Inte svag i tron. Detta är ett vanligt sätt att uttrycka motsatsen och betyder alltså att han hade en mycket stark tro.
Detta ska dock inte förstås så, som om Abraham aldrig haft att kämpa med otro, eller att han aldrig känt någon svaghet i tron, varav andra helgon vanligen lidit. Aposteln visste väl av historien, att även Abraham vid löftets förnyande, 1 Mos. 17, inte kunde undgå att tänka på sin och Saras höga ålder, såsom vi märker, då han med ett leende sade i sitt hjärta: "Skulle det födas en son åt mej, som är hundra år gammal", och då han just nu började att tala för Ismael, likasom han förut velat föreslå, att Eleasars son kunde få bli hans arvinge.
Men då aposteln likväl säger: "Han blev inte svag i tron", ger han oss därmed en ganska nyttig lärdom om trons natur, dess styrka och svaghet. Vi menar vanligen, att trons styrka ska bevisa sej i en beständigt glad och frimodig anda, och däremot att känslan av svaghet, räddhåga och bekymmer ska beteckna en svag tro. Här kan vi nu lära något annat. Abraham har haft en stark tro och dock kunnat försättas i fruktan och bävan.
Sanna förhållandet är, att trons styrka egentligen bevisar sej under mörker och anfäktning — inte i glada och ljusa dagar. Ett glatt och frimodigt sinne kan ofta endast beteckna, att man lättsinnigt förbiser heliga plikter och hotande faror, eller också att man gynnas med ljuvliga nådekänslor. Men att med vaken uppmärksamhet på bekymrande förhållanden och under saknad av all kännbar nåd likväl kunna hålla fast Herrens löften och på grund av dessa vara frimodig och glad, det är förvisso ett tecken på en stark tro.
Men även om man inte kan vara glad och frimodig under mörkret och kampen, men dock kan behålla fästet i Guds makt och trohet, så är detta inte ett mindre tecken på en stark tro! Då här sägs att Abraham inte blev svag i tron, vill det säga, att han i striden med sitt förnuft, som har velat beröva honom hoppet, genom Guds kraft behållit segern, så att han trots allt härdat ut i denna kamp, inte lämnat Guds löfte och hoppet ur sitt hjärta, utan ännu alltid, hur orimligt det än syntes, väntat på löftets fullbordan, tilldess omsider förnuftets leende förvandlades till ett saligt leende av åskådning, då Saras barn låg för hans ögon, och den lyckliga modern utbrast: "Gud har gjort mig ett löje."
Men aposteln förklarar ytterligare, vari Abrahams trosstyrka visade sej, då han säger: Han aktade inte sin halvdöda kropp, ty han var nära hundrade år gammal, ej heller Saras halvdöda kved. Han har väl känt tyngden av sin halvdöda kropp och sina hundra år; fienden och förnuftet har väl påmint honom om Saras ofruktsamhet; men hans trosstyrka bestod däri, att han inte "aktade" detta, inte lät sin blick stanna på dessa nedslående förhållanden, inte lät av dessa taga sig till fånga, om han också måste strida med tankarna därpå. Han satte alltid Guds allmakt och sannfärdighet emot förnuftets invändningar. Hans styrka var detta: Gud har sagt det, "Han, som gör de döda levande och kallar de ting, som inte är, liksom om de vore"; Gud har sagt det, Han, som skapat världarna av intet, och som inte kan ljuga. Detta gällde mer än hans och Saras "halvdöda" kropp. Det var inte på dessa halvdöda kroppars kraft, utan på Guds allmakt och sannfärdighet han trodde.
O, vilket förträffligt exempel på tro! Måtte vi också en gång lära att göra något dylikt! Ja den, som vill vara en kristen och hålla ut i tron under all Guds underliga hushållning, ska visserligen behöva öva sej i detta, att inte beakta sin "halvdöda" kristendom, sin halvdöda tro, kärlek, bön, utan oavlåtligen hålla ögat på något, som är utom oss, på Gud, på Guds egenskaper och tillsägelser. Så t. ex. fordras, att du inte ser på din halvdöda tro, utan på Guds trofasthet; inte på din halvdöda kärlek, utan på Kristi kärlek; inte på din kalla och skröpliga bön, utan på Guds fasta löfte; inte på din vanmäktiga strid i frestelsen, utan på "Guds starkhets makt", Guds trofasthet, "som inte låter oss frestas över förmågan".
Men var säker på, att detta inte ska avlöpa så lätt, utan fordra en hård trons kamp att så döda förnuftet, vilket beständigt visar oss på, vad vi själva är, gör eller förmår. Därför är det inget tvivel om att tron och förnuftet över denna sak har hållit en häftig strid inom Abrahams hjärta; dock har tron slutligen segrat och behållit fältet, övervunnit och nergjort denna allragruvligaste och skadligaste Guds fiende, förnuftet. Så måste också alla andra trogna människor göra, vilka med Abraham går in i trons dunkel och förborgade mörker. Och därmed gör de åt vår Herre Gud det allraangenämaste offer och gudstjänst, som Han någonsin kan få.
Löftena kunna ej svika,
nej, de stå evigt kvar!
Jesus med blodet beseglat
allt vad han lovat har.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna:
löftena de stå kvar.
Tro under allt som dig möter,
snart du ju hemma är!
Då skall i åskådning bytas
det som du trodde här.
Himmel och jord må brinna,
höjder och berg försvinna,
men den som tror skall finna:
löftena de stå kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar