torsdag 18 oktober 2018

"Kom och låt oss gå tillrätta med varandra, säger Herren. Om era synder vore blodröda, ska de ändå bli snövita." (Jes. 1:18)

Så snart syndaren är utblottad och avklädd all egen berömmelse, vill Gud inget mer — Han vill nu endast förlåta och trösta honom för allt.

Ty det är ju genom allt Guds ord uppenbart, att synden är avplanad och Gud nådig och brinnande av oändlig kärleks nitälskan att få förlåta och trösta syndaren. Men denne vill ingen nåd ha, utan i sitt adamitiskt styva sinne tänker han själv bestå inför Herren. Detta sinne är den enda dammen mot Guds nåd.

Men är blott den dammen borta, då har Guds nåd fritt lopp, och då blir allt väl. Kan Adamsbarnet bara ödmjukas, så att det vill ha nåd, inte bara vill återvända och förlika sej med Gud, utan också överge allt eget tillgörande och taga nåd som nåd — o, då får det genast förlåtelse och mycken förlåtelse! Då kommer syndaren tillsammans med den store förlåtande Gudens barmhärtighet, på vilken icke är någon gräns eller ände.

Du har synder på samvetet, går tryckt och fördömd och kan inte göra det minsta till sakens botande. Men hör! Du slipper. Du slipper göra det minsta därtill, och slipper även förtvivla och förgås.

Lova Herren, o själ, "den som förlåter dej alla dina synder!" Du har förtjänt att aldrig tröstas, utan att alltid och evigt gå sorgsen och fördömd, men du slipper! Du får vara glad; du får kasta din börda bort och vara alldeles fri och glad, som om du aldrig hade syndat.

Lova Herren, min själ, Herren, som förlåter alla dina synder! Gud förlåter synder, förlåter alla synder och i alla omständigheter och alla tider och förlåter alldeles oförskyllt och förlåter grundligt. Lär blott känna det gudomliga förlåtandet, eller be Gud om tron, så ska allt bli väl!

Många tror sej rätt väl förstå Guds förlåtande, men förstår ändå inget av den. Först bör vi lägga märke till, att förlåtelse eller nåd utgör motsatsen till all förtjänst; såsom Paulus säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd. Är det däremot av gärningar, så är det nu inte nåd; annars är gärning inte gärning!" —

Förlåtelse är också helt annat än ursäkt. Gud ursäktar inte synden, men förlåter den, varför också sådant som är alldeles oursäktligt likväl kan förlåtas; ty förlåtelse innebär ren nåd, eller att en människa, som efter all rätt inte skulle skonas, utan dömas och straffas, likväl nu av idel barmhärtighet blir benådad och fri från alltsammans. Förlåtelsen innebär, att Gud inte handlar med oss efter våra synder och inte vedergäller oss efter våra missgärningar.

Och se, sådan är Gud! Han handlar alldeles inte med oss efter våra synder. Om Gud en enda stund handlat med oss efter våra synder, så bleve intet kött frälst! Men hela Kristi rike på jorden är idel förlåtelse över alla som i tron håller sej till Kristus, ja, ett beständigt förlåtande, ett alldeles oförskyllt förlåtande och ett grundligt förlåtande. Eller är det inte nog säkert och bekräftat, att Gud förlåter alla dina synder? Har inte himmel, jord och helvete, ja människor och andar både väl och eftertryckligt fått veta, att Gud förlåter alla synder, och att ingen blir fördömd för syndens storlek, utan endast för nådens förakt?

Gud har själv i egen person, samt genom profeter och änglar, ja, genom ende Sonen och hans apostlar och genom en stor evangelisters skara, med tusende fasta försäkringar betygat, att Han vill förlåta synder. Alla helvetets portar ska inte kullslå vittnesbördet av denna lysande här, eller beröva oss vår visshet om syndernas förlåtelse. Hela bibeln, från början till slut, innehåller egentligen inget annat än Guds stora åtgärder till syndernas förlåtelse. Själva lagen var utgiven förnämligast för att vi skulle lära oss värdera och ta emot förlåtelsen.

Och allt vad Guds Son gjorde på jorden, det skedde allt till våra synders förlåtelse. Han blev ett människobarn, blev vår broder och medlare, uttryckligen därför, såsom ängeln sade, att Han skulle frälsa sitt folk ifrån deras synder. Han utgöt sitt heliga blod uttryckligen därför, att Han skulle försona världens synder, såsom Han själv sade: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Han instiftade döpelsen, där Han upptar oss i ett evigt nådeförbund. Han instiftade nattvarden, för att där kunna ofta under vår vandring ge oss en ny försäkran om syndernas förlåtelse; Han lärde oss i Fader vår dagligen och bestämt bedja: Förlåt oss våra skulder. Varför skulle Han göra allt detta, om det inte varit hans allvarliga mening och vilja att förlåta synder?

Gud har sannerligen inte givit oss sin Son från himmelen för att fördöma världen, eller blott för något kort, timligt gott! Allt vad Herren gjort försäkrar oss, att Han har en verklig och allvarlig vilja att förlåta oss våra synder, återta oss till sina barn och käraste vänner, såsom Han också skapat oss för detta och av idel nåd givit oss det eviga livet.

Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om den är röd som purpur
ska den bli som ull.
Om din synd än är blodröd,
om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö,
ska den bli så vit som snö.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar