lördag 20 oktober 2018

"Den tid vi ännu var döda i synderna." (Ef. 2:5)

Märk här det ord, som aposteln använder om det naturliga tillståndet — det korta men mycket talande ordet: döda — döda i synderna.

Det är det djupa olycksdigra ordet om hela syndafallets påföljd: "På den dag du därav äter, ska du döden dö." Livet från Gud är borta, människan är andligen ett lik. Så har Herren Kristus själv talat: "Låt de döda begrava sina döda."

Många menar att det är ett hårt tal, som inte har en så full betydelse som ordet död vanligen äger. Men förutom att ingen borde misstänka att Herren Kristus använt ett överdrivet uttryck — och vi ser att Han i nyssnämnda ord ställt samman den kroppsligen och den andligen döde såsom två slags lik — ska vi bara se på själva saken och med förvåning bli varse vilken betydelse som ligger i det ordet: döda.

Den kroppsligen döde känns igen på att han inte bara ingenting förnimmer, inget ser, hör, känner, utan också att han inte ens har den ringaste andedräkt — och detta allt fast han äger själva organen, ögon, öron, mun, lungor liksom de levande.

Är det inte alldeles så med den andligen döde? Han kan ha alla yttre sinnen friska och livliga, kan ha ett ljust förstånd, ett känsligt hjärta, mycket kunskap, ädla grundsatser, vackra ord och gärningar; men livet i Kristus — det är endast det som fattas honom, endast föreningen med Gud, sinnet för Gud, för hans vilja, hans ord, hans nåd. Han ser, hör, tänker och känner på det livligaste allt, vad som är jordiskt och sinnligt, men förnimmer inget av det som tillhör Guds Ande.

Vi ska se några bevis på det här. Han läser, hör, förstår och tror på ett visst sätt Guds ord, men kan också läsa och höra Guds bestämdaste domar över sitt eget väsende och likväl förbli alldeles lugn. Han läser och hör om Guds rike, om Guds nåd och vänskap, om den saliga föreningen med Gud, men det väcker hos honom inte ens den ringaste längtan därefter — liksom det hos ett lik inte ens finns andedräkt. Hans hjärta är uppfyllt bara med avgudar, med jordiska och fåfängliga ting, och: vad ska vi äta, dricka, klä oss med? Vad ska vi få se, höra, njuta? Men Gud — Gud — vad? Vad vill Gud? Det bryr han sej inte om.

Ja, observera: han har en viss tro på Guds ords sanning, så att han kanske aldrig tvivlat på det, han har ett visst inre vittne därom. Och då ser och hör han i samma Guds ord den bestämdaste fördömelsedom över var och en, som inte är född av Gud, född på nytt — och nu vet han inte av någon födelse hos sej; men, han fruktar inte det ringaste! Och han håller likväl detta för Guds ord!

Han ser, läser, hör i detta Guds ord om två vägar: den breda som drar till fördömelsen, och som "många" går på, och den smala som för till livet, och som bara "få" vandrar på; men han bekymrar sej inte en enda dag om, vilkendera vägen han själv vandrar. Och likväl anser han bibeln innehålla Guds ord!

Men varför fruktar han då inte? Ja säg det! Se, detta heter död.

Se då här, vad det vill säga: döda — döda i överträdelser och synder. Men då människan är andligen död, vad är det då, som leder hennes väg genom livet? Aposteln säger, v. 2: "Denna världens lopp, och den fursten, som har makt i vädret, nämligen den anden, som verkar i otrons barn."

Först: Denna världens lopp. Hon följer då med strömmen, gör, såsom andra göra, ser på världen och den rådande seden; är denna mer grov, blir också hon mer grov, men är seden finare, lever också hon vackrare; hon kan således framstå i olika gestalter, men hör i alla former dock till världen, till de många, som går på den breda vägen.

Men är då världen sin egen? Är hon den egentligen styrande? Nej, säger aposteln; världens lopp bestämmes av fursten — fursten, som har makt i vädret. Kristus kallar honom också världens furste, och Herren lär inte heller i det ordet bli en lögnare.

Vi ska aldrig glömma, att det är två andliga riken och två furstar som kämpar om människosjälarna: Kristus och Belial, Mikael och draken, ormen och kvinnans säd, den starke och den starkare. "Mikael och hans änglar stridde med draken, och draken stridde och hans änglar." Det är en strid, som fortgår, så länge världen varar.

Regeringsformen i mörkrets rike är lögn och mord, bedrägeri, synd och död, såsom Kristus säger, att världens furste är lögnens fader och en mandråpare av begynnelsen. Och undersåtarna i det riket är, jämte de fallna änglarna, alla otrogna människor på jorden och i helvetet.

Regeringsformen i Kristi rike är sanning och nåd — rättfärdighet, frid och fröjd i den Helige Ande; såsom Skriften säger: "Rättfärdighet och dom är din stols stadfästelse, nåd och sanning är för ditt ansikte." Och undersåtarna i det riket är, jämte de goda änglarna, alla trogna människor på jorden och i himmelen.

Men ett liv i synden är ju
blott en död, en säker död.
Utan liv i Kristus är du
nu på väg mot evig nöd.
//: Därför frågar jag dej nu:
lever du? ://

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar