Det är ju ett förskräckligt tecken på vårt djupa fördärv, att man, ofta utan att veta en egentlig orsak, hellre hör och talar om det, som är ont hos nästan, än om hans berömliga egenskaper; och fastän vi själva är så ömma om vårt eget namn, att vi inte lätt kan fördra att någon talar det minsta illa om oss, utan var och en gärna ville, att hela världen hade allt gott att säga om honom, så kan vi likväl inte höra, att man om andra yttrar sej till det bästa!
Från denna den gamla ormens säd i människan har ett sådant syndaväsende utflutit och blivit allmänt, att knappt två eller tre kan komma tillsammans, utan att snart någon människa blir föremål för ett kärlekslöst och mindre grannlaga samtal. Ja, finns det inte s. k. vänner och bekanta, till och med släktingar, som rentav besöker varandra bara för att hämta ämnen till onda tankar och berättelser om varandra? Finner man då något verkligt ont att säga, blir detta på ett mycket utförligt och omständligt sätt nagelfaret, begrundat, utlagt och utmålat, vilket heter att förråda och baktala sin nästa.
Detta är redan en uppenbar synd mot den heliga kärlekslagen: "Vad ni inte vill att människorna ska göra eder, det ska ni inte heller göra dem." Men det är vanligen inte nog därmed, att man omtalar, utlägger och utsprider det verkliga onda, utan därmed plägar också följa, att man gör sina små tillägg och vidare uträkningar, även över inre bevekelsegrunder och avsikter, som skulle göra det onda ännu svårare; och när nu var och en vid ett förnyat berättande har samma det onda hjärtats art att tillägga och förstora nästans fel, sker därigenom, att ju längre berättelsen löper, desto större växer och utbildas den, så att man slutligen knappt kan igenkänna den lilla smula av sanning, som utgjorde första frökornet eller upprinnelsen till den nu oformligt utbildade berättelsen.
Sådant är ju, vad vi nästan alla dagar erfar. Må var och en, som ännu har någon fruktan för Gud och för synden, väl akta sej för att deltaga i sådana tillskapelser. Man kan annars ganska lätt komma att eftersäga något, som ursprungligen var inget mindre än en av hämnd och ovilja uppdiktad lögn. Månne Gud ska hålla dej till godo, att du, antingen i godmodig tanklöshet, eller också av någon hemlig illvilja, genast tror och eftersäger allt, vad människor berätta? På det sättet blir mången, utan att han egentligen hade velat det, en avskyvärd belackare.
Men nu, allt vad som är härskande hos världen och skrymtare, det blir frestelse för Guds barn — så också denna benägenhet att tänka och tala illa om vissa människor. Ty även där den goda, villiga anden och kärleken bor, har man dock även kvar det fördärvade köttet, det gamla hjärtats ondska. Därav kommer sej, vad de gudfruktiga så ofta med smärta känner och erkänner, men som de ovaksamma förbiser, att deras tycke, omdöme eller blick på en människa ofta blott beror på hennes förhållande mot dem själva — att om en människa bara är mej benägen, tänker och talar väl om mej, kan jag så lätt tyda allt hos den människan till det bästa, även fastän hon eljest inte är den bästa människa; då däremot om en eljest vida fullkomligare människa bara råkat att förnärma mej, t. ex. gjort mej någon obehaglig anmärkning, eller visat mej någon missaktning, eller genom något företräde fördunklat min ära o. s. v., straxt bar mitt arga hjärta en viss hemlig benägenhet att söka fel hos henne och, om möjligt, förstora och utsprida dem.
Vilket vederstyggligt odjur är inte det fallna människohjärtat! Bara därför, att t. ex. ditt högmod blivit sårat genom en anmärkning, ska du söka att upptänka och säga allt ont om din nästa! Kan hon inte ändå vara en hederlig människa, fastän hon gjort dig en rättelse? Eller om Gud behagat välsigna henne med någon viss gåva eller utmärkelse framför dej, kan hon icke ändå vara en hederlig människa? Varför skall du söka sak med din granne bara för att hans åker eller handel syns mera välsignad än din?
Hur många har inte för en sådan enskild och hemlig orsak inom det arga hjärtat börjat tänka och tala ont om samma människa, som de förut i flera år älskat, och hos vilken de på den tiden såg allt gott. Det är mycket nyttigt för en kristen att i tid giva akt på denna det arga hjärtats falskhet och illfundighet. Vi ser ju oupphörliga exempel på, att onda eller goda omdömen beror av ens vilja och uttydning. Samma sak, som för en illvillig människa kan bli alldeles svart, är för en annan, som har god vilja för personen, en obetydlighet, eller kanske något alldeles oskyldigt, ja berömligt.
Så kan omdömet bero av uttydningen. Låt oss väl betänka detta och akta oss för vårt hjärta, akta oss för att följa de tankar och känslor, som uppkommer hos oss för dem, som på något sätt förnärmat oss. Ja, sannerligen! rör sej avund och hat mot din nästa i din själ, känner du i ditt hjärta en åtrå att falla över honom och bränner dej den och den historien om honom på själen — o, akta dej då! då är en mörkrets makt för handen.
Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej
så att i allt jag kan ära ditt namn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar