torsdag 25 oktober 2018

"Du dåre, det du sår, det får inte liv, utan att det blir dött... Men Gud ger det en kropp, såsom han vill." (1 Kor. 15:36,38)

Såsom ville aposteln här säga: Du dåre, som kan ett ögonblick anse för orimligt och omöjligt, vad du dock dagligen ser för dina ögon i ett mycket mindre viktigt fall, nämligen att Gud gör de döda, torra frökornen just i sin förmultning i jorden fruktbärande, så att de uppstår i nya, levande och endast skönare gestalter. Du kan inte begripa, att Gud kan giva våra nedmyllade och förmultnade kroppar en  uppståndelse, då du likväl ser de obetydliga frökornen av vete eller annat sådant vara bevärdigade med uppståndelse.

Du ser varje vår uppståndelsen för dina ögon — du ser, hur den säd, som på hösten helt torr läggs ned i jorden, ligger där såsom bortkastad, förmultnad och under vintern stelfrusen, under ett stort, tjockt svepkläde av snö och is, och hårda kalla vinterstormar går över den vida graven, och under vinterns långa månader och mörka nätter är den säden för dej liksom alldeles borta och förlorad.

Men hur går det? Omsider inträder den efterlängtade våren, solen återkommer i sin strålprakt — och genom hennes värma upplöser nu Skaparen svepklädet och bjuder därpå de döda uppstå. Nu uppkommer ur jorden tusentals nya, levande och friska gestalter av gröna strån, som sedan mångdubbelt återskänker åkermannen hans utkastade säd. Sådant har Gud ställt mittför allas ögon, och ingen människa undrar längre, bara därför att vi årligen ser det.

Sannerligen, om vi inte hade allt ifrån vår födelse uppväxt med vanan att se, hur denna döda, torra, bortkastade säd åter uppstår på sommaren, så skulle vi väl finna även detta högst besynnerligt och otroligt. Nu åter är man genom den gamla vanan därvid knappt i stånd att besinna, att det är ett underverk; nej, man säger bara: "Det växer", och besinnar inte, att detta växande dock är ett egentligt skapareverk, då hela världen med all sin konst inte kan göra ett enda grässtrå. Men broddens uppkomst ur jorden är en sådan skapelse, som har sitt frö i den samma säd, som i jorden förmultnat — är således en de dödas uppståndelse.

Nu, hela världen kan inte göra något sådant, det är den allsmäktige Skaparens eget verk. Men om nu samme Gud uppenbarar för oss, att han vill göra på samma sätt med våra kroppar, vill låta också dem i jorden nedgrävas och förmultna, men åter en dag uppstå, nämligen då den stora evighetens sommar nalkas, och "rättfärdighetens sol med salighet under sina vingar" återkommer till oss - om denne allsmäktige Guden säger oss, att Han då vill bjuda våra döda kroppar uppstå, då finner vi det orimligt och omöjligt. Förtjänar inte vi det tilltalet: "Du dåre?"

Tänk ännu en gång: då vi kan se, att de obetydliga frökornen av råg, vete och dylikt uppstår, och dock vill tänka, att de stora, dyra, så underbart skapade och så dyrt påkostade frökornen, våra kroppar, som är så högt ärade, att Guds egen Son antog en människokropp — de ska inte ha den äran som vete och råg, att de ska uppstå! Och varför? Endast därför att vårt arma förnuft inte begriper, hur det är möjligt, att den Allsmäktige därvid kan göra, vad han sagt. Förtjänar inte vi att kallas dårar?

Men den egentliga och stora dårskapen består däri, att vi inte stannar och besinnar, att här är fråga om ett nytt, stort skapelseverk av den allsmäktige Guden, såsom aposteln här anmärker: "Gud ger det en kropp, såsom han vill" — Gud, inte du, o människa, inte frökornet självt, utan Gud, Skaparen, som en gång skapat hela jorden och alla världskropparna av intet — du dåre! det är om honom, som här talas. "Gud ger det en kropp, såsom han vill". Det är bara på hans fria behag, det beror. Vad är lättare för den allsmäktige Skaparen, än att göra vad han vill?

Men se här, hur vi helt oförmärkt blir dårar, när vi bara föraktar Gud, hans makt och hans ord! Vi hinner då inte märka det, förrän vi i andliga ting är så blinda, att de första begreppen om Gud, vilka själva hedningen äger blott genom skapelsens åskådande, är oss fråntagna, så att vi undrar, om det och det är möjligt, då vi likväl tala om den allsmäktige Guden. Se, vi ska akta oss för förblindelsens straffdom. Gud är stor och helig. Den som inte vill ödmjukt böja sej under hans sanning och makt, den förblindar Han. "Gud gör de visas visdom till galenskap." "Då de höll sej för visa, har de blivit dårar", verkliga dårar, som nu kan förneka det vi eljest ser med ögonen, nämligen att Gud kan med lätthet göra allt vad han vill.

Det höstliga kornet som jordas
skall vintern ej kunna föröda.
Vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

Så värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar