte vi att kallas dårar?

Men den egentliga och stora dårskapen består däri, att vi inte stannar och besinnar, att här är fråga om ett nytt, stort skapelseverk av den allsmäktige Guden, såsom aposteln här anmärker: "Gud ger det en kropp, såsom han vill" — Gud, inte du, o människa, inte frökornet självt, utan Gud, Skaparen, som en gång skapat hela jorden och alla världskropparna av intet — du dåre! det är om honom, som här talas. "Gud ger det en kropp, såsom han vill". Det är bara på hans fria behag, det beror. Vad är lättare för den allsmäktige Skaparen, än att göra vad han vill?

Men se här, hur vi helt oförmärkt blir dårar, när vi bara föraktar Gud, hans makt och hans ord! Vi hinner då inte märka det, förrän vi i andliga ting är så blinda, att de första begreppen om Gud, vilka själva hedningen äger blott genom skapelsens åskådande, är oss fråntagna, så att vi undrar, om det och det är möjligt, då vi likväl tala om den allsmäktige Guden. Se, vi ska akta oss för förblindelsens straffdom. Gud är stor och helig. Den som inte vill ödmjukt böja sej under hans sanning och makt, den förblindar Han. "Gud gör de visas visdom till galenskap." "Då de höll sej för visa, har de blivit dårar", verkliga dårar, som nu kan förneka det vi eljest ser med ögonen, nämligen att Gud kan med lätthet göra allt vad han vill.

Det höstliga kornet som jordas
skall vintern ej kunna föröda.
Vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

Så värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

söndag 21 oktober 2018

"Tjänstekvinnans son ska inte bli arvinge med den frias son." (Gal. 4:30)

Tusentals annars ganska upplysta människor vet inte att i kristenheten är två andliga riken: först ett lagrike, där man har allt efter sin egen förtjänst, enligt apostelns ord: "Den som håller sej vid gärningarna blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt", och som Kristus ville visa oss, då han säger att de som hade arbetat hela dagen och dragit dess tunga och hetta i vingården inte fick någon nåd, utan bara efter förtjänst, bara "dagspengarna", eftersom de "höll sej vid gärningarna". Sådana människor kallas i Skriften tjänare, trälar, tjänstekvinnans söner, som bara får vad de förtjänt.

För det andra finns det ett nådrike, där det aldrig går efter vår förtjänst, utan de som hör dit har en beständig nåd, i bättre och sämre stunder samma nådestånd, av den orsaken att de har en borgesman, som utverkat att de inte dömas efter lagen, att inga synder tillräknas dem. Såsom det heter i Rom. 4: "Men den som inte håller sej vid gärningarna, utan tror på honom som gör den ogudaktiga rättfärdig, honom blir hans tro räknad till rättfärdighet;" såsom också David säger: "Saligheten är den människas, som Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar" — och som Gud "ingen synd tillräknar". Dessa kallas i Skriften barn, söner och den frias söner, som ska "förbli i huset" och ha arvet.

Med dessa ord om tjänare och barn i huset, särskilt i det viktiga och förebildande Abrahams hus, har Paulus påpekat ett förhållande, som är mycket lärorikt, men som många inte betänkt, nämligen hur Gud mitt i våra familjer ställt en talande bild av sina nådesanstalter!

Är det inte sant, att de kära barnen i huset lever i lekamligt avseende under en sådan nådesförfattning, att de aldrig blir skyldiga hur mycket de än dagligen använder, och hur litet de än arbetar; att de har allt vad de behöver fritt och för intet; de får sin mat och dryck, sina kläder, sin skötsel, sin säng, sin uppfostran. Och ändå, fast de kanske inte förvärvar det ringaste, utan endast förbrukar, blir de aldrig skyldiga, utan till slut, när de i många år emottagit sådant gott, ska de också ha arvet.

Och tjänarna i huset, som med tungt och troget arbete kanske inbringar allt som huset lever av, med dem håller man räkning, så att, om de under året tagit ut mer, än den betingade lönen utgör, är de slutligen i skuld — och att ärva i huset, det kommer inte på fråga. Men barnen, än en gång sagt, för allt vad de använder och inget förvärvar, blir aldrig skyldiga.

Är det inte en besynnerlig regering? Och vad kommer sej detta av, att inte barnen blir skyldiga? Det kommer sej bara av, att man aldrig håller räkning med dem. "Det är ju barnen", säger man; "vem håller väl räkning med barnen, så länge de lever i faderns bröd, eller lever på barnafot?"

Se där Guds rikes hemlighet! Med barnen förs aldrig räkning. Vår skuld eller skuldfrihet beror bara på om vi är tjänare eller barn, "tjänstekvinnans söner", eller "den frias".

Se i din egen familj den sanna bilden av nådriket, den bild, som Skriften så ofta använde! Just såsom med dina barn, så är det med dem, som är i  Kristus och "lever på barnafot" hos Gud: de har ingen räkning; de är det folk, som Gud ingen synd tillräknar, de lever av nåd för deras förstfödde broders förtjänst; därför är de i en beständig barnaskapsnåd.

O, är det sant, är det möjligt, att det också finns ett sådant nådrike på jorden? Ja, sant är det! Skriften kan inte bli om intet, fastän våra ostadiga och med lagsinne genomdränkta hjärtan inte kan behålla denna saliga tröst. Men så sant Skriften inte ljuger, är detta förhållandet med alla trogna, att Gud ingen synd tillräknar dem till fördömelse, att de är Guds älskliga barn, i samma nåd hos Gud i den sämre som i den bättre stunden, då de fröjdas över erhållen kraft att göra något gott, och då de ängslas för sina synder och dårskaper, så att de "ryter för sitt hjärtas oros skull"; i samma nåd, då de smakar och se, huru ljuvlig Herren är, och då de under långvarig torka bespisas med malört och galla. Ty är det inte så, utan om vi är täcka för Gud bara de stunder, då vi får nåd att vara mera fromma och heliga, då är ju rättfärdigheten av våra gärningar, och Kristus fåfängt död; då är vi i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, och inte i ett nådrike, som är väldigt över gärningarna.

Det förnekas inte, att detta är den gruvligaste galenskap för vårt förnuft, emedan allt vad i oss är, känsla, förnuft, samvete, är så uppfyllt av lagsinnet, att vi oupphörligen dras ner i dess föreställningar. Men ska vi också på allvar tro så, som vi efter naturen tycker och känner? Det vore ju att avfalla från tron. Nej nådriket, där ingen synd tillräknas, är summan av all Kristi förtjänst och av allt Skriftens vittnesbörd därom.

Gud vare evinnerligen prisad för sin outsägliga gåva!

Fast du ej orkar ett grand förvärva
till salighet,
din bror är död, du ska honom ärva,
o glöm ej det!
Se, barnen ärver ju dock till slut,
när tjänstefolket en dag drivs ut.

lördag 20 oktober 2018

"Den tid vi ännu var döda i synderna." (Ef. 2:5)

Märk här det ord, som aposteln använder om det naturliga tillståndet — det korta men mycket talande ordet: döda — döda i synderna.

Det är det djupa olycksdigra ordet om hela syndafallets påföljd: "På den dag du därav äter, ska du döden dö." Livet från Gud är borta, människan är andligen ett lik. Så har Herren Kristus själv talat: "Låt de döda begrava sina döda."

Många menar att det är ett hårt tal, som inte har en så full betydelse som ordet död vanligen äger. Men förutom att ingen borde misstänka att Herren Kristus använt ett överdrivet uttryck — och vi ser att Han i nyssnämnda ord ställt samman den kroppsligen och den andligen döde såsom två slags lik — ska vi bara se på själva saken och med förvåning bli varse vilken betydelse som ligger i det ordet: döda.

Den kroppsligen döde känns igen på att han inte bara ingenting förnimmer, inget ser, hör, känner, utan också att han inte ens har den ringaste andedräkt — och detta allt fast han äger själva organen, ögon, öron, mun, lungor liksom de levande.

Är det inte alldeles så med den andligen döde? Han kan ha alla yttre sinnen friska och livliga, kan ha ett ljust förstånd, ett känsligt hjärta, mycket kunskap, ädla grundsatser, vackra ord och gärningar; men livet i Kristus — det är endast det som fattas honom, endast föreningen med Gud, sinnet för Gud, för hans vilja, hans ord, hans nåd. Han ser, hör, tänker och känner på det livligaste allt, vad som är jordiskt och sinnligt, men förnimmer inget av det som tillhör Guds Ande.

Vi ska se några bevis på det här. Han läser, hör, förstår och tror på ett visst sätt Guds ord, men kan också läsa och höra Guds bestämdaste domar över sitt eget väsende och likväl förbli alldeles lugn. Han läser och hör om Guds rike, om Guds nåd och vänskap, om den saliga föreningen med Gud, men det väcker hos honom inte ens den ringaste längtan därefter — liksom det hos ett lik inte ens finns andedräkt. Hans hjärta är uppfyllt bara med avgudar, med jordiska och fåfängliga ting, och: vad ska vi äta, dricka, klä oss med? Vad ska vi få se, höra, njuta? Men Gud — Gud — vad? Vad vill Gud? Det bryr han sej inte om.

Ja, observera: han har en viss tro på Guds ords sanning, så att han kanske aldrig tvivlat på det, han har ett visst inre vittne därom. Och då ser och hör han i samma Guds ord den bestämdaste fördömelsedom över var och en, som inte är född av Gud, född på nytt — och nu vet han inte av någon födelse hos sej; men, han fruktar inte det ringaste! Och han håller likväl detta för Guds ord!

Han ser, läser, hör i detta Guds ord om två vägar: den breda som drar till fördömelsen, och som "många" går på, och den smala som för till livet, och som bara "få" vandrar på; men han bekymrar sej inte en enda dag om, vilkendera vägen han själv vandrar. Och likväl anser han bibeln innehålla Guds ord!

Men varför fruktar han då inte? Ja säg det! Se, detta heter död.

Se då här, vad det vill säga: döda — döda i överträdelser och synder. Men då människan är andligen död, vad är det då, som leder hennes väg genom livet? Aposteln säger, v. 2: "Denna världens lopp, och den fursten, som har makt i vädret, nämligen den anden, som verkar i otrons barn."

Först: Denna världens lopp. Hon följer då med strömmen, gör, såsom andra göra, ser på världen och den rådande seden; är denna mer grov, blir också hon mer grov, men är seden finare, lever också hon vackrare; hon kan således framstå i olika gestalter, men hör i alla former dock till världen, till de många, som går på den breda vägen.

Men är då världen sin egen? Är hon den egentligen styrande? Nej, säger aposteln; världens lopp bestämmes av fursten — fursten, som har makt i vädret. Kristus kallar honom också världens furste, och Herren lär inte heller i det ordet bli en lögnare.

Vi ska aldrig glömma, att det är två andliga riken och två furstar som kämpar om människosjälarna: Kristus och Belial, Mikael och draken, ormen och kvinnans säd, den starke och den starkare. "Mikael och hans änglar stridde med draken, och draken stridde och hans änglar." Det är en strid, som fortgår, så länge världen varar.

Regeringsformen i mörkrets rike är lögn och mord, bedrägeri, synd och död, såsom Kristus säger, att världens furste är lögnens fader och en mandråpare av begynnelsen. Och undersåtarna i det riket är, jämte de fallna änglarna, alla otrogna människor på jorden och i helvetet.

Regeringsformen i Kristi rike är sanning och nåd — rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande; såsom Skriften säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse, nåd och sanning är för ditt ansikte." Och undersåtarna i det riket är, jämte de goda änglarna, alla trogna människor på jorden och i himmelen.

Men ett liv i synden är ju
blott en död, en säker död.
Utan liv i Kristus är du
nu på väg mot evig nöd.
//: Därför frågar jag dej nu:
lever du? ://

fredag 19 oktober 2018

"Han förlöser ditt liv ifrån fördärv och kröner dej med nåd och barmhärtighet." (Psalt. 103:4)

Då Gud förlåter en människa alla hennes synder och helar alla hennes brister, så är den människan inte bara förskonad från vreden och fördömelsen, utan hon är också med detsamma ett föremål för den obegripligaste kärlek av Gud — den stora gudomliga kärleken — som övergår all kunskap. Han håller henne hjärtligen kär med sådan kärlek, som en öm moders mot sitt späda barn, eller en älskande brudgums till sin brud. Detta är den underbaraste och herrligaste sak, som Gud uppenbarat i den heliga Skrift.

Skriften har många underbara ord härom, såsom när Kristus själv uttryckligen säger, att "det blir glädje för Gud över en syndare, som bättrar sej", såsom det blev för den förlorade sonens fader, då han åter fick se sin son. Och i Jesaja 62 står: "Såsom en brudgum gläder sej över bruden, så ska också din Gud glädja sej över dej". Och åter: "Du ska kallas: min lust i henne; ty Herren har lust i dej."

Och Herren själv säger uttryckligen om sina trogna: "Det skall vara min lust, att jag må göra dem gott." Eller först: "Jag ska göra ett evigt förbund med dem, så att jag inte vill upphöra att göra dem gott; och jag ska ge dem min fruktan i hjärtat, så att de inte ska vika ifrån mej. Och det ska vara min lust att göra dem gott." Och åter säger Herren: "O så väl jag vill göra emot dej, Efraim! O så väl jag vill göra mot dig, Juda! Jag har lust till kärlek och inte till offer."

Och att Guds hjärta med sådan kärlek omfattar alla som kommer till honom, även de ovärdigaste syndare, visade Kristus tydligt i Matt. 9. Ty då fariseerna knorrade över hans stora vänlighet emot publikaner och syndare, svarade han: "Gå och lär vad det är: Jag har lust till barmhärtighet och inte till offer!"

Den som då tror på honom, om det än är den orenaste publikan och syndare, är genast på det innerligaste sätt älskad; och nu — nu blir den människan i alla sina livsdagar på det huldaste buren och för allt ont bevarad i Guds barmhärtighets sköte; hennes själ är för evigt fri från det eviga fördärvet, återlöst av en närskyld; och hennes timliga liv ska njuta en särskild huld omvårdnad av samme släkting, "Goel", vår Frälsare. Ja, hon ska på alla sidor omges av Guds välgärningar och barmhärtighet, såsom en gyllene krona omger, betäcker och pryder huvudet. Detta är meningen av orden: "Den förlöser ditt liv från fördärv och kröner dej med nåd och barmhärtighet"; ty det hebreiska ordet "förlöser" handlar om en släktings förlösande och omsorg om sina närskylda.

Till samma Guds hulda omvårdnad hör också vad som närmast följer i vår psalm: Han som uppfyller dej med tröst, eller: han som mättar din mun med goda ting, så att du blir däglig, och gör dej ung och frisk såsom en örn; ty örnen blir liksom förnyad, då hans gamla fjädrar faller bort, och han får nya igen. Så förnyas också vi, då Herren  vederkvicker vår själ med tröst. Och om inte Herren ger trons gåva, så kan vi omöjligt ta oss en verklig tröst och frid. Han är trons begynnare och fullkomnare. —

Vidare: Om någon förtrycker eller orättvist dömer oss, är Herren den, som dömer rätt, beskyddar och hjälper vår sak, såsom det står här: "Herren skaffar rättfärdighet och dom åt alla dem som lider orätt." Därav kommer t. ex. att fastän våra mest ansedda fiender på det bittraste försmäda oss, mästerligt förvränger våra ord och modigt utropa oss för villfarande eller falska kristna, och vi tiger, fastän vi ofta kunde på det klaraste vederlägga deras smädelser —  vi tiger och förhåller oss "såsom en döv som inget hör, och en stum i vilkens mun inget gensvar är " — likväl utför Gud så herrligt vår sak, att den mer och mer växer till och våra motståndare blir mer och mer allmänt kända för vad de är.

Detta kommer allt av Herrens trofasthet, bara man kan tro och bli stilla och bida efter honom. "Herren skaffar rättfärdighet och dom åt alla dem, som lider orätt." Hur huld och trofast och vänligt betedde sig inte Herren mot Moses och Israels barn? "Herren har låtit Moses veta sina vägar; Israels barn sina verk." Därav har vi nu den stora lyckan, att vi inte behöva vara osäkra på vad som är Guds vilja och mening. Den som bara besinnar, att Gud själv uppenbarat sej på jorden, själv talat och sagt vad som är hans vilja samt hans råd om vår salighet; därjämte med herrliga gärningar visat, vem han var, visat sej vara själva den Allsmäktige, själva Skaparen; den ska då inte gissa och tänka i vädret om Guds vilja och mening med oss, utan endast och allenast se ner i Guds ord, där se hans vägar och hans hjärta och där bli lika viss om vad Gud tänker om oss, som om domen redan vore hållen. O, en stor nåd!

O skulle jag då sörja,
som har en sådan Gud?
Nej, hellre vill jag börja
att höja lovets ljud.
Ja, Herren vill jag prisa!
Hans nåd och trofasthet
ska bli min nya visa 
i tid och evighet.

torsdag 18 oktober 2018

"Kom och låt oss gå tillrätta med varandra, säger Herren. Om era synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita." (Jes. 1:18)

Så snart syndaren är utblottad och avklädd all egen berömmelse, vill Gud inget mer — Han vill nu endast förlåta och trösta honom för allt.

Ty det är ju genom allt Guds ord uppenbart, att synden är avplanad och Gud nådig och brinnande av oändlig kärleks nitälskan att få förlåta och trösta syndaren. Men denne vill ingen nåd ha, utan i sitt adamitiskt styva sinne tänker han själv bestå inför Herren. Detta sinne är den enda dammen mot Guds nåd.

Men är blott den dammen borta, då har Guds nåd fritt lopp, och då blir allt väl. Kan Adamsbarnet bara ödmjukas, så att det vill ha nåd, inte bara vill återvända och förlika sej med Gud, utan också överge allt eget tillgörande och taga nåd som nåd — o, då får det genast förlåtelse och mycken förlåtelse! Då kommer syndaren tillsammans med den store förlåtande Gudens barmhärtighet, på vilken icke är någon gräns eller ände.

Du har synder på samvetet, går tryckt och fördömd och kan inte göra det minsta till sakens botande. Men hör! Du slipper. Du slipper göra det minsta därtill, och slipper även förtvivla och förgås.

Lova Herren, o själ, "den som förlåter dej alla dina synder!" Du har förtjänt att aldrig tröstas, utan att alltid och evigt gå sorgsen och fördömd, men du slipper! Du får vara glad; du får kasta din börda bort och vara alldeles fri och glad, som om du aldrig hade syndat.

Lova Herren, min själ, Herren, som förlåter alla dina synder! Gud förlåter synder, förlåter alla synder och i alla omständigheter och alla tider och förlåter alldeles oförskyllt och förlåter grundligt. Lär blott känna det gudomliga förlåtandet, eller be Gud om tron, så ska allt bli väl!

Många tror sej rätt väl förstå Guds förlåtande, men förstår ändå inget av den. Först bör vi lägga märke till, att förlåtelse eller nåd utgör motsatsen till all förtjänst; såsom Paulus säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd. Är det däremot av gärningar, så är det nu inte nåd; annars är gärning inte gärning!" —

Förlåtelse är också helt annat än ursäkt. Gud ursäktar inte synden, men förlåter den, varför också sådant som är alldeles oursäktligt likväl kan förlåtas; ty förlåtelse innebär ren nåd, eller att en människa, som efter all rätt inte skulle skonas, utan dömas och straffas, likväl nu av idel barmhärtighet blir benådad och fri från alltsammans. Förlåtelsen innebär, att Gud inte handlar med oss efter våra synder och inte vedergäller oss efter våra missgärningar.

Och se, sådan är Gud! Han handlar alldeles inte med oss efter våra synder. Om Gud en enda stund handlat med oss efter våra synder, så bleve intet kött frälst! Men hela Kristi rike på jorden är idel förlåtelse över alla som i tron håller sej till Kristus, ja, ett beständigt förlåtande, ett alldeles oförskyllt förlåtande och ett grundligt förlåtande. Eller är det inte nog säkert och bekräftat, att Gud förlåter alla dina synder? Har inte himmel, jord och helvete, ja människor och andar både väl och eftertryckligt fått veta, att Gud förlåter alla synder, och att ingen blir fördömd för syndens storlek, utan endast för nådens förakt?

Gud har själv i egen person, samt genom profeter och änglar, ja, genom ende Sonen och hans apostlar och genom en stor evangelisters skara, med tusende fasta försäkringar betygat, att Han vill förlåta synder. Alla helvetets portar ska inte kullslå vittnesbördet av denna lysande här, eller beröva oss vår visshet om syndernas förlåtelse. Hela bibeln, från början till slut, innehåller egentligen inget annat än Guds stora åtgärder till syndernas förlåtelse. Själva lagen var utgiven förnämligast för att vi skulle lära oss värdera och ta emot förlåtelsen.

Och allt vad Guds Son gjorde på jorden, det skedde allt till våra synders förlåtelse. Han blev ett människobarn, blev vår broder och medlare, uttryckligen därför, såsom ängeln sade, att Han skulle frälsa sitt folk ifrån deras synder. Han utgöt sitt heliga blod uttryckligen därför, att Han skulle försona världens synder, såsom Han själv sade: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Han instiftade döpelsen, där Han upptar oss i ett evigt nådeförbund. Han instiftade nattvarden, för att där kunna ofta under vår vandring ge oss en ny försäkran om syndernas förlåtelse; Han lärde oss i Fader vår dagligen och bestämt bedja: Förlåt oss våra skulder. Varför skulle Han göra allt detta, om det inte varit hans allvarliga mening och vilja att förlåta synder?

Gud har sannerligen inte givit oss sin Son från himmelen för att fördöma världen, eller blott för något kort, timligt gott! Allt vad Herren gjort försäkrar oss, att Han har en verklig och allvarlig vilja att förlåta oss våra synder, återta oss till sina barn och käraste vänner, såsom Han också skapat oss för detta och av idel nåd givit oss det eviga livet.

Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om den är röd som purpur
ska den bli som ull.
Om din synd än är blodröd,
om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö,
ska den bli så vit som snö.

onsdag 17 oktober 2018

"Lägg bort ifrån er den gamla människan... och ikläd er den nya, som är skapad efter Gud." (Ef. 4:22,24)

Vari denna nya människa, skapad efter Gud, eller Guds avbild, egentligen består, tycks inte vara så lätt att säga. Men, lovad vare Gud! Han har givit oss en människa, som är Guds fullkomliga avbild, för att vi ska se på och efterfölja honom, "den människan Jesus Kristus", som var "hans herrlighets sken och hans väsendes rätta avbild".

Vill vi se Guds avbild, se, hur vi ska vara och bli, så ska vi bara se på Jesus, inte sådan han var såsom Guds Son eller Guds Lamm, vår försonare, utan sådan han var såsom människa. Så har då Gud givit oss inte bara den allrafullkomligaste och skönaste förebild att åskåda och efterfölja, utan också den för oss käraste, genom att han på samma gång är vårt salighetshopp, vår Frälsare och försvarare hos Fadern.

Den gamla människan däremot, som ska kläs av, korsfästas och dödas, består i allt det fördärv, som Adams fall medförde, t. ex. först det köttsliga sinnet, som är en fiendskap emot Gud, den djupa egenkärleken, den egna viljan och egensinnigheten, varigenom man i allt söker sitt, menar sitt, är mån om sitt; det oändliga högmodet, som vill något vara; högfärden, som vill något synas och höras; den djupa otron med alla dess telningar: förakt för Guds ord, säkerhet i välgången, misströstan i motgången, jordisk sorg, hårdhet och kallsinnighet emot Gud och nästan, olust till ordet och bönen, onda tankar, orena lustar och begärelser o. s. v. sedermera allehanda utbrottssynder: fåfängligt tal, slarvaktigt leverne, skrymteri, lögn, oredlighet i handel och arbete, vällust, lösaktighet, otukt, girighet, obarmhärtighet, vrede, hat m. fl. synder och laster, som knappt kan räknas upp.

Sådant är det stygga beläte, som ska avklädas, korsfästas och dödas. Inte skulle vi vara så säkra, fria, fräcka och nöjda med oss själva, om vi rätt sysselsatte oss med detta. Vi har här saken för ögonen; nu återstår endast att vi har den i övning.

Rörande detta är Guds vilja och råd, ja, ordets och Andens hulda röst till de trogna av följande innehåll: Eftersom du har blivit fri från dina synder, så att du slipper tänka på detta allrasvåraste bekymmer, nämligen att befria dej från dina synder, ta då med glädje och tacksamhet denna lättare omsorg till hjärtat, nämligen att bara följa Jesu fotspår, att förnyas till hans avbild, som har älskat, köpt och friat dej, att likna honom och i alla dina livsdagar hata det han hatar, och älska det han älskar. Eftersom du är fri från dina synder och slipper sörja för dem, eftersom du är ett Guds barn och Kristi broder, var då som han var, och vandra som han vandrade.

T. ex.: Han var innerligt förenad med sin Fader; han var full av kärlek till Gud och människor; det var hans liv och mat att göra Faderns vilja o. s. v. Var då också du innerligt förenad med din Fader, umgås flitigt och förtroligt med honom, låt det vara även din mat och ditt liv att få göra hans vilja, att tjäna din nästa, att döda ditt kött.

Eftersom du är den "Helige Andes tempel", så att samme Ande bor i dej som i din Frälsare, driv inte bort denna duvan! Bedröva inte Guds Ande med ohörsamhet för hans påminnelser, med fåfängliga ord eller andra synder. Fördärva eller orena inte Guds tempel med köttets lustar eller köttets gärningar, utan lid hellre allt, förrän du skulle göra emot din Gud.

Kristus bekände sanningen, även då det kostade honom livet; bekänn också du Kristus, även om det kostar dej människors aktning, ditt namn och rykte, ja, liv och gods. Kristus var nöjd i varje sin belägenhet för Faderns behags skull; var också du nöjd i din ställning och låt ditt obehag förlora sej i Guds välbehag. Kristus syntes aldrig lättsinnigt skämta, men han var glad med gudsfruktan. Dej som är Guds barn och Kristi broder, pryder bäst detsamma sättet.

Men vem är skickad till det här? torde du säga. Om jag bara kunde allt detta!

Svar: Att du skulle göra detta själv var aldrig meningen, eller att du skulle strax bli fullkomlig, utan att du skulle börja lägga dej vinn om det och under det vinnläggandet grundligen lära att du inte kan det, samt då nödgas sucka och ropa efter Herren, som själv — och på detta sätt — utför helgelsens verk!

Helgelsen är inte människans verk, utan Herrens; men det verket utförs genom detta pådrivande och varnande samt tröstande ordets kraft. "Vi är inte ens bekväma att något tänka, såsom av oss själva." "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning — märk — efter sitt goda behag."

Vad som nu inte kan uträttas med ordet samt inre påminnelser och bevekelser, det gör Herren med riset, med bedrövelsens ugn, "var så behöves" — ty "tuktans ris lär giva akt på orden". Och de trogna säger av hjärtat: "Lika gott, bruka, Gud, vad sätt du finner, endast du mitt hjärta vinner;" ty ett är nödvändigt. Och utan helgelse får ingen se Herren.

Håll dock först och sist den punkten skär: "Han har med ett offer för evigt fullkomnat dem som blir heliga."

//: Å bit för bit, bit för bit
lägger jag av det som binder mej ://

Jag klätts av Gud, ja, nog är det stort,
- jag lägger av det som binder mej -
i himmelsk dräkt nära helvetets port
- jag lägger av det som binder mej.

//: Å bit för bit, bit för bit
lägger jag av det som binder mej ://

tisdag 16 oktober 2018

"Gud har inte kallat oss till orenlighet utan till helgelse." (1 Tess. 4:7)

Detta stora huvudstycke om helgelsen är näst det om Kristi försoning och dess anammande med tron det viktigaste och angelägnaste för det andliga livets vidmakthållande, eller, rättare sagt: det andliga, ja, det eviga livet ligger i dessa två huvudstycken: Kristi rättfärdighet för oss och Andens helgelse i oss. De förhåller sej till varandra i nådens rike som skapelsen och uppehållelsen i naturens.

Tusen själar, som "börjat i Anden, har lyktat i köttet", bara för att de inte nog tidigt och nog allvarligt behjärtade detta stycke, inte nog gav akt på Herrens ord och Ande, då han ville verka helgelsen i dem.

Se här en händelse: En människa blir väckt och börjar med bekymmer söka sin frälsning. Vanligen kommer hon först under lagens träldom och olyckliga arbete att upprätta sin egen rättfärdighet; hon söker bättra sej, avlägga synder, vaka, bedja och strida emot dem, för att, när detta en gång lyckats, taga nåd och tröst i Kristus. Men det misslyckas så alltjämt; synden blir henne övermäktig, hon faller, står väl åter upp, men faller på nytt, hon gör sådant, som hon förr har skytt; hon blir så säker, hård, lättsinnig, att hon förskräcks och förtvivlar — kort sagt: "synden överflödar".

I denna olyckliga belägenhet får hon höra evangelium, huru Kristus är kommen att frälsa syndare, att göra den ogudaktiga rättfärdig, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan, utan gärningar, utan lagens tillhjälp, av nåden, av tron allena. Här får hon liv, här blir hon frälst, i detta nådens ord finner hon sin förlossning, sin tröst, sitt himmelrike på jorden, och börjar nu i sanning leva i Guds barns herrliga frihet; "ty den Sonen gjort fri, är rätteligen fri".

Nu följer genast med detta trons liv ett nytt, heligt sinne, villigt och färdigt till alla goda gärningar; hon har nu en ny kraft eller lätthet att vandra i Kristi efterföljd; och så är den rätta helgelsen sannfärdigt påbörjad; hon är nu planterad på det rätta stället såsom palmträden vid vattenbäckar, nämligen inympad i Kristus och levande i hans försoning.

Vem skulle tro, att just här vid denna ljuvliga vårblomstring, under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller röta skulle kunna alstras, som snart ska kunna göra hela den sköna planteringen till intet? Så sker det likväl bedrövligt ofta. Och hur sker det? Jo, tilläventyrs på följande sätt:

Först och främst infinner sej tidigt den gamla ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, den arglistige satan, och vill nu, eftersom han inte kunde med lagen förvilla och fasthålla människan, försöka henne på motsatta sidan och inger henne en tröst, som aldrig ordet givit, nämligen den, att som hon nu är frigjord från all syndens skuld och dom, från lagens förbannelse, från dödens och djävulens våld, så är hon också undkommen all fara, så har hon inget att frukta, utan bör ha idel ro.

Men nu är detta en lika skadlig som falsk ingivelse; ty den rättfärdiggjorda själen är inte undkommen all fara; och faran är dubbelt större och närmare, när man inte fruktar den. Den rättfärdiggjorda människan är visserligen fri från syndens skuld och dom och förbannelse, men hon har kvar en annan fiende, som snart kunde göra hela den vunna skatten om intet, nämligen det onda köttet, det inneboende fördärvet, som oavlåtligen vill hålla förbund med djävulen och världen.

Fastän nu denna inneboende synd inte tillräknas eller fördömer dej, så länge du blir i Kristus, kan den dock göra något annat ont, om den inte i tid angripes och under daglig bättring korsfästes och dödas — ja, ett förskräckligt ont, som heter: kväva och döda ditt andliga liv, såsom Jesus uttryckligen sade om de törnen, vilka växte upp tillika med den goda säden och förkvävde den — och då är ju åter hela skatten likväl förlorad, som om du aldrig hade vunnit den.

Men till nämnda förvillelse av satan kommer också några bidragande omständigheter från människans sida. Hon läser i Guds ord allvarliga varningar att inte låta sig på nytt fångas under träldomens ok, utan förbli stående i den frihet, med vilken Kristus har friat oss. Av detta tar hon jämte den goda lärdomen även den falska meningen, att hon nu inte mycket bör bry sej om det ord, som kräver något av oss, utan uteslutande hålla sig till det ljuvliga evangelium — och blandar så samman (i avseende på friheten ifrån lagen) samvetet med köttet, rättfärdigheten inför Gud med levernet på jorden, och drager friheten in på bägge dessa vitt åtskilda förhållanden. Ja, tyvärr! hon ger väl mycket mer frihet åt köttet och levernet än åt samvetet; ty den smittan och oarten ligger i vår natur, att vi vilja i samvetet vara lagiska och trälaktiga, men i köttet och levernet fria och laglösa.

Då nu ordet även talar om frihet ifrån lagen, och hon inte väl åtskiljer, vad som skulle vara fritt och vad som skulle vara bundet, och därtill särskilda frestelser till synd påkommer, då sker det lätt, att hon "låter friheten ge köttet tillfälle" och "drar vår Guds nåd till lösaktighet".

Mitt gamla jag, hur strävar det
i oavlåtlig strid
att komma mellan mig och dig
och röva bort min frid!

Jag längtar efter helig ro
och segerkraft jämväl.
O Herre, härska du i mig
till ande, kropp och själ!

Nu i din hand jag lämnar mig
och verket framgång får.
Ty vem kan verka så som du,
allsmäktig Gud, förmår?

"Såsom för en människas olydnad många har blivit syndare, så blir också för ens lydnads skulle många rättfärdiga." (Rom. 5:19)

Såsom alla Adams barn blev dömda till syndare bara genom hans olydnad; så döms också all Kristi säd för rättfärdig blott genom hans lydnad. För ens lydnads skull.

Här säger nu aposteln uttryckligt, vari Kristi rättfärdighet består; han säger: Det var hans lydnad, hans eget personliga fullgörande av all Faderns vilja. Såsom syndafallet bestod i "ens olydnad", så skulle dess gottgörande ske genom "ens lydnad". Hela Kristi liv på jorden, ifrån krubban till korset, var idel lydnad. "Kärleken är lagens fullbordan", säger aposteln.

Kristus hade en fullkomlig kärlek både till sin Fader och till oss människor. Av kärlek till oss och lydnad för sin Fader kom han till jorden och blev vår broder; i samma kärlek och lydnad gick han omkring, gjorde väl och hjälpte alla; av kärlek till oss och lydnad för sin Fader ville han också "smaka döden för alla". Han var "lydig intill döden, ja, intill korsets död". Och ingenting mindre än en sådan hög och fullkomlig lydnad kunde frälsa människan från den fördömelse, som för ens olydnad var kommen över oss.

Men se nu här, i denna Kristi fullkomliga lydnad, vad som betäcker allas vår beständiga olydnad! All de heligas andliga nöd och klagan är just den, att de inte rätteligen kan lyda Gud, utan ännu beständigt gör honom emot. Där anden är villig och helig, där är det medfödda fördärvet bara desto mer kännbart och tryckande, och alltid såsom en olydnad. All synd i hjärtat eller i levernet, i tankar, begär, ord och gärningar, utgör alltid en olydnad emot Gud, som i sin heliga lag förbjuder allt detta onda. Då ängslas, kvider och förskräcks de trogna, såsom olydiga emot sin Gud.

Men se nu här! Mot all denna vår olydnad har Gud satt sin Sons lydnad. Hans lydnad ska vara vår lydnad. Så säger denna text: "Genom ens lydnad blir många rättfärdiga." Just därtill sände Gud sin Son under lagen, att han skulle förlossa dem, som var under lagen. Då Gud av evighet såg alla människor fallna under synden och domen och uppfyllda med ett sådant fördärv, att ingen enda kunde fullkomligt lyda eller fullgöra lagen, beslöt han i sin eviga barmhärtighet att själv bota allt detta: Hans Son skulle bli en sann människa, men med fullkomlig lydnad, och såsom en ny stamfader för oss fullgöra lagen och utstå dess förbannelse; för att, såsom vi blivit syndare genom den förste stamfaderns olydnad, vi också skulle bli rättfärdiga endast genom den andres lydnad.

Och det är just denna Kristi fullkomliga lydnad, som egentligen utgör själva rättfärdigheten, varmed vi består för Gud. "Därför ser tron", säger Konkordieformeln, "på Kristi person, såsom den där för oss är gjord under lagen, burit vår synd och i sin gång till Fadern för oss, arma syndare, bevisat sin himmelske Fader den fullkomliga lydnaden och därmed betäckt allas vår olydnad, som bor i vår natur och framsticker i dess tankar, ord och gärningar, så att denna vår olydnad inte tillräknas oss till förömelse, utan av ren nåd allenast för Kristi skull blir oss tillgiven och förlåten".

Därför ska var och en, som gärna vill vara en kristen och tro Guds nåd, men förhindras och trycks av sin egen mångfaldiga olydnad, med allvar fatta denna tröst och säga: Kristi lydnad är min lydnad. Med min egen lydnad och rättfärdighet är det så alldeles förlorat, att jag måste helt förtvivla och aldrig mer tänka på saligheten, om jag ska dömas efter lagen; men därför har Herren Kristus varit under lagen och bevisat en fullkomlig lydnad, att han skulle därmed "förlossa oss, som var under lagen". Ty han behövde ju sannerligen inte vara under lagen för sin egen person, utan gjorde det ju alltsammans för oss, i vårt ställe och oss till godo.

Detta är då min enda rättfärdighet, nämligen inte min lydnad, utan hans lydnad; ty även då min nya människa vill vara lydig, är likväl den gamla naturen i mej full med olydnad. Därför är nu det min enda tröst, att Kristus var lydig för oss.

På detta sätt ska vi göra oss gagn av denna trösterika text. Ty säger någon: Vad hjälper mej det, att Kristus var lydig, då jag inte själv kan vara det? så svaras: Om inte Kristi lydnad är din lydnad, är du evigt förlorad. Här säger oss Herrens apostel, att vi endast "genom ens lydnad ska bli rättfärdiga". Vi ska då med mycket nit och allvar inprägla i våra hjärtan dessa dyra ord: "genom ens lydnad." Annars måste vi alltid för känslan, samvetet och otrons ingivelser föras omkring såsom spånor på det vilda havet.

Däremot, vilken salig tröst och trygghet för en arm, uttröttad syndare att få vila vid denna fasta klippa: Guds eviga rådslut, att såsom vi alla blev syndare genom ens olydnad, vi också ska bli rättfärdiga endast genom ens lydnad.

Det lagen kräver, det alla vakna
väl hos sig söka, men alltid sakna,
se, det har Kristus för oss fullgjort.
Tänk, när Guds Ande gör detta stort!

Ty Kristi lydnad den är vår lydnad.
Insvep dig väl uti denna prydnad!
Då är du klädd, trots all skröplighet,
i ende Sonens rättfärdighet!

söndag 14 oktober 2018

"Och han blev inte svag i tron" (Rom. 4:19)

Inte svag i tron. Detta är ett vanligt sätt att uttrycka motsatsen och betyder alltså att han hade en mycket stark tro.

Detta ska dock inte förstås så, som om Abraham aldrig haft att kämpa med otro, eller att han aldrig känt någon svaghet i tron, varav andra helgon vanligen lidit. Aposteln visste väl av historien, att även Abraham vid löftets förnyande, 1 Mos. 17, inte kunde undgå att tänka på sin och Saras höga ålder, såsom vi märker, då han med ett leende sade i sitt hjärta: "Skulle det födas en son åt mej, som är hundra år gammal", och då han just nu började att tala för Ismael, likasom han förut velat föreslå, att Eleasars son kunde få bli hans arvinge.

Men då aposteln likväl säger: "Han blev inte svag i tron", ger han oss därmed en ganska nyttig lärdom om trons natur, dess styrka och svaghet. Vi menar vanligen, att trons styrka ska bevisa sej i en beständigt glad och frimodig anda, och däremot att känslan av svaghet, räddhåga och bekymmer ska beteckna en svag tro. Här kan vi nu lära något annat. Abraham har haft en stark tro och dock kunnat försättas i fruktan och bävan.

Sanna förhållandet är, att trons styrka egentligen bevisar sej under mörker och anfäktning — inte i glada och  ljusa dagar. Ett glatt och frimodigt sinne kan ofta endast beteckna, att man lättsinnigt förbiser heliga plikter och hotande faror, eller också att man gynnas med ljuvliga nådekänslor. Men att med vaken uppmärksamhet på bekymrande förhållanden och under saknad av all kännbar nåd likväl kunna hålla fast Herrens löften och på grund av dessa vara frimodig och glad, det är förvisso ett tecken på en stark tro.

Men även om man inte kan vara glad och frimodig under mörkret och kampen, men dock kan behålla fästet i Guds makt och trohet, så är detta inte ett mindre tecken på en stark tro! Då här sägs att Abraham inte blev svag i tron, vill det säga, att han i striden med sitt förnuft, som har velat beröva honom hoppet, genom Guds kraft behållit segern, så att han trots allt härdat ut i denna kamp, inte lämnat Guds löfte och hoppet ur sitt hjärta, utan ännu alltid, hur orimligt det än syntes, väntat på löftets fullbordan, tilldess omsider förnuftets leende förvandlades till ett saligt leende av åskådning, då Saras barn låg för hans ögon, och den lyckliga modern utbrast: "Gud har gjort mig ett löje."

Men aposteln förklarar ytterligare, vari Abrahams trosstyrka visade sej, då han säger: Han aktade inte sin halvdöda kropp, ty han var nära hundrade år gammal, ej heller Saras halvdöda kved. Han har väl känt tyngden av sin halvdöda kropp och sina hundra år; fienden och förnuftet har väl påmint honom om Saras ofruktsamhet; men hans trosstyrka bestod däri, att han inte "aktade" detta, inte lät sin blick stanna på dessa nedslående förhållanden, inte lät av dessa taga sig till fånga, om han också måste strida med tankarna därpå. Han satte alltid Guds allmakt och sannfärdighet emot förnuftets invändningar. Hans styrka var detta: Gud har sagt det, "Han, som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, liksom om de vore"; Gud har sagt det, Han, som skapat världarna av intet, och som inte kan ljuga. Detta gällde mer än hans och Saras "halvdöda" kropp. Det var inte på dessa halvdöda kroppars kraft, utan på Guds allmakt och sannfärdighet han trodde.

O, vilket förträffligt exempel på tro! Måtte vi också en gång lära att göra något dylikt! Ja den, som vill vara en kristen och hålla ut i tron under all Guds underliga hushållning, ska visserligen behöva öva sej i detta, att inte beakta sin "halvdöda" kristendom, sin halvdöda tro, kärlek, bön, utan oavlåtligen hålla ögat på något, som är utom oss, på Gud, på Guds egenskaper och tillsägelser. Så t. ex. fordras, att du inte ser på din halvdöda tro, utan på Guds trofasthet; inte på din halvdöda kärlek, utan på Kristi kärlek; inte på din kalla och skröpliga bön, utan på Guds fasta löfte; inte på din vanmäktiga strid i frestelsen, utan på "Guds starkhets makt", Guds trofasthet, "som inte låter oss frestas över förmågan".

Men var säker på, att detta inte ska avlöpa så lätt, utan fordra en hård trons kamp att så döda förnuftet, vilket beständigt visar oss på, vad vi själva är, gör eller förmår. Därför är det inget tvivel om att tron och förnuftet över denna sak har hållit en häftig strid inom Abrahams hjärta; dock har tron slutligen segrat och behållit fältet, övervunnit och nergjort denna allragruvligaste och skadligaste Guds fiende, förnuftet. Så måste också alla andra trogna människor göra, vilka med Abraham går in i trons dunkel och förborgade mörker. Och därmed gör de åt vår Herre Gud det allraangenämaste offer och gudstjänst, som Han någonsin kan få.

Löftena kunna ej svika,
nej, de stå evigt kvar!
Jesus med blodet beseglat
allt vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna:
löftena de stå kvar.

Tro under allt som dig möter,
snart du ju hemma är!
Då skall i åskådning bytas
det som du trodde här.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna:
löftena de stå kvar.

"Honom, som håller sej vid gärningarna, blir lönen inte räknad av nåd utan av plikt." (Rom. 4:4)

I grundtexten lyder bibelordet egentligen så: "Honom som verkar, som arbetar, eller såsom Luther träffande återgiver det: "som umgås med gärningar." Meningen är förvisso den, som vår bibelöversättning uttrycker: "Den som håller sej vid gärningarna".

Att ordet "verka" i vår text betecknar hjärtats förlitande på gärningarna, det ser vi av det som aposteln uttrycker såsom dess motsats, då han säger: "Men den som inte verkar, utan tror på Honom som gör den ogudaktiga rättfärdig..." Där märker vi att ordet "verka" betecknar, att hjärtat har sitt hopp till verkandet. Vi förstår dessutom, att om hjärtat vore fritt, vore dödat ifrån lagen och troende på Kristus, så utgjorde verkandet inget hinder för rättfärdigheten inför Gud, utan vore tvärtom en frukt och bevisning av densamma.

Saken är denna: Hur än ditt förstånd och din bekännelse är, kan dock hjärtat inte annat än ha sitt hopp ställt till ett av dessa två: Antingen på ditt eget verkande, varande, görande, eller också på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig. Vår egen verkförtjänst och Guds nåd genom Kristus är rakt emot varandra.

Har jag nu mitt hopp på mitt eget verkande, så kan jag omöjligt ha det på Kristus, och då utgör alltid mitt verkande huvudsaken för mitt hjärta och mina tankar, vad än förståndet och munnen säger, och då kallas jag här en verkare och får inför Gud endast efter min förtjänst, endast det som tillhör mej. Honom blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt.

Märk: den, som verkar, får "lön" — icke nåd, utan "lön". Har han till alla delar fullgjort det, som husbonden fordrat, så får han den betingade lönen och behöver då inte tacka för den, såsom för någon nådegåva, utan det är nu hans egen förtjänst; men brister det åter i hans fullgörande av sin skyldighet, då blir han straffad, han får inget av nåd. Sådan är lagen. Den som håller sej till lagens villkor, blir också dömd endast efter dessa.

Så har vi redan sett Herren Kristus förklara det med arbetarna i vingården. Och i denna Guds regering är en obeveklig bestämdhet; där finns ingen nåd och förskoning. Den, som håller sej vid gärningarna, ska lönas endast efter sin egen förtjänst och får inget av nåd. Då likväl en sådan kanske gjort mycket flera gärningar, än den som söker och får nåd, så tycks detta vara mycket hårt. Men här hjälper inget; det ligger en sträng och obeveklig ton i Skriftens ord om detta.

Då en av arbetarna knorrade, var där intet undfallande hos husbonden, han vek inte ett ögonblick för hans knorrande, utan svarade så: "Var du inte överens med mej om en viss dagspenning? Ta det som tillhör dej och gå." Samma förkrossande språk för också aposteln i Rom. 9. Bekymrad över judarnas enträtna självrättfärdighet och därav oskiljaktiga fördömelse, talar han där i denna ton: Det hjälper inte hur ni arbetar och löper för att bli rättfärdiga; ni har Guds utkorelse emot er; Gud har utvalt endast dem som tror, och har förkastat dem  som umgås med gärningar; och det är Guds egen sak; "det står inte till någon mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhärtighet", vem som ska bli salig.

"De som farit efter rättfärdigheten har inte fått den, men de som inte farit därefter har fått den." Och varför? Därför att de förra sökte rättfärdigheten av gärningarna — de fick den inte; de andra åter, som anammade den genom tron, de fick den.

På samma sätt talar han i Gal. 4, där han skiljer de salighetssökande i två slag, betecknade med Abrahams två söner, tjänstekvinnans son och den frias, alltså i trälar och i barn, som han även kallar "löftets söner". Och då förkunnar han, att det skall utan förskoning gå de förra efter det ordet: "Driv ut tjänstekvinnan med hennes son; ty tjänstekvinnans son ska inte bliva arvinge med den frias son."

Hur hårt tycks inte detta vara! Då de länge har arbetat och trälat, då ska de sist utdrivas! Människor som varit medlemmar i himmelrikets bröllop på jorden och så vinnlagt sej om gärningar och vandel — betecknade med händer och fötter — att de därför slutligen inte har "bröllopskläder", ska "kastas i det yttersta mörkret". Men så stor är Herrens nitälskan om sin lags rättfärdighet och om sin Sons ära!

O, att alla människor, som vill vara eller bli kristna, väl betänkte detta, att det i denna fråga inte går an att sväva hit och dit med sina tankar och själv göra sej en salighetsväg efter eget tycke, utan att här är en obeveklig dom, som ingen människa fällt, och som ingen människa kan ändra, utan som är den allsmäktige Gudens eget fastställda råd och beslut, att den som vill bli salig ska vara en fattig och förtappad syndare, som misströstar på all sin egen rättfärdighet och förmåga, och som endast i Kristi rättfärdighet söker sin frälsning.

Nu sedan Lammet för oss blivit slaktat
aktar vår Gud dess rättfärdighet blott.
Ve den som denna i otro föraktat
och i sin egen rättfärdighet gått!
Konungen sist ibland gästerna träder,
mönstrar sitt folk och utkastar en man,
mannen som ej befanns ha bröllopskläder
bort i det yttersta mörkret försvann.

Mildaste Frälsare, skona oss, lär oss
räkna allt eget för skada och skam!
Vita rättfärdighetsskruden iklä oss
som du har vunnit åt oss, o Guds Lamm!
Klädd i den dräkten skal bruden då föras
in uti brudgummens konungahov,
där skall din ära i evighet höras,
strålande skaror förkunna ditt lov.