lördag 31 maj 2014

"Mina får hör min röst, och jag känner dem, och de följer mej." (Joh. 10:27)

Se nu här, vad Kristus säger om sina får: De hör min röst, och de följer mej. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen känna sin gode, trogne Herde, att Han givit sitt liv för dess liv och nu känner, älskar och sköter det så, som det behöver, då blir det en lust och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.

Det är omöjligt, att man kan känna Honom och inte älska Honom; och omöjligt, att man kan älska Honom och inte vilja följa Honom. Har Han inte börjat inta ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu inte rätt lärt känna Honom.

Men låt oss förklara detta: det är sant, tron och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa, och en svag tro kan inte medföra samma kärlek och helgelsekraft som en starkare, därför kan vi mycket lätt bliva förvillade, om vi alltid vill känna igen oss själva eller andra av kraften i levernet. Därför har Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd". Det samma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan inte väl bedömas och kännas igen av något annat än av samvetet (d. ä. själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna kan falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert leverne."

Men då Kristus säger: "Mina får hör min röst", så har Han därmed uttryckt två viktiga frukter och tecken av tron: först att de får ett visst öra för herderösten, att fast de eljest kan vara mycket enfaldiga och fåkunniga, har de dock i det avseendet en viss fin urskiljning, att de igenkänna, vad som är den gode Herdens röst eller inte; och för det andra ligger i det ordet "höra min röst", just vad som är så utmärkande för de trogna, att om de inte alltid kan i verk och gärning utföra, vad de ville och borde, har de dock ett hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen önskar att kunna göra det: de straffar sej själva för sina brister och suckar innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller lydaktigheten.

Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vörda och hörsamma det och önska ingenting högre än att kunna göra därefter. Det är endast en nöd, som de alla klagar över, nämligen att det är en lag i deras lemmar, som så strider emot den lag som är i deras håg, att de inte alltid kan göra vad de vill.

Till bevis på deras lydaktiga sinne och rena ande, är det märkligt att erfara, att om det är någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de nästan ingenting annat ber om med rätt iver, än om hjälp och förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är bara deras synd, som är rätt svår och straffvärd, tycker de. O, de goda Gudsbarnen!

Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser bara andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den levande tron!

Men vid de orden "de följer mej" ska du även märka, att om en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock till sitt väsende i dess helhet förblir densamma som hon varit, förblir i samma förhållande till världen och sina hemsynder och inte förvandlas, så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och efterföljare, så har den människan blott bedragit sej med en självgjord tro. Stanna och betänk detta, vem än du är, som läser dessa Jesu ord: "de följer mej". Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du inte blivit en Jesu efterföljare.

Den levande tron är "en Guds kraft i oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige Ande med sej" (Luther). Så säger också apostelen Paulus: "Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i en ny värld, börjar ett nytt liv.

Detta är det stora beviset, att tron är levande — när du först väl givit akt på, om den är sann, d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse, och inte din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och inte av vårt eget självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bliva så intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull följa Honom efter; att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänner: "Kristi kärlek tvingar oss alltså, efter vi det hålla, att om En är död för alla, så är de alla döda."

Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då följer också sannerligen ett nytt liv, en ny skapelse, som nu med fri lust följer sin Frälsare genom livet.

De osedda dagar vi möter med tröst,
oss följer ju herden
oss följer ju herden,
den trofaste herden,
vi känner hans röst.

"Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mej." (Joh. 21:22)

Herren hade förberett Petrus på hans blivande martyrskap och sagt: "Sannerligen säger jag dej: när du var ung, omgjordade du dej själv och gick vart du ville; men då du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och en annan ska omgjorda dej och leda dej dit du inte vill." Men då berättar Johannes att Petrus vände sej om, såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, vad ska då denne?" Då sa Jesus till honom: "Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mig!"

Det lärorika i detta ställe är att se hur hastigt och allvarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans väg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå att all vikt ligger på kallarens vilja. —

Om jag ville, säger Han. Här är det viktigaste ordet i Skriften rörande våra gärningar. Här är det ord som gör en människas gärning stor, viktig och dyrbar — "jag vill" — här är det ord som gör att den allraminsta och obetydligaste gärning, såsom att sopa ett golv, kan för Gud vara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt honom ett stort tempel, eller ginge ut att omvända hedningar, nämligen då den förra gärningen var mej befalld av Gud och de senare var mina självvalda gärningar.

O, att vi någon gång kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars villiga och trogna själars nit om goda gärningar, som att de omöjligt kan komma ifrån vår gamla benägenhet att se på gärningens eget värde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gärningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens vilja och befallning, som ensam ger en gärning sitt värde.

Nu har dock Gud allt ifrån världens begynnelse, allt ifrån det första prov människan sattes på, velat skärpa vår uppmärksamhet på det förhållandet, att för honom gäller den minsta gärning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att han endast sökte vår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nämligen då Gud band hela världens stora prov vid den lilla gärningen att inte äta av ett visst träd i paradiset.

Märk då en gång och förstå, att för oss människor är väl en stor åtskillnad på gärningar — det är t. ex. ett omätligen större gott, som tillfogas människor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjänst, än genom hantverkarens eller tjänstepigans — men för Gud är den ena tjänsten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit av tro och lydnad för hans ord.

Vår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela mänskligheten med dess både världsliga och andliga regering, och i detta rike är mångahanda behov, fordras mångahanda tjänare och mångahanda tjänster, som alla är nödvändiga för det helas bästa. Där fordras konungar och undersåtar, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjänare, och alla har de olika kallelser, plikter och sysslor; och dessa olika kallelser, plikter och sysslor är för Gud alla lika dyrbara, eftersom han förordnat dem. Dessutom är de också alla för oss behövliga och nödvändiga.

Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, när han säger: "Inte har alla lemmar samma ämbete. Om hela lekamen vore öga, var bleve då hörseln? Vore han idel hörsel, var bleve lukten? Men nu har Gud satt lemmarna var för sej särdeles i lekamen, såsom han ville. Så är vi nu många en lekamen i Kristus, men inbördes är vi varandras lemmar; och vi har åtskilliga gåvor efter den nåd som är oss given", och åtskilliga kallelser.

Nu har Gud givit sina särskilda förordningar för vart och ett av dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjänare. Och då nu varje människa nödvändigt måste tillhöra något av dessa stånd, har också varje enskild människa sina befallningar av Herren. Genom dessa Guds befallningar till varje stånd kan var och en, som gör de gärningar Gud har förordnat för hans stånd, vara lika viss om att han gör Gud en tjänst, som om Herren särskilt besökte honom och begärde denna gärning, då man sannerligen skulle vara högst lycklig bara över att få göra en tjänst åt honom.

Om t. ex. en tjänstepiga, som tycker sej ha ett ringa stånd och aldrig tror sej vara i tillfälle att göra några goda gärningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon ha den stora glädjen i sitt hjärta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gärningar och fick beständigt tjäna Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika väl av Gud förordnade som en biskops eller missionärs gärningar. Försummar du däremot vad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sej själv mycket stor gärning, så är den nu av intet värde inför Gud, och din försummelse av det som var dej befallt är en stor synd.

"Om vi säger oss ha sällskap med Honom och vandrar i mörkret, då ljuger vi och gör inte sanningen." (1 Joh. 1:6)

Den stora fråga, varpå hela tyngden av detta ställe vilar, måste vara vad det vill säga att vandra i mörkret. I den frågan ska vi vara mycket försiktiga, så att vi inte själva uttyder den, utan finner Herrens egen mening, ordets egen förklaring, för att vi varken ska bedrövas i onödan eller falskeligen tröstas.

Gud ske lov! Det är allt i ordet förklarat! Kristus säger: "Var och en som gör illa hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska bli straffade." Märk! — "för att hans gärningar inte ska bli straffade." Då en människa skyr det straffande ordet, inte vill komma fram med sitt väsende inför Gud, som är ljuset, och låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan går och håller sej undan och säger såsom Judas: "Inte är det jag", månne inte detta är att vandra i mörkret? Jämför nu härmed v. 8: "Säger vi att vi ingen synd har, då bedrar vi oss själva, och sanningen är inte i oss." Däremot (v.9): "Men om vi bekänner våra synder, Han är trofast."

Kort sagt: att säga sig ha sällskap med Gud och likväl vandra i mörkret, är att inte ha öppen sak med Gud, inte ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man inte vill låta synden gå under domen, inte vill inför Gud bekänna och ge upp den för att få den både förlåten och dödad, utan då man vill förbli ostörd med sin synd och drar över sej ett täcke av ursäkter och skrymteri för att få ha synden i fred, ostraffad och oborttagen.

Den egentliga grunden till detta vandrande i mörkret är en sovande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty när Gud i sitt ord säger oss sin vilja och sitt råd om vår salighet, säger oss både om hjärtats nyfödelse och levernets helgelse, och vi likväl kan leva fram i ett tillstånd, som inte överensstämmer med detta ord, då ser vi, att väsendet och grunden är förstockelse och förakt för Gud. Somliga lever mycket fromt utvärtes, vida skilda ifrån världen genom andaktsövningar, någon kristlig verksamhet och vackra ord och gärningar, men vandrar ändå i mörkret, ty de lever inte inför nådastolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till vår Herre Jesus Kristus", de vet inte av någon födelse av Anden. Dessa föraktar ordet om hjärtats inre förhållande och gäckar alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon ser det, Han märker det väl, och Han låter inte gäcka sej.

Du som inte vet med dej något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och dom, varmed du kämpat inför nådastolen och äntligen genom Herrens ljuvliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse, och därigenom ett nytt liv i hjärtat — nej, utan du vet bara, att du själv började en ny väg, då du insåg dess nödvändighet, började med andaktsövningar, böner och goda gärningar, och har så fortsatt, utan att någonsin nedsjunka i en övermäktig och överflödande synd; inte heller att nåden, mitt i din förlägenhet, "överflödat mycket mer", utan din förbättring och din tröst har hållit jämna steg med varandra — nämligen så, att din tröst har grundat sej på din förbättring — och därmed går du framåt och hoppas ändå ett gott slut: detta heter att gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du vet, att Skriften lär en helt annan väg, genom vår synds och Guds nåds överflödande, denna nya födelsens trånga port; och du vet, att Kristus uttryckligen sade: "Utan att en blir född — född på nytt, kan en inte se Guds rike." Men du fruktar inte, du hoppas, att du ändå ska se Guds rike.

Du hör några troende ur en egen livlig erfarenhet tala om nya födelsens verk i hjärtat, om syndanöd, om tro och vittnesbörd, om frid och fröjd i den Helige Ande — varav du kan med ögonen se, att det är en stor verklighet — men då är du stum, så länge det ämnet varar, tills man kommer till gärningar, verksamhet och yttre förhållanden, där är du hemma — blott inte i de inre förhållanden av bättring och tro — men du hoppas ändå, att det skall gå väl med dej, att du skall få se Guds rike! Du ser väl, vad Herren säger därom, men det vill du inte förstå, inte efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt inre vandra i mörkret och inte vilja komma fram i ljuset.

Men mångfaldiga är djävulens verk till vår förtappelse. Det finns också några bekännare ibland oss, som verkligen har erfarit och med en mängd riktiga ord kan beskriva mycket av detta inre, sin väckelse och sin troständning, sitt klara vittnesbörd m. m. och förstår att tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och inte dessmindre nu vandrar i mörkret, vilket bevisar sej därmed, att de med fritt mod övar mörkrets gärningar och inte vill låta förmena sej synden, inte låter straffa sej, utan ursäkta och försvara sitt väsende. Det är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, vilka vandrar i mörkret, då han tar exempel av hat och säger: "den som säger sej vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och vandrar i mörkret och vet inte, vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."

"Det vi hava hört, det vi hava sett med våra ögon, det vi hava beskådat och våra händer hava hanterat av livets ord... det förkunna vi eder." (1 Joh. 1:1,3)

Tänk, hwilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde så betyga! Det är den triumferande vissheten, som härmed uttryckes. Jag förkunnar ingenting owisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, handterat med mina händer.

Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."

På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!

Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!

Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.

Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.

Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.

Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.

Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!

"Älsken eder storligen inbördes av rent hjärta, såsom de, som äro födda på nytt." (1 Petr. 1:22)

Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken af den nya födelsen, följer deraf, att en förmaning till denna kärlek icke angår hwem som helst, utan endast pånyttfödda christna. Må man aldrig företaga sig att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem, som "äro födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att wilja upphäfwa den gamla fiendskapen mellan ormens säd och qwinnans. Det är de trogna, det angår, då Herren Christus och apostlarna förmana: "Älsken eder storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född af Anden i wåra hjertan och wäxer ur wår förening med Frälsaren, behöfwer den dock, såsom alla Andens frukter, att wäl wårdas och skötas. Deraf alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna.

Nu är det ock många omständigheter, som wilja afkyla denna kärlek. Wår afswurne fiende, som wäl wet, hwad han wunnit, om han får dig afskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de christnas brödrakärlek. Och i wåra egna hjertan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt af lifwet i Christus, så är den ock alltid af detta lif beroende. Så länge jag lefwer i frisk öfning af bättring och tro, älskar jag ock bröderna. Derföre ligger den första, allmännaste och mest wäsendtliga orsaken till en afkolnande kärlek uti ett förswagadt nådelif.

Då ett jordiskt sinne börjar taga öfwerhand hos en christen, så att han icke mer lefwer i daglig öfning af bättring och tro, af syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han ock med detsamma blifwa kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Äfwen sålunda fullbordas de orden af Herrens  mun: "Efter det ondskan får öfwerhanden, warder kärleken i många förkolnad." Härjemte är ock hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kunna stöta och afkyla kärleken. Ändtligen komma ock härtill stundom skiljaktiga meningar, som söndra brödrakretsen. Skiljaktigheterna röra wisserligen blott mindre wäsendtliga frågor — ty i den stora hufwudsaken äro alla trogna i hela werlden ense — men likwäl kunna dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.

Detta sker isynnerhet på twenne sätt: Först när jag icke förstår, att en broder kan wara lika redlig och benådad christen, fastän han icke fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag icke förstår, att bland dem, som i wissa frågor hafwa andra meningar, äfwen finnas trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål få en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det, om jag blott emotstår den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende af min broder, såsom Christus straffade Petrus, när han tog till swärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Christi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar densamma.

För det andra sker det, när dessa bifrågor blifwa så stora och wigtiga för mig, att de intaga främsta rummet i hjertat, hwilket bewisar sig dermed, att alla de, som äro ense med mig i den frågan, om de ock icke lefwa i Christus, dock blifwa mig kärare än de Jesu wänner, som icke äro ense med mig i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktanswärdt förhållande! Märk, då en fråga af kanske så ytlig beskaffenhet, att den kan med all wärma omfattas af Christi fiender, blir mig så wigtig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, blott derföre att de befrämja denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Christus, som hafwa fått med mig lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "hwilken wår Gud gifwer och Frälsaren Jesus Christus".

Se, att en menniska, som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare wid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mig kärare än en Jesu wän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min ewighetsbroder — är icke detta ett betänkligt, ett fruktanswärdt förhållande? Och wittnar icke detta, att den bifråga, som warit orsaken härtill, har blifwit mig wigtigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan äro mig kärare, än bröderna i Christus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan afkylas, huru wigtigt är det icke att wäl gifwa akt på sig samt på de stora skäl, wi hafwa, att älska nådesyskonen!

"Och männerna vände sitt ansikte och gingo åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för Honom och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga? (1 Mos. 18:22-23)

Wi gå in i Mamres lund och lyssna till det märkliga samtal, som på höjden derofwanför hålles mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blicka ut öfwer nejderna emot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, ehwad man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjenarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjertan. Men det wisar oss på samma gång, hwad alla trogna hafwa att göra uti likartade tider; det öppnar oss en blick in uti en trogen Guds wäns hjerta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom.

Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Fadrens förbarmande hjerta, och det höga wärde Han sätter på sina trogna, då Han will för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den, som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser äfwen, huru den himmelske Fadren nedlåter sig till sina tjenares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomswäsen i en mensklig gestalt och sina tankar i menskliga talesätt, så att man tycker sig se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare aflägsna all räddhåga och helt draga hans förtroende till sig. Detta lyckas honom ock. Wi se, huru Abrahams tro mer och mer upptändes af Guds wänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, ehuru alltmer likasom förlägen för sin djerfhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull wille förskona Sodom, insåg han likwäl genast, att äfwen med detta beting woro de hotade städerna ändock hemfallna åt Guds wrede; derföre höll han det ytterst nödigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han ändtligen slutade med antagandet af tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han, att ett widare förminskande af antalet wore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om der icke ens funnes tio rättfärdiga, icke skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, hwarföre patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återwände till samma ställe, der han hade talat med Herren, och ser nu med bekymmer röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn.

Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck af Guds rättfärdighet, att han wisste, att den följande morgonen skulle bringa honom det afgörande utslaget. Herren stod med sin tjenare på en höjd, hwarifrån man kunde skåda ut öfwer Sodom och dess nejder. Så har ock hwarje trogen genom Andens ljus en öfwer de menskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande werldshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som deri uppenbara sig. Herren omtalade för Abraham, hwad Han wille göra med Sodom och Gomorrha. Äfwen för oss uppenbarar Han genom sitt ord sina rådslag. Wi weta, att när ett folk kommit derhän, att det icke mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhertighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit uti stora utwärtes hemfökelser.

Och hwad wi då böra göra, hafwa wi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med Honom såsom ett barn med sin fader, bör nu anwända denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem, som hotas med hans hemsökelser. Ja, låtom oss, såsom apostelen förmanar, hafwa böner och förböner för alla menniskor, för konungar och all öfwerhet, för hela Christi församling och för wåra närmaste. Gud will göra stora ting, men helst på sina barns böner, på det hans nåd må warda känd och prisad; derföre böra wi bedja mycket af Honom. Wi se, huru den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sig att få begära ännu något mer; och icke en enda gäng af dessa sex war hans bön fruktlös. Gud swarade honom för hwar gång nådefullt. Och så ofta wi bedja om förbarmande för syndare, äro wi förwissade, att wår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så wäl öfwerens med hans eget hjerta.

De trognas förböner göra wäl icke Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som sjelfwilligt emotstår Herrens Ande, kan icke ens genom Christi egen förbön och tårar frälsas, såsom wi se på de obotfärdiga judar — men det werkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem, som äro föremål för hans älskade wänners böner. Ja, wi se här, att Herren war hjertligen willig att förlåta alla dessa hotade städer, om der blott funnits tio rättfärdiga. Och här är nu det andra, wi skulle lära af detta bibelrum. Och det är något öfwermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjerta. Se nemligen, huru dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.w.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Christi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana will Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Christus lärer då wisserligen hafwa en dyr skatt på jorden uti alla sina trogna, som der äro förströdda! Wisst borde det innerligen draga och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen af wår store öfwersteprest är wisst ingenting så bestämmande för Herrens wägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.

"I ären världens ljus." (Matt. 5:14)

Då Herren säger, att Han är werldens ljus, och på ett annat ställe till sina lärjungar: I ären werldens ljus, motsäga dessa ord hwarandra alldeles icke. Jesu lärjungar äro werldens ljus, lika wisst som Han war det sjelf. I det afseendet, att Han war en försoning för werldens synder, der står Han allena; der regerar Han, utan någon medhjelpare — Han trampade vinpressen allena. Men i det afseendet, att Han framställde genom sitt exempel Guds wäsendes egenskaper, deruti intager Han samma plats, som hans trogna skola intaga. Hwarje frälst syndare kan wara och måste wara en framställning af Guds helighet och kärlek, såsom Jesus war det sjelf på jorden. Gud den allrahögste har deruti uppenbarat ett prof af sin wisdom, att Han omwänder sina trogna att wara werldens ljus. Många Guds egenskaper kunna beskådas i skapelsens werk, och ännu oändligen klarare äro de för oss framställda i hans uppenbarade ord. Men det är blott några få, tänkande sinnen, som studera naturens bok, och äfwen den skaran, som med allwar betraktar Guds heliga ord, är jemförelsewis ganska fåtalig. Men de troendes umgänge och uppförande, det är den bok, som alla menniskor läsa; de christnas lefwerne är uppenbart för alla dem, af hwilka de äro omgifna. Intet begrundande skarpsinne behöfs för att kunna granska deras ord och gerningar; nej, både de lärda och de olärda gifwa noga akt på deras förhållande. Och otaliga menniskor skulle aldrig hafwa tänkt på att undersöka Guds uppenbarade ord, om de icke hade blifwit förda till uppmärksamhet på Gud, genom att se hans wäsende uppenbaradt i hans barns lefwerne. Då werldens barn se, hwad Christi lärjungar hafwa blifwit genom tron på evangelium, då blifwa de ofta bewekta att lyssna till och undersöka detta evangelium och slutligen äfwen att annamma det. Christi allmänna församlings pligt är också hwarje enskild församlings, och hwarje dess medlems pligt. Hwarje christlig församling är satt till ett werldens ljus, för att wisa Guds helighet och kärlek och sålunda tjena till att locka syndare till Frälsaren. Om någon församling icke sålunda framter något werldens ljus, som står i klar åtskilnad mot den onda, förmörkade werlden rundtomkring, så förtjenar den icke namn af Christi församling. Låtom oss emellertid wäl ihågkomma, att såsom hwarje församling är sammansatt af enskilda medlemmar, så beror det helas beskaffenhet på de enskilda medlemmarnas. Hwarje medlem är kallad att wara ett werldens ljus — "ett Christi lefwande bref, kändt och läst af menniskorna". Om någon medlem i Christi församling icke är ett sådant ljus, ett sådant lefwande bref från kärlekens och helighetens Gud, då förwerkar han sin rättighet att tillhöra den — han är endast en skada och en skam för församlingen, och han är också en stor skada för werlden rundtomkring. Älskade bröder och systrar, står det så till med någon af oss? Wi göra denna fråga, icke att någon skall se sig omkring och anfalla andra med sin dom, utan att hwar och en, som kallar sig Jesu lärjunge, må fråga sig själf: "Står det så till med mig?" Wi bedja hwar och en af eder alla att uppriktigt undersöka, hwad det är hos dig, just hos dig — i dina afsigter, eller ord, eller gerningar — som kan förhindra Christi rike och hans namns ära. Må hwar och en, som kallar sig en Christi lärjunge, göra sig sjelf denna fråga på fullt allwar: "Hwad är det hos mig, som kan gifwa lastarena rum och förhindra syndares omwändelse? Är icke jag på något sätt en orsak dertill, att någon själ missaktar ordet och anser all lefwande christendom för skenhelighet?" Ja, må hwarje Jesu lärjunge göra sig sådana frågor! Må hwarje christen nu, i denna stund, undersöka, hwad som hindrar Christi rike hos honom; och uppskjuten icke ett ögonblick att söka rättelse och hjelp deremot. Det må swida, det må göra smärta, men det är bättre nu än sedan. Låtom oss aldrig glömma, att den grenen, som icke bär frukt, skall afhuggas och kastas i elden. Detta är nu icke egentligen taladt till dem, som dagligen straffa och döma sig sjelfwa och borde nu twärtom se bort ifrån sig och så alldeles inswepa sig i Christus, att deras själ uti hans nåd finge den hwila och styrka, som fordras för helgelsen; utan här tala wi till dem, som under evangelii bekännelse äro lättsinniga och wårdslösa. Det är om sådana Luther säger: "Här gäller icke att se på deras mun, utan på deras  lefwerne." Ja, här gäller icke, att du kan wackert tala, utan ock, om du har någon Andens och kraftens bewisning. Af Gud och Christus är lätt att berömma sig; men derpå skall det bewisa sig, att din tro är sann och uppriktig, om den ock medför en helig Ande i ditt hjerta, som angriper, binder och korsfäster din gamla menniska och gör dig ödmjuk och kärleksfull. Du skall wäl ändå aldrig i tiden blifwa nöjd med din helgelse och kraft, så framt du är waken och icke blifwit af tjusaren söfd i sjelfhelighetens inbillningar — du skall wäl ännu alltid känna mycket mer din synd än din helighet. Men andra skola wittna, och på ljufare tider skall du sjelf med apostelen besanna, att "Guds nåd har dock icke warit fåfäng i dig", att de mest framstående Andens frukter, ehuru icke till det mått som du önskade, likwäl werkligen följt af din tro.

"Han skall föda sin hjord såsom en herde. Han skall församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, hwilken tröst, då man i medwetandet af sitt eget hjertas mörker, falskhet och ostadighet, af djefwulens grymma afsigter, list och ihärdighet, och slutligen af den förwirrande mångfalden af lärdomswäder, känner sig otrygg och bäfwande för att förwillas, borttappas, förloras — hwilken tröst, då Herren säger, att Han will sjelf wara wår Herde. Tänk, hwilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga wanmakt i allting, att Christus betraktar syndare blott såsom får; wi betyda icke mer, wi äro blott får, för hwilka Han är den gode Herden, som hellre låter sitt lif, än Han ser, att fåren förgås. Tänk, hwilken tröst, då man också med bekymmer ser på den öfriga "klena hjordens" faror, ser, huru mycket som förwillar fåren — hwilken tröst, att Han som har "all makt i himmelen och på jorden", Han är Herden för fåren, Han skall sörja för dem. Och tänk, hwilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Wisar du fåren den rätta wägen, behandlar du fåren rätt?" hwilken tröst att ega detta betryggande rättesnöre, detta afgörande föredöme af Herren sjelf, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Öfwerherde måste wi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter Honom måste wi rätta oss, annars äro wi sannerligen inga goda herdar. Hwilken som icke har Christi Ande, han hör icke Honom till. Det första, som i detta ämne är tänkwärdt och fröjdar en fattig syndare, är, att wi här se, huru Gud betraktar menniskorna blott såsom får, borttappade och wanmäktiga får, som omöjligt kunna sjelfwa wårda och wakta sig för ulfwen, utan helt och hållet bero af en herde. Så har ju Herren öfwerallt beskrifwit menniskan och arbetar oupphörligt på att nedslå och fråntaga oss de inbillningar, som ligga så djupt i all wår natur, att wi sjelfwa skola hafwa ljus och kraft att hjelpa oss, wi skola wäl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet twärtom: "Gud såg af himmelen uppå menniskors barn, om der wore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de äro alla affallna och allesammans odugliga; der är ingen, som gör godt, ja, icke en." Ja, wi äro så "odugliga", säger apostelen, att "wi äro icke ens beqwäma något tänka såsom af oss sjelfwa^, utan Gud måste werka "både wilja och gerning". En sådan oduglighet ligger nu uttryckt uti bilden af får. Fåren äro bland alla djur de mest blottställda, wärnlösa och enfaldiga; icke hafwa de tänder att förswara sig med emot ulfwen, derjemte äro de kända för en sådan brist på klokhet, att de blifwit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt menniska, ett får. Så äro wi ock alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män äro de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplyfta christna äro alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och äfwen då wi som tydligast se, hwad wi borde göra, äro wi dock så wanmäktiga, att wi ofta måste ropa och qwida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag will, det gör jag icke; och det onda, som jag icke will, det gör jag". O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjerta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder icke så mycket, du är blott ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett wilsefarande och borttappadt får; sök din tjenare!" Bekänn, att du förmår alls intet, icke ens något tänka; begär allting blott såsom en gåfwa af Herren. Om Han behagar gifwa dig något, så har du det; om icke Han gifwer, så är allt förgäfwes. Du är blott ett swagt och wärnlöst får. Men se nu widare, hwilken outsäglig tröst det är, att Herren Christus sjelf säger sig stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall hafwa wård om fåren — att han icke skall wänta, det fåren skola sjelfwa kunna förswara sig, sjelfwa wakta sig för ulfwen, sjelfwa öfwerwinna honom, utan det är herden, som skall göra allt detta och det utan afseende på, om fåren äro det wärda eller icke. Det tillhör herdens kall. Tänk nu, då Herren Jesus sjelf säger: Jag är den gode herden, så tillåter Han ju, att jag så anser Honom, och att jag wäntar af Honom just det, som tillhör en herde. Hwem skulle jag tro, om icke Herren sjelf?

"Bliven i mig! Bliven i min kärlek." (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Blifwen i mig! — Blifwen i min kärlek! Det måste ligga något besynnerligt wigtigt i dessa ord, efter Herren sjelf så ofta upprepar dem. Det är icke mindre än tio gånger efter hwarandra, som Herren i Joh. 15 brukar det ordet om blifwandet i Honom, hwaraf hwar och en må betänka, med hwilket allwar och nit wår Frälsare will inskärpa denna sak hos oss, och huru öfwermåttan wigtig den måste wara, då Han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det ock wara oss af stor wigt att fatta, hwad Herren menar. Gif då akt på, huru Han talar, och betänk, att Han icke säger: Blifwen i min tjenst, blifwen i min efterföljelse, eller blifwen i bön till mig — nej, Han talar om ett mycket innerligare förhållande, då Han säger: "Blifwen i mig;" "om I blifwen i mig." Hela det djupa innehållet af detta uttryck lärer wäl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga; men så mycket inse wi, att det talar om den allrainnerligaste förening med Honom — sådan Han ock uttryckt den med bilden af grenar i ett träd. Men hwad wi kunna förnimma af denna förening och hwarigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord blifwa i eder — blifwen i min kärlek." Wi blifwa i Christus, då wi blifwa i hans kärlek och hafwa hans ord icke blott i hufwudet och munnen, utan i hjertat, så att det utgör wår werkliga tröst. Ditt blifwande i Christus och hans blifwande i dig är ofta den allrastörsta hemlighet. Men gif akt på, om du lefwer af Christi ord och Christi kärlek. Är det så, då lefwer du i Christus, och Christus i dig. Du kan wäl weta med dig, om du har tröst i Christus, således: om du plägar hafwa bekymmer öfwer dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Christi kärlek, Christi rättfärdighet, Christi blod, eller om ditt hjerta har tröst af sig sjelft eller af något ditt görande — gif wäl akt på, om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du, om du lefwer af tron. När du med allt eget arbete aldrig kan blifwa tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer af tro. Detta är en punkt så wigtig, att den, som icke will wara bedragen, måste nödwändigt derpå gifwa akt. Har du ett hjerta, som beror och lefwer af ordet om Christus, liksom kroppen af lekamlig spis, då blifwer du i Honom och Han i dig; då känner du ock, huru ditt hjerta innerligen drages till Honom, hungrar och törstar efter Honom och blott i Honom och hans kärlek får tröst och lif. Hwad det will säga, att wi lefwa af Christi kärlek, och att Christus lefwer i oss genom tron, det är herrligt beskrifwet af Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, på det jag skall lefwa för Gud; jag är korsfäst med Christus. Men jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; ty det jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig." Se här helgelsens rätta lif och rätta kraft. Detta heter: Blifwen i mig — blifwen i min kärlek. Märk, huru apostelen talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lefwer nu i Guds Sons tro, som har älskat mig." Se här, du arma själ, hwad det är, som fattas dig, då du är slaf under synden, då du wäl kan förskräckas, ja, förtwifla för synden, men likwäl icke kan rent afsky och hata henne, utan synden är wäldig öfwer alla dina sinnen och lemmar. Felet är, att du icke är död ifrån lagen, icke är fri och salig i Christi kärlek, utan är inwärtes lagbunden och trälsinnad. Huru war det då möjligt, att du skulle hafwa lif och kraft och en helig wilja? "Om en lag wore gifwen, som kunde göra lefwande, så wore rättfärdigheten sannerligen af lagen." Nej, bokstafven dödar; lagen gör blott synden lefwande och "mäktig i wåra lemmar att göra döden frukt". Will du hafwa lif och kraft till någon helgelse, så måste du wara "död ifrån lagen" och lefwa blott i Christi kärlek. Apostelen sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har sjelfwa lagen dödat mig, min sjelfwerksamhet och inbillning, nemligen då den uppwäckte i mig all synd, "beswek mig och dräpte mig dermed" — "och jag wardt död" — det war slut med mig, jag förmådde intet mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde icke röra ett finger till min frälsning, jag war förtappad, jag war död. Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkun- nade mig all Christi förtjenst, hans död och hans kärlek, och allt för mig, och min ande blef lefwande; och nu, skild från den gamle man-nen, blef jag förenad med Honom, som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; ty det jag nu lefwer i köttet, det lefwer jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig." Det är sjelfwa lifwet i mitt lif, att Guds Son har älskat mig och gifwit sig sjelf ut för mig. Detta heter: "Blifwen i min kärlek."

"Vandra, såsom tillbörligt är, var och en i den kallelse, vari ni är kallade, med all ödmjukhet och saktmodighet, med tålamod unddragande den ena den andra i kärleken." (Ef. 4:1-2)

Du som är ett Guds barn — vandra din höga kallelse värdigt!

När du ser andra, ja även dem som vill vara kristna, likväl fritt lämna sina sinnen öppna för all fåfänglighet, lyssnande, skådande och talande i många onyttiga ting, bör du, som är kallad till det saliga umgänget med Frälsaren och har den Helige Ande i ditt hjärta, däremot akta på vad som är behagligt för detta ditt höga sällskap. Bedröva inte Guds Helige Ande, säger aposteln; och åter: Guds tempel är heligt! Du skulle då hålla någon vakt om ditt hjärtas tempel, att inte allt världsligt fick komma in dit.

När du ser andra försänka sina dyra själar i många och stora planer för jordisk vinning för att här bereda sig ett paradis, bör du, som är kallad till Guds rike och herrlighet, däremot ha din skatt och ditt paradis i himmelen, "fara efter det, som är ovantill", och endast för Herrens vilja och bud med dina lemmar sköta det jordiska, under det hjärtat söker de ting som inte syns.

När du ser andra, som också vill vara kristna, likväl så "leva sej själva", att de kan se sin omgivning, i otrons och syndens mörker, vara stadd på förtappelsens väg och likväl knappt med ett ord varna dem, tillbakahållna av människobehagsamhet, lättja och maklighet, bör du åter, som nu har ditt liv och din salighet av Kristi död, betänka, att "Han är fördenskull död för alla, att de, som nu leva, inte ska leva sej själva", och att Han därför "gjort oss för vår Gud till konungar och präster", att vi ska med allvarlig bön och ordets bekännande ständigt församla med Honom.

Ta här vidare de exempel, som aposteln själv anför. Han säger: Med all ödmjukhet och saktmodighet, fördragande den ena den andra i kärleken. Även häri ska vi vara Guds efterföljare, såsom älskliga barn, att vi inte mer vandrar såsom de, vilka lever i sitt sinnes fåfänglighet.

Ja, även om de vill vara kristna, men där är ett högfärdigt och stormodigt väsende, så att de alltid vill vara de förnämsta, visaste och starkaste, ska du däremot komma ihåg, att du är kallad till det rike, om vilket Herren särskilt förklarade, att den som där vill vara den störste ska vara såsom den minste, och den som är ypperst ska vara allas dräng; men att de som håller sej och vill hållas för de främsta, ska blir de yttersta.

Ja, måtte vi aldrig glömma, att bland alla de oarter, som Kristus bestraffade hos sina lärjungar, var det ingen, för vilken Han varnade med så förskräckande ord som för högmodet. För detta varnade Han dem ofta och vid ringaste tecken därav. När de frågade, vem som var den störste i himmelriket, avskar Han med så gruvliga ord deras inbillningar, att Han sa att de inte alls skulle komma därin, om de inte omvände sej från detta sinne och så förnedrade sej som ett barn.

Då lärjungarna en annan gång fröjdades åt sin makt att utdriva djävlar, genast sade Herren: "Fröjda er inte, att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är skrivna i himmelen." Så grannlaga är denna punkt; så farlig denna förnöjelse över egna företräden och utmärkelser.

Men att våra namn är av nåd skrivna i himmelen, det är ett med de svagaste nådebarn gemensamt gott, åt detta får vi fröjda oss. Då Petrus sade: "Om än alla förargas i dej, ska jag dock inte förargas", genast tillstaddes det satan att sålla honom såsom vete. Sedan skrev samme Petrus: "Håll er hårt vid ödmjukheten, ty Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger Han nåd."

Vidare: när du ser andra, som också vill vara kristna och kan bete sej milt och vänligt bland främmande, likväl vara tyranner i sitt hus, trätosamma och hårda mot sina medmänniskor, ska du däremot komma ihåg din kallelse att vara hans efterföljare, som inte var "knorrisk och gruvlig", utan "mild och ödmjuk av hjärtat". Öva dej med allvar i hjärtans barmhärtighet, mildhet och saktmodighet, så att inte köttet får ha frihet.

Och om du inte kan hämma varje utbrott av ett retligt lynne, måste du dock skilja dej från de ogudaktiga däri, att du åter erkänner ditt fel, är snar till vänskap och inte låter solen gå ned över din vrede. Även om du verkligen har svåra medmänniskor, kom ihåg, att det just är din kallelse såsom kristen att övervinna ont med gott och att "två deras fötter" — såsom aposteln här säger: "Fördragande den ena den andra i kärleken."

Vår lärofader Luther skriver: "Om din make, din tjänare, ditt husbondfolk också verkligen har ett förargligt fel, håll dem detta till godo — och använd du din större nåd till deras tjänst och förbättring; men vet, att du är kallad att bära nästans bördor, helst som även du säkert har något fel, som andra måste fördra hos dej." Se, till sådant är vi kallade.

Och på detta sätt ska vi i alla möjliga fall betänka vår höga och saliga kallelse såsom kristna och Guds barn och vandra så som det är tillbörligt i den kallelsen. Gud give oss alla alltmer sin nåd härtill!

"Jag vill lova Herren alltid; hans lov skall alltid vara i min mun." (Psalt. 34:2)

Så säger den prövade David. Och så bör visst en christen hafwa det, hwilken är insatt i hela Christi rikedom, att han i all tid är glad och tacksam i en sådan lycka, såsom ock apostelen säger: "Waren alltid glada — och tacksamma i allting, ty det är Guds wilja om eder genom Jesus Christus." Först är det wisst den billigaste och saligaste pligt, att Guds barn redan här i pröfningswerlden begynna det himmelska lifwet, nemligen att prisa och lofwa wår Gud — glädjas, älska och prisa sin himmelske Fader, för allt hwad Han i sig sjelf är, och för hwad Han emot dem gjort, gör och skall göra. Hwem kan utsäga alla de blott härmed antydda ämnen för Guds lof? Men hwad som är icke mindre wärdt att i tid besinna, är, att otacksamheten är en sådan synd, som har en hel mängd olyckliga följder med sig — "otacksamheten är eet uttorkande wäder, för hwilket alla Guds nådeskällor utsina" — och otacksamheten är ett slags förtrollning af menniskans sinne, så att hon icke ser det goda hon har, så att, om hon ock i sjelfwa werket är den lyckligaste på jorden, hon skall gå såsom en olycklig warelse genom lifwet och wara en martyr för idkelig missbelåtenhet, en börda för sig sjelf och en Guds äras förnekare. Det säkra är, att den, som fått minst på denna jord, har dock stora skäl att oaflåtligen prisa, tacka och lofwa wår Gud; ty blott att få se eller weta något om Guds herrliga werk och wäsende borde uppfylla oss med hans pris. "Hela jorden är full med hans godhet. Himmel och jord äro fulla af hans ära." Den minst lycklige har stora skäl att prisa Gud, blott för hwad Han i sig sjelf är. Mycket mer då, om du ock är en ibland dem, som på ditt eget hjerta erfarit hans stora nåd och barmhertighet, blifwit benådad med den saliga kallelsen till Christi rike, benådad med den Helige Andes upplysning, så att du lärt känna dig sjelf och din Frälsare och blifwit ett Guds barn — och jemte allt detta kanske också åtnjuter en hel mängd synliga wälgerningar af Gud, andliga och lekamliga, har Guds ord och dagligt bröd, ja, allt hwad nödigt är för resan genom lifwet: huru bör du icke då tacka och lofwa wår Gud! Om du nu twärtom förgäter allt detta, går oförnöjd och otålig och ser på några små obehag, så är detta en otacksamhet, som icke gerna kan blifwa ostraffad. En christen bör wara en glad och tacksam menniska. Om wi nu förstått, att otacksamheten är en mycket farlig och förderflig synd, så återstår ännu den frågan: Huru skola wi få sådana hjertan, som rätt wärdera det goda, Gud gifwer, samt tacka och prisa Honom derför? Ja, här hjelper ingenting annat, än hwad apostelen säger: "Waken upp rätteligen!" Här hjelper intet annat, än att wi sannfärdeligen få Gud för ögonen. Detta är rätta wägen. De mest döda och otacksamma menniskohjertan hafwa blifwit fulla af Guds lof och pris, när de endast fått sina ögon öppnade att se Gud, och hwad godt Han gjort oss och dagligen gör. Derföre, då David wille rätt uppwäcka sin själ till Guds lof, sade han: "Och förgät icke — förgät icke, hwad godt Han har gjort dig". Har Gud icke gjort dig något godt, så behöfwer du icke tacka Honom. Wi borde wisserligen prisa och tillbedja Gud, blott för det Han är i sig sjelf, om Han ock intet godt hade gjort oss, ty wi intagas ju ofta af en stor personlighet, äfwen om wi icke erfarit något godt af honom. Men den rätta tacksamheten till Gud intager intet menskohjerta, förrän det sjelft erfarit en mycket stor nåd af Honom, nemligen den stora nåden som helt uppsmälter och omskapar menniskan. Derföre kunna wi aldrig med allwar uppmana någon annan till Guds pris än dem, som erfarit den stora barmhertighet, att de blifwit från dödens och djefwulens wåld frälsta och af Guds Ande födda på nytt. De döda prisa dig icke, o Herre; och utan en blir född på nytt, kan han icke ens i tiden se Guds rike. Han är blind och död, han ser icke Guds herrlighet. Att söka bringa en sådan till hjertlig glädje och tacksamhet, det wore såsom att wilja bringa snö och is att blifwa warma. Men såsom det är ett fåfängt försök att arbeta med sjelfwa hjertat, att göra det warmt och tacksamt, då wi icke erfarit Guds godhet; så är det å andra sidan mycket lätt att wara tacksam, när wi smaka och se, huru ljuflig Herren är, ja, då wore det twärtom swårt att icke få tacka och prisa Honom. Det war icke swårt för Israels barn att prisa och lofwa Gud, då de hade gått genom det röda hafwet och sett sina fiender begrafwas i dess böljor. O nej, det war då mycket lätt, det war ett oemotståndligt behof för deras hjertan att då få utbrista i Guds lof och pris. Hör, huru de då sjunga endast om, hwad Herren hade gjort, hwad Herren war, hwad Herren bewisat dem. Det är då hela hemligheten af ett tacksamt och lofsägande hjerta, att det ser Herren.

tisdag 20 maj 2014

"Och Gud skall avtorka alla tårar av deras ögon, och ingen död skall sedan vara, inte heller gråt, inte heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, vår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "värk" och "död", är förgånget, då skall där vara blott fröjd och ett "lustigt väsende på Guds högra hand i evighet". Då ska jag aldrig mer gråta, ängslas och lida av syndens makt i mej, av djävulens frestelser och anfäktningar, eller av världens ondska, förakt, lögn och smädelse.

Tänk, vad detta är: Nu ska jag aldrig mer lida av syndiga tankar eller begärelser, utan vara alltid helig, ren, fri och andlig; nu ska i mitt hjärta gå vågor av oändliga salighetskänslor. Nu ska jag ha ett sådant hjärta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjärta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu ska jag aldrig mer behöva säga mej att jag bör älska Gud, utan jag ska ha ett sådant hjärta, som inte kan annat än älska Honom och allt vad som tillhör Honom — liksom en varm älskare av sej själv har det hjärtat att han älskar och har däri sin sällhet.

O, vilken salig tid, då synden inte mer låder vid oss! Vi ska inte mer kämpa med detta upproriska hjärta, som nu beständigt vill föra oss ifrån Gud; inte mer förtryckas av det djupa fördärvet, av någon tröghet, kallsinnighet, eller av vrede, eller av otålighet, eller av stolthet, eller av skygghet för Kristi bekännande. Inget stapplande, inget Andens bedrövande, inga syndiga ord eller gärningar ska mer kränka vårt samvete. Vi skola nu vila ut ifrån allt detta för evigt.

Vidare, vi ska inte mer känna något tvivel på Guds kärlek. Vi skola inte mer bruka sådana ord som dessa: "Hur ska jag veta att mitt hjärta är uppriktigt inför Gud? att min omvändelse är sann, att min tro är levande? Jag fruktar, att allt vad jag gör är skrymteri, att Gud är vred på mej." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jordelivet. Allt detta ska nu vändas i lov. Vi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjärtevärk, inget helvete ska mer blandas med himmelen.

Här händer det ofta, att de trogna känna Guds vrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, ska de fullkomligt "se och smaka, hur ljuvlig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast ett ögonblick gömt bort mitt ansikte för dej; men med evig nåd vill jag förbarma mej över dej."

Vi säger än en gång. Tänk, vilken salig sabbatsro och vila, när vi inte mer ska känna köttets och djävulens frestelser! Vilken smärta är det inte för en kristen att blott känna frestelser till allt ont: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Kristus, om vissa heliga sanningar; än åter frestelser att vända sej till de närvarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, som är färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller däri.

Vi svävar här i beständig fara. Varje sinne, varje lem hos oss, varje skapad varelse kan bli oss till frestelse. Vi kan knappt öppna ögonen, utan att avundas dem som är över oss, eller förakta de ringare. Hur snart förgår vi oss inte med tungan, och isynnerhet med hjärtat! Har vi ett skarpt förstånd, hur snart uppblåses vi inte! Är vi befallande, hur snart missbrukar vi inte vår makt! Är vi underordnade, hur snart knotar vi inte över andras företräden och tadlar dem! Sådana hjärtan dras vi med nu. Tänk, då vi blir alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för evigt, för evigt — "ty det första är förgånget".

Men allt detta är nu talat, "såsom av ett barn", och bara om det onda vi ska undkomma. Ty av detta onda har vi erfarenhet. Men vem kan väl säga något värdigt om det goda vi ska erhålla? Det är, "vad intet öga har sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företar sej att riktigt glädja sina hemkomna barn, vad Han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjärtan i oss, som av sej själva känner en outsäglig fröjd. Vi erfar ju ofta, hur sorg och glädje endast beror av själva hjärtats stämning, så att ett glatt hjerta fröjdas utan synnerlig anledning. Tänk då, när först alla omständigheter är de allrasaligaste, och så derjämte hjärtat är friskt, glatt, ja, så fröjdedrucket som den allsmäktige Skaparen kan göra det!

Vi förstår, att när blott den tid kommer, att Gud vill göra salighet, då kan Han göra outsägliga ting; och för det andra att Han, som är själva kärleken, nu även måste vilja det — då vi, som är onda, ändå kunde vilja skapa himlar. O Gud, fördriv det tjocka mörkret i vår själ. Vi har ju outsägliga ting att vänta, så sant som du själv har sagt det.

I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av en dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.

måndag 19 maj 2014

"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud." (Joh. 20:17)

Detta var det första som den uppståndne Frälsaren talade efter sitt stora verks fullbordande; och vi märker i orden en påtaglig omsorg att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då Han med en så besynnerlig vidlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och eder Fader; min Gud och eder Gud."

Då vi härjämte även betänker, att Kristus inte före sin död brukade tilltala sina lärjungar med brodersnamnet — Han hade väl förut kallat dem vänner och bevisat dem all kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den, som gjorde hans vilja, skulle vara hans broder och syster och moder"; men Han hade dock inte bestämt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först då det stora försoningsverket var fullkomnat, då syndafallet var gottgjort, ormens huvud krossat, synden försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd, och således människornas ursprungliga barnaskap hos Gud var återstäldt — det är då Han börjar bruka det namnet bröder, och säger: "Min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud."

Visst är detta betydelsefullt, visst må man stanna och betänka det!

Och att detta var det första Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny märkvärdighet, då vi besinnar att detta just var det stora målet för hela Kristi försoning, nämligen att återställa vårt i fallet förlorade barnaskap hos Gud. Ty allt vad som eljest uträttades, såsom att synden försonades, lagens förbannelse borttogs och den eviga rättfärdigheten framhades, allt är blott delar av ett enda stort verk, nämligen vårt förlorade barnaskaps återställelse.

Ty detta är ju hela huvudsaken, att människan i begynnelsen var skapad till Guds barn och arvinge; och när detta hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "kvinnans säd" återställa detsamma. I barnaskapet hos Gud förenar sej all salighet; ty är vi barn, så är vi också arvingar. Det var således återställelsen av detta, som utgjorde målet och sammanfattningen av allt vad Kristus, såsom vår andre Adam, skulle uträtta.

Den, som förstått detta, skulle efter Kristi fullbordade försoning av sej själv kunnat fråga: Är då nu vårt barnaskap hos Gud återställt? Är vi nu återbragta till det i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren Kristus själv och säger det — och det är det första, Han talar efter sin uppståndelse; och Han har en synnerlig omsorg, att man ska märka vad Han säger:" Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud — min och eder! min och eder!"

Den, som inte här förnimmer något stort och gudomligt, måste ha alldeles "förhållna sinnen". O, så märkvärdigt! Kristus själv, Herren av himmelen, Guds evige Son, som först kom och blev en människa såsom vi och nu fullbordat återlösningens verk, Han säger om arma skröpliga lärjungar: Mina bröder — mina — bröder — min Fader och er Fader!

Så har Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och människan förenad, så är det förlorade återställt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds Son vorden, såsom aposteln säger, den förstfödde bland många bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Vad hör jag, vad hör jag! —

Om vi än ofta betraktat denna underbara brodershälsning, har vi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och en höjd, som går över all vår förmåga; gåvan är alltför stor och våra hjärtan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds eviga råd / serafen ej skådar ett under av nåd / mer stort och mer saligt än detta."

Men skulle ännu någon säga: "Ja, det var lärjungarna, dessa Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år, och som var fromma och heliga — det var dem Han kallade bröder. Vad kommer detta oss vid?" - så vill vi endast svara: Har du ännu inte förstått, att detta broderskap med Kristus är detsamma som vårt barnaskap hos Gud, och att detta var själva huvudmålet för hela Kristi försoning, som ju inte skedde bara för några få vänner, utan för hela världen?

Visserligen är det alltför orimligt att vi, arma syndare, ska vara Kristi bröder. Men vad säger Skriften? Och har väl Kristus haft anseende till person? Gud, alla människors skapare och frälsare, ser inte efter personen, utan efter människan. Inte ens Kristi egen mor fick ha något företräde, utan allt vad människa heter, var för Honom lika. Det är blott människan som är så dyr för hans ögon, och inte den och den personen, med den skillnaden allenast, att de trogna ligger vid hans sköte, är hans lust och fägnad, då de otrogna är sorgebarn, fjärran från hans famn.

Så gäller då detta broderskapet inte bara de första lärjungarna, utan även oss alla som genom deras ord tror på Honom. O, stora herrlighet! O, eviga fröjdekälla! Var och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på Honom, har samma lott som de i denna hans ljuvliga tillsägelse: Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud.

Han har sagt: Min Fader - eder Fader.
Han har sagt: Min Gud och eder Gud.
O, min arma själ, är du ej glader
att ock du har fått ett sådant bud!

O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mej ställer,
ger mej rätt till samma arv som han!
Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!

söndag 18 maj 2014

"Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkuill. Sela. Likväl skall Guds stad bliva lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar äro." (Psalt. 46:4-5)

Detta är ju en rätt glad och triumferande sång, ett rätt frimodigt hjerta, som springer med sin Gud öfwer murarna, och som på en gång swingar sig öfwer alla höjder, öfwer både berg och brådjup! Här är icke ett tecken af försagdhet. Och dock är den glada psalmen skrifwen på en tid, då "hafwet swårligen rasade", då "stora bedröfwelser woro påkomna", såsom wi se i v. 2. Huru kan man i sådana tider wara så glad och frimodig? Se huru den kunglige sångaren talar! "Gud är wår tillflykt och starkhet", så börjar psalmen. "Herren Zebaoth är med oss; Jacobs Gud är wårt beskydd", så slutar den. Det behöfwes blott, att sådana förhållanden blifwa sanna och lefwande för wårt hjerta; det behöfwes blott, att wåra ögon öppnas, att der blir en liten öppning på det tjocka molnet, som döljer Guds herrlighet för wårt öga, och wi sjunga och springa alla med samma fröjd som David. Då Elisas tjenare för den här med hästar och wagnar, som låg omkring staden, utropade: "Ack we, hwad wilja wi nu göra?" sade Elisa: "Frukta dig icke; förty de äro flere, som äro med oss, än de, som äro med dem." Men dermed war den bäfwande tjenaren ännu icke tröstad. Hwad gjorde Elisa då mer? Elisa bad och sade: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Då öppnade Herren tjenaren hans ögon, att han fick se. Och si, då war berget fullt med brinnande hästar och wagnar omkring Elisa. Nu war den tjenaren icke ängslig mer. Se då här allt, hwad som behöfwes: Herre, öppna oss ögonen, att wi må se! Här böra wi nu förstå, att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, icke menas någon utwärtes församling, hwilken kan omfatta ett helt lands inwånare, såsom alla döpta till Christus; utan här menas den heliga, allmänneliga församlingen, de "heligas samfund", som består af de lefwande Christi lemmar inom alla kyrkor och samfund, hwilka hafwa Christi ord, denna enda nödwändiga säd till Guds rike, och derföre äro utspridda kring hela werlden. Se dessa lefwande lemmar i Christus, här och der förströdda! Detta är bruden och Lammets hustru, som här en liten tid lefwer i ett fiendtligt främmande land, fjerran från sitt rätta hem, sin brudgums palats; detta är Christi kropp, som ännu har mycket att lida på jorden och wäntar sin förlossning; detta är Herrens församling, den gode Herdens hjord och hans "fosterfår" detta är det "heliga templet af lefwande stenar, uppbygdt på apostlarnas och profeternas grund, der Jesus Christus är öfwersta hörnstenen"; detta är de heligas medborgare och Guds husfolk, bland hwilka Herren lefwer och regerar såsom en fader i sitt hus , detta är Herrens plantering och "örta-gård, der Han förlustar sig bland rosor" — korteligen, det är "lefwande Guds stad, det himmelska Jerusalem, de förstföddas församling, som äro beskrifna i himmelen". Det är om denna Guds stad, David här sjunger så fröjdefullt och frimodigt: "Om än hafwet rasade och swallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkull; likwäl skall Guds stad blifwa lustig med sina brunnar, der den Högstes heliga boningar äro." Men finnes det werkligen en motswarighet till dessa ljufliga ord, eller månne det är endast ord? Och hwad är det då, som utgör det utmärkande kännetecknet på Guds folk, på dem, som Herren sjelf känner såsom sina? Denna fråga blir för alla redliga själar den mest närgående. Och derpå swara wi: Till denna lefwande Christi kropp hör hwar och en, som under mer eller mindre syndaelände och sökande efter frälsning omsider funnit sin enda tröst, lif och salighet i Frälsaren, blott  Frälsaren, så att Han, Han är hela föremålet för hjertats längtan och hjertats frid — hjertats största sorg, då Han saknas, och största glädje, då Han är nära. Se, detta är brudens kännetecken. Och i detta sinne, nemligen att Christus är oumbärlig, först och sist till försoning och rättfärdighet, så ock till helgelse och förlossning — i detta sinne äro alla christna lika. Huru märkligt är det icke, att i alla länder och tider, i alla folk och slägter och tungomål, der man finner christna, ehuru af så olika folklynnen och seder, de dock i denna hjertpunkt äro alla så lika. De kunna wara ganska olika i wissa andra afseenden, i gåfwor och kallelser, samt i wissa enskilda meningar; men uti ett äro de alla lika: att Christus, Christus är deras lif och deras wisa. Se, dessa äro nu de, hwilka utgöra det Guds folk, om i wår text betecknas med Guds stad. I sanning en underlig stad! Liten och oansenlig, och dock så stor och herrlig — stor till sitt omfång, lika med werlden, sträckande sig från pol till pol, och öfwermåttan herrlig till sitt inre wäsende och sin slutliga bestämmelse. En gång skall man ock se de förströdda samlade, då skall man skåda bruden i bennes fulla glans och prydning. Hwad under om min längtan då alltmera sträcker sig, Jerusalem, Guds helga stad, dit upp, dit upp till dig. Min härkontst är ju dock af dig, och jag är främling här, I dig jag har mitt borgerskap, och der jag hemma är.

"Fötterna skodda, att I mågen vara redo till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Fötterna skodda, att I mågen wara redo till fridens evangelium. Eph. 6:15. Detta stycke af wår wapenrustning lyder mer ordagrannt efter grundtexten: skodda med beredwillighet till fridens evangelium. Alla Christi stridsmän äro kallade att också deltaga i sin Herres stora hjerteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbredt på jorden. Herren Christus säger: "Den som icke är med mig, han är emot mig, och den icke församlar med mig, han förskingrar;" och Petrus skrifwer, icke till prester, utan till christna i gemen: "I skolen kungöra hans dygd, som har kallat eder af mörkret till sitt underliga ljus." Men blir du nitisk och trogen uti att wittna om din Frälsare, utsätter du dig dermed för många obehag och beswärligheter, ja, du får hela djefwulens rike emot dig — inwärtes mycket flere och swårare glödande skott och utwärtes hans trogna tjenarinnas, werldens, fiendskap och bitterhet, hwilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dig.   Förstå då, huru nödigt detta stycke är, som heter: "Fötterna skodda, att I mågen wara redo till fridens evangelium." Märk: "fötterna skodda!" Likasom det är nödigt för krigaren att wara klädd om sina fötter, då han skall ila fram genom en obanad mark, full med hwassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste ock wi wara wäl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopa sig i wår wäg, om wi wilja werkligt och troget nitälska för Christi evangelium. Wi hafwa då att tränga oss fram likasom genom en tjock törneskog, der många hwassa saker och giftiga djur skola såra, rifwa, sticka oss, om wi icke äro wäl rustade. Och hwad skall då wara wår fotbetäckning? Hwarmed skola wi wara skodda? Apostelen säger: med beredwillighet eller redebogenhet till fridens evangelium. Denna redebogenhet består först uti en inre willighet, hjertlig lust och kärlek, som just kommer af fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Öfwade christna känna den af sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder äro alldeles utan kraft att bringa oss till en lefwande evangelii bekännelse, om wi icke just af samma evangelium sjelfwa blifwit warma, upplifwade och williga i anden. Är hjertat ännu kallt och dödt, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller ock gör man många föresatser, men det blir dock ingenting af — så wida icke någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjerta genom nåden är uppwärmdt och saligt, då Herren talat med mig och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin wänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag kan icke tiga, utan det går mig, alldeles såsom David säger: "Jag tror, derföre talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjerta, då löper jag dina budords stig." Men då ordet beredvillighet antyder, att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör, att man icke är så ömtålig för det hwassa, man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskildt till wår andliga  fotbetäckning, att wi rusta oss till ett ihärdigt tålamod, att wi allwarligt förlika oss med den tanken, att wi skola lida och wilja lida med Christus. Såsom Petrus säger: "Medan nu Christus har lidit i köttet för oss, så skolen I ock wäpna eder med det samma sinnet" att wilja lida för hans skull. Ty om wi icke äro wäpnade med det sinnet, går det oss, såsom wi ofta se, att själar börja med stor lust och frimodighet den andliga striden, men då denna blir något mer allwarsam, så att det gäller werkligen lida något, då göra de hastigt en krökning åt sidan, då förändra de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duga icke i denna strid. Ty den som will wara en werklig christen, den som will tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allwar bekymra sig om hans sak och evangelium, han måste, såsom Luther säger, "wänta sig allt möjligt motstånd, wåld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han ock gör alla godt". Derföre måste wi wara så skickade, att wi kunna lida de onda och fördraga de mest oförtjenta bittra ting och sålunda genom tålamod bryta oss igenom. Men att wara så skickad, dertill fordras, att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner Honom såsom din försonte, hulde Fader; och för det andra att du djupt inpräglar hos dig den dyra sanningen, att då skall Han uti allting sörja för dig och på det huldaste waka öfwer allt, hwad dig händer, så att icke ett hår kan falla af ditt hufwud hans trofasta wilja förutan. Många eftersäga wäl detta med munnen, men få äro de, som på allwar tro det. Wi borde dessutom icke så alldeles förakta de gamla kända orden af wår Herre: "Saliga ären I, när menniskorna försmäda och förfölja eder. Glädjens och fröjden eder; ty eder lön är stor i himmelen; förty de hafwa sammalunda förföljt profeterna, som hafwa warit före eder". Skola då äfwen wi, owärdiga, få wara med om denna profeternas ära? Gud, hjelp oss att wakna!

fredag 16 maj 2014

"Vi har inte strid emot kött och blod utan emot furstar och väldiga, nämligen emot världens herrar, de som regerar i denna världens mörker." (Ef. 6:12)

Om vi nu betraktar och sammanfattar vad aposteln här antyder om vår fiende, får vi en ganska förskräcklig bild av honom, såsom på en gång mycket mäktig, mycket listig och förslagen, och därjämte en osynlig fiende, som kan vara oss helt nära utan att vi anar det.

Vi vill först betrakta detta sista. Då aposteln säger: "Vi har inte en strid emot kött och blod, utan emot furstar och väldiga", är det alls inte meningen, att vi inte har att strida emot vårt eget onda kött, eller det medfödda fördärvet, utan det betyder, efter Paulus´ sätt att tala, att vi i denna strid inte har, såsom i vanliga krig, några kroppar att rikta våra vapen emot, så att vi med ett svärd kan träffa dem, utan att våra fiender är andeväsenden, som vi inte kan döda, och osynliga fiender, som kan vara alldeles invid oss, utan att vi ser dem eller det minsta fruktar deras närvaro. Redan detta är ju ett ganska betänkligt förhållande.

För det andra låter han oss förstå, att våra fiender inte är svaga och föraktliga andar, utan tvärtom mycket mäktiga och ansenliga, då han kallar dem furstar och väldiga — eller nogare efter grundtexten: "furstadömen" och "makter" eller överheter, vilka ord antyder, att djävulen har ett egentligt rike, med särskilda ordningar och författning, så att somliga onda överänglar, såsom furstar och överhet, för en regering över de andra djävlarna. — Vidare kallar han dem världens herrar, vilket ju är ett ganska förskräckligt namn.

Så har också Kristus själv kallat djävulen "denna världens furste", och Paulus kallar honom t. o. m. "denna världens gud", vilka namn tydligt ger tillkänna vad vi också endels kan se med ögonen, att djävulen alldeles regerar hela den oomvända människovärlden, så att konungar och kejsare ligger under hans välde och regering såsom små svaga slavar eller också trogna och lydiga undersåtar. Vi vet också, att vår fiende är av en hög härkomst, nämligen en fallen ängel, och att han har ett förfärligt mod, då han vågar med besinning strida emot själva den store Guden och i Kristi kötts dagar gick så långt i övermod, att han till och med dristade att bjuda Herren själv falla ned och tillbedja sej.

Och vilken makt han har över en arm människa, det kan man förstå när Kristus betecknar människan och djävulen med ett hus och dess herre, då han talar om en starkt beväpnad som bevarar sitt hus, så att människan är för djävulen blott såsom ett hus för dess husbonde. Så betecknas ock hans styrka, inte mindre än hans brinnande nit att fördärva oss, med aposteln Petrus´ bild, då han kallar honom ett lejon, ett av hunger rytande lejon, som springer omkring och söker vem han må uppsluka.

Allt detta är ju så förskräckliga antydningar om vår fiende, att en människa väl kan gruva sej för att leva på jorden. Och så mycket är säkert, att de som inte i gudsfruktan håller sej till Herren måste förvisso vara eller råka i djävulens våld. Så mycket är säkert att om Herren bara lämnar oss åt oss själva, så är vi förlorade, så kan djävulen varje ögonblick kasta oss i de gruvligaste djup av synder och galenskaper och därpå i helvetets avgrund. Men vi vet också, att såframt vi inte sover i säkerhet, eller själva tror på vår starkhet utan blivit små barn och svaga får inför Herren, ska striden inte bero av vår starkhet, inte heller av djävulens makt, utan att Herren själv ska strida för oss, ja i sina armar bära och bevara oss såsom lamm.

Om Herren Gud blott en enda timme lämnade djävulen full frihet över oss, skulle han bara på den timmen riva oss i stycken och kasta oss i helvetet. Varje stund i vårt liv, då detta inte sker, är således ett vittne om Guds trofasta, hulda och mäktiga närvaro. O, att vi också kunde betänka sådant! Striden är alltså en andlig strid, den beror inte av vår makt och styrka; varföre också den mest fruktansvärda egenskapen hos djävulen är hans list, hans mångfaldiga list och ränker, varmed han kan bedra och tjusa oss, så att vi inte alls söker Herrens kraft, utan villigt ger oss åt fienden. Därför har också Skriften talat mest om denna hans egenskap. I bibelns sista bok kallas han den gamle ormen, som bedrar hela världen och därunder så många kloka, lärda och upplysta män.

Men kanske finnes inget ord som förskräckligare antyder denna fiendes fruktansvärda rikedom på list och ränksmideri, än det ordet av Kristi mun: "satans djuphet", och då aposteln säger, att han också "förskapar sig till en ljusets ängel". Gud bevare alla människobarn! Emot "satans djuphet" förslår helt visst inget mänskligt förstånd, ingen upplysning och vaksamhet, om inte Gud själv med sitt "uppseende bevarar vår ande". Emot satans djuphet vill jag endast sätta "Guds djuphet" och den "Israels väktare, som inte blir sömnig eller sover".

torsdag 15 maj 2014

"Ordet är hart när dig, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predika." (Rom. 10:8)

Märk wäl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna wisheten. "Ordet är hardt när dig." Den, som will finna Gud och Christus, hålle sig blott till ordet. Der will Gud möta oss. Der finner du Christus. Du behöfwer icke fara omkring och söka Honom i dunkla känslor eller okända rymder, hwarken i höjden eller i djupet; du har Honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjerta, så har du Christus i ditt hjerta, så har du allt, hwad orden innehålla och lofwa. Du behöfwer icke swäfwa hit och dit med dina tankar och säga: Om jag wisste, hwad Gud i himmelen tänker om mig och will göra med mig! Om jag wisste, huruwida mitt namn står i lifwets bok, eller icke! Ack, om Gud wille på något sätt uppenbara sig för mig och säga mig det! Säg icke i ditt hjerta något sådant. Herren Gud har redan gjort, det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och gifvit oss det ord, som gäller för alla, för hwar och en. War wiss, att Han icke gör någon skilnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika. Uti jordiska förhållanden förstå wi ganska wäl, huru en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöfwer jag icke säga: Ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att wänta hans kungliga beskydd. Nej, jag wet förut, hwilka han är nådig och skyddar, nemligen alla som rätta sig efter rikets lagar. Så är det ock med Guds ord. Det är endast en löslighet i wår tro på Guds ord, när wi icke weta, hwad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet. Der ser jag, att om jag icke will hylla Sonen, utan will med werlden lefwa fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom. Will jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förwärfwa Guds nåd, så wet jag, att wilkoret är detta: Fullgör allt, så får du lefwa, men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag deremot af lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och icke mer kan umbära Honom och hans evangelium, då wet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skrifwen i lifwets bok, huru illa det än må synas eller kännas i mitt hjerta. Huru wet jag allt detta? Det wet jag af Guds eget ord. Hwem skulle jag tro, om icke Gud sjelf? Och Han har öfwerallt förklarat oss detta. Wi böra med mycket allwar prägla denna lärdom in i wåra hjertan Ty det är eljest en öfwermåttan swår konst att alltid förblifwa i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse wåra hjertan måste lida i denna werld. Köttet är fullt med synd, samwetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då wår fiende, djefwulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge wi äro på jorden. Då gäller det att hafwa något starkt fäste i nöden, att icke bero af, hwad wi äro, finna eller känna i oss sjelfwa, utan hårdt fasthålla oss wid den store Gudens ewiga ord. Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Derföre måste man gå ifrån känslan och rentaf fatta ordet med hörseln,såsom det lyder, samt likasom inskrifwa det i sitt hjerta och hålla sig fast derwid, om der ock ingen likhet wore dertill, att mina synder äro tagna ifrån mig, utan jag känner dem ännu hos mig." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande wid Guds ord. Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sannt som jag lefwer, jag har icke lust till någon syndares död, utan att hwar och en wänder sig till bättring och lefwer: hwilken förtappad syndare skulle icke då lita derpå, fly till Honom och lefwa? När den store Herren Gud ifrån werldens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt ewiga råd, att Han wille genom sin enfödde Son bota syndafallet, borttaga synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jemte den Helige Andes krafter på jorden wittna, att allt detta är fullbordadt; ja, när Herren sjelf betygar: "Jag är den förste och den siste, och den lefwande; jag war död, och si, jag är lefwande ifrån ewighet till ewighet — och jag skall gifwa honom, som törstar, af det lefwande wattnets källa för intet": hwilken förtappad syndare skulle icke lita på sådana ord och trösteligen framgå till nådestolen? Hwilken anfäktad christen skulle icke med alla sina frestelser och skröpligheter likwäl hwila sitt trötta hjerta wid sådana ord? Ordet, Guds eget ord, är hardt när dig, ja, i ditt hjerta och i din mnn, då du med tron omfattar det. Der har du då Christus och all salighet, endast i och med ordet.

"Om vi bekänna våra synder, Han är trofast och rättvis, att han förlåter oss synderna." (1 Joh. 1:9)

Hwad detta syndens bekännande innefattar, kunna wi lära af Davids ord i Ps. 32: 3,5: "Då jag wille förtiga det (nemligen hwad jag hade gjort, min swåra synd), försmäktade mina ben för min dagliga gråt . . . men jag sade: jag will bekänna för Herren min öfwerträdelse; då förlät du mig min synds missgerning." Wi lära här, att detta bekännande sker inför Herren. "Jag will bekänna för Herren", säger David, hwaraf wi förstå, att "förtigandet" äfwen warit ett förtigande inför Herren. Men hwad will det säga? torde någon fråga. Huru kan man förtiga något inför Herren? För hans ögon är ju allting blottadt och uppenbart? Jo, detta förtigande förstå wi af erfarenheten. Det betyder egentligen, i Davids mun, att gå med sin synd, sitt betungade och sjuka samwete på ett wisst afstånd från Gud, tilldess syndakänslan skall af sig sjelf afswalas, innan man will gå fram till nådestolen, falla Gud till fota, erkänna synden och söka förlåtelse och aflösning. Men ordet kan äfwen begagnas om hela den döda, obotfärdiga hopen. Hela werlden går och tiger med sina synder inför Herren, och derföre är hon osalig. Hon känner icke synden och kan derföre icke rätt bekänna den. Derföre innefattar ordet "bekänna" att göra bättring, lära rätt känna sin synd, sin öfwerhängande förbannelse och söka nåd i Christus. Detta är nu allt, hwad som fordras för att blifwa delaktig af den förwärfwade förlåtelsen. Det måste blifwa en swår hunger i det landet, der den förlorade sonen håller till, på det han må lära tänka tillbaka på fadershuset och den swåra synd, han gjorde, då han öfwergaf sin fader och gick ut och förstörde sitt arf. Då först besluter han: "Jag will stå upp och gå till min fader och bekänna: Fader, jag har syndat i himmelen och för dig och är icke wärd kallas ditt barn, men gör mig såsom en af dina legodrängar!" Så har Jesus sjelf sammansatt orden, när Han wille göra en tafla öfwer en omwändelse. Af dessa ord skola wi se något om det rätta bekännandet. Förlorade sonen nämnde icke någon wiss synd, utan sade blott: "Jag har syndat i himmelen och för dig och är icke wärd kallas din son." Han sade icke: Den och den synden är wärd ditt misshag, utan jag, jag, hel och hållen, är owärdig att widare kallas din son. Hwad skola wi häraf lära? Jo, det är ingen rätt bättring, der man blott känner och erkänner en och annan synd, men derunder har mången annan god sida, hwaröfwer man är sjelfbelåten, utan man måste känna sig hel och hållen fördömd eller wärd fördömelsen. Widare: den förlorade sonen förblef icke, der han war, utan han började werkligen återgå till sin fader. Det är en falsk syndabekännelse, om du kan qwarblifwa, der du är, borta från Gud, uti werlden och synden. Men märk äfwen: förlorade sonen sade: "Gör mig såsom en af dina legodrängar." Detta war hans egenrättfärdighet och otro. Han menade icke, att han af idel nåd kunde återfå hel barnarätt, utan att han måste först tjena sig upp hos sin fader. Detta inträffar ännu alltid på dem, som göra bättring; men då är det att märka, att fadren icke wid denna willfarande wälmening fäster någon uppmärksamhet. Det heter: "Då sonen ännu war långt ifrån (hade icke hunnit bedja en enda bön, icke gråta en enda tår, icke göra en enda tjenst), såg honom hans fader och begynte warkunna sig öfwer honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom". — O, det makalösa, gudomliga förlåtandet! Hade icke fadren med skäl kunnat säga: Gå bort, du owärdige, du förnedrade son; du har bortslösat ditt arf, du har förspillt din barnarätt! Men nej, han förebrådde honom icke hans synder med ett enda ord, icke heller fordrade han den ringaste godtgörelse, utan låter genast påsätta honom den yppersta klädningen, ring på hans hand och skor på hans fötter, samt anställa en glädjefest för hans återkomst. Så har Christus sjelf beskrifwit det gudomliga förlåtandet; så will Han wara känd och ansedd. Fadershjertat war oföränderligt huldt och förlåtande äfwen under den fallne sonens bortowaro och förskräckligaste försyndande. Icke blef det försonadt genom hans återkomst, det war tillräckligt försonadt förut; men den bortgångne hade ingen nytta deraf, förrän han återkom. Häraf lära wi då, att Gud är försonad, äfwen mot de ogudaktiga, otrogna, oomwända; Christus har borttagit äfwen deras synder på en dag, äfwen de hafwa nåd och förlåtelse sig förwärfwade; den yppersta klädningen, Christi rättfärdighets klarskinande silke, har äfwen för deras räkning länge warit färdig och wäntat att blifwa emottagen. Här kunna wi äfwen lära, när den saliga stunden inträffar, då en arm syndare werkligen emottager nåd, förlåtelse och barnaskap — nemligen wid första allwarliga återwändande till Herren, d.ä. den första gången han, misströstande på sig sjelf och allt eget, såsom sin egen ånger, bön och bättring, wänder den nödställda, hungrande och törstande själens öga på den korsfäste; men mycket mer den första gång han förstår sin salighet i Christus, den första gång han får se i evangelium, hwad han förr icke sett, huru allt är redo, är nog och öfwer nog i Christus.

"Ty jag säger igenom den nåd som är mej given, var och en av er, att ingen hålle mer av sej, än han bör hålla." (Rom. 12:3)

Då aposteln skrivit hela det brev i vilket dessa ord förekommer, till "alla dem, som var i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likväl här särskilt tillägger: "var och en av er", märker vi ett bestämt syfte att tränga in på varje kristen, att uttrycka att var och en skulle behöva denna varning, att ingen enda borde anse sej fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - varjämte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då aposteln inte vill att en enda skulle låta denna förmaning gå sej förbi. Att tänka för högt om sej, att om sina gåvor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras av högmodsanden, detta är det farliga onda, för vilket aposteln här varnar.

Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.

Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"

Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.

Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!

Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.

Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Ja, gör mej ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!

måndag 12 maj 2014

"Håll er inte efter denna världen." (Rom. 12:2)

Grundtextens uttryck för "denna världen" betyder egentligen "denna tiden", nämligen hela jordelivets tid, såsom motsats till den tillkommande  världen. Men då tiden eller tidsandan beror av och består i människovärldens anda och väsende, så menas här också just den världen, nämligen den stora rådande massan av människor och deras fåfängliga och onda väsende — den massan, som lever fram efter den fallna naturen och efter "den anden, som regerar i otrons barn", "i denna världens mörker", vilken mäktiga onda ande därför kallas "denna världens förste".

Denna världen är därför alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; varför aposteln (Gal. 1) också kallar henne: "denna närvarande onda värld". Denna värld kan vi således inte följa eller "hålla oss efter", om vi vill offra oss åt Gud och göra hans vilja. Den som vill vara en sann kristen och efterfölja sin Herre genom livet, måste alldeles ta avsked från det vanliga världsväsendet, måste, i sättet att tänka, tala och leva här på jorden, beträda en helt ny väg. Sådant menar här aposteln, då han förmanar: "Håll er inte efter denna världen."

Men ska vi följa denna förmaning, då fordras att "utge sej själv till ett offer"; ty då ska det ofta bli övermåttan bittert att ställa sej så ensam och besynnerlig, att man får hela världen emot sej, far, mor, maka, syskon och många välmenande eller ansedda människor. Låt då inte nedslå eller förvilla dej. Herren Kristus och alla hans efterföljare har gått denna väg före dej, ja, många tusen har därför blivit martyrer, emedan de inte kunde hålla sej efter denna världen. Du bör därför tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla vänner, ja, mina närmaste gå en helt annan väg, och de har hela världens aktning och vänskap, så vill jag ändå hellre följa Kristus och hans vänner. Jag har då ett vida herrligare sällskap, än det jag överger; jag har Gud och de goda änglarna med mej, ja, alla helgon ifrån världens begynnelse. Gud hjälpe mej bara att bli trofast intill änden!

Likaså, när du ser många, som berömmer sej av att vara kristna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Kristi fiender, kanske delta med dem i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördriv på sabbaten, eller du ser dem annars av den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som vill verkligen följa Kristus, eftersinna, om också Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som vill vara kristna, alltid kunna tiga om Kristus och om de oomvändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Kristi exempel, och sedan blott däri ha ditt rättesnöre. Så ska du lära dej att både i större och mindre ting "inte hålla dej efter denna världen".

Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebär någon synd, som strider mot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. I alla andra ting åter ska vi vara såsom andra människor, behålla ett naturligt sätt och inte göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapat väsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom även fromma själar att göra såsom skrymtarna, ta på sej något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att vara. Sådant kunde visst också kallas att inte "hålla sej efter denna världen", men inte är det vad aposteln här menar. Sådant är tvärtom en skadlig dårskap, som blott "ger lastaren rum". Herren Kristus var, även i sättet att vara, "lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa", synden undantagen. Har du ett sunt kristligt sinne, så ska du även häri vara hans efterföljare; du ska alltid eftersinna vad som tjänar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt vårt yttre leverne.

Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars väl, ja, genom vaksamhet över dej själv, ska du ändå alltid bli besynnerlig för världen. Det må då inte bekymra dej. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, strävande hän till vårt rätta fädernesland, det himmelska, ska vi ju alltid synas såsom dårar för världen, som tvärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa väsentliga stycken, som rör Guds sak, vårt eget och andras eviga väl, vi inte ska hålla oss efter denna världen. Detta är vad aposteln här lägger oss på hjärtat.

söndag 11 maj 2014

"Vad fattas mej ännu?" (Matt. 19:20)

Mången är religiös, utan att ens vara väckt, mycket mindre en kristen. Mången är väckt och på visst sätt omvänd — nämligen vänd från världens vanliga fria, gudlösa väsende till en allvarsam gudaktighetsövning — men är likväl ingen rätt kristen, d.ä. en i Kristus frigjord och salig människa. Mången tror och bekänner även Kristus vara vår rättfärdighet, visdom, helgelse och förlossning, emedan han vet, att Kristus skall vara allt detta, samt att man så skall tro och bekänna för att vara en fullständig kristen, men mitt under den tron och bekännelsen har hjärtat i tysthet sin tröst och lit i något annat, såsom i bättringens allvar, i ånger, bön och kamp; ty då dessa är, som de bör, då är man så tröstad och troende — i Kristus? — men om dessa brister, kan man inte tröstas med endast Kristus, då betyder Han inget.

Där är då en smygande egenrättfärdighetsorm, en falsk tro, emedan den inte verkligen i Kristus har sin tröst, sin hela tröst. Såsom ett skönt och träffande uttryck av dessa sanningar läser vi i 1 Kon. 19:11—13 följande: "Och se, Herren gick där framom och ett stort, starkt väder, som bröt berg och sönderbråkade hällar inför Herren; men inte var Herren i vädret. Efter vädret kom en jordbävning; men inte var Herren i jordbävningen. Och efter jordbävningen kom en eld; men inte var Herren i elden. Och efter elden kom ett ljud av ett sakta väder. Då Elia det hörde, skylde han sitt ansikte med sin mantel och gick ut och steg i dörren av kulan."

I denna majestätiska underbild såg profeten inte blott en målning och uttydning av sin egen ledning utan också av Guds allmänna hushållningssätt inom nåderiket på jorden. Stormen, jordbävningen och elden utgjorde nämligen en träffande målning av lagen, dess tid och dess verkningar; då däremot ljudet av det sakta vädret rätt vackert avbildar evangelium och dess tid — först i stort och i det yttre, föreställande gamla och nya testamentets olika tider och regeringssätt, och sedan i smått, i det enskilda inre hos var och en, där även alltid en gammaltestamentisk tid med dess lagar, tvång, mångoffertjänst och väntan föregår Kristi ankomst och nådefulla uppenbarelse — en gammaltestamentisk tid, som hos den ena är längre, hos den andra kortare.

Hos mången själ uppkommer nämligen ett slags stormväder av andliga upptäckter, insikter, föresatser, andliga ord och företag, så att han även själv börjar i Herrens namn storma på andra, börjar "bryta berg och sönderbråka hällar inför Herren", och där är mycken mening, men föga sinne och sans, föga egen erfarenhet; han är själv icke ens verkligen uppväckt, ty han har mycken tröst i sej själv och stora förhoppningar på sin bättrings framgång. Där är blott väder, stort, starkt väder; "men inte var Herren i vädret."

Men vidare. Det kommer längre med honom. Han blir verkligen uppväckt, där blir i hans inre en jordbävning, där blir en hjärtbävning, han får se, att han med all sin storm inte själv verkligen är och gör, vad ordet innehåller — han förskräckes, han griper sig allvarligt an att nu göra och bli vad han bör, men det blir inte av, där är ingen kraft, där är blott jordbävningens förstörelse, "ty Herren var inte i jordbävningen". Tvärtom blir det värre och värre, ty "av budordet får synden liv och uppväcker i honom all begärelse" och blir väldigare än förut. Härav uppkommer en eld, en pinande ångesteld, samt en brinnande ansträngningseld, men allt lika förgäves. Ty "inte var Herren i elden". Nu faller modet, alla försök äro fruktlösa, alla förhoppningar är felslagna, allt är förlorat, och nu börjar det ämnet, som brann, bli förtärt, nämligen det egenrättfärdiga jag, jag måste, jag skall, jag borde ju! Och jag vart död, säger Paulus.

Och se nu, nu kommer det sakta vädrets ljud, evangelii hugsvalande, fridgivande och saliggörande röst väl till pass för det förtvivlade hjärtat; nu smakar det gott att höra om en alldeles oförskylld nåd över det alldeles förtappade, i sitt blod liggande människobarnet nu, då all tröst var ute, nu om någonsin, får den rätta trösten rum i hjärtat; nu stilla sej de stormande tankarna, kvalen och begärelserna. Där är nu nytt liv, fröjd, frid, kärlek, enfald, förtrolighet med Herren, milda ögon, glada ord, nya andliga krafter — där är nu Herren, där skyler man sitt ansikte i salig blygsel över en så oförväntad hjälp, en så oförskylld nåd, och säger: Detta tänkte jag väl aldrig, det förstod jag inte, att det skulle gå denna väg, att jag skulle av idel nåd få nåd, då jag var som allraovärdigast. Eller förstummas man i salig skam över den stora nåden, såsom det står i Hes. 16: "Du skall tänka därpå och skämmas och för skams skull inte djärvas upplåta din mun, när jag förlåter dej allt det du har gjort, säger Herren."

Då Elia vid det sakta vädrets ljud förnam Herrens närvaro, då "skylde han sitt ansikte med sin mantel och steg i dörren av kulan", liksom för att uttrycka sitt för Herrens vilja undergivna: "Tala Herre, ty din tjänare hör!" Nu först är man en kristen och skicklig att föra det nya testamentets ämbete, inte bokstavens utan Andens; nu är också den stummes tunga lös till att lovsjunga, till att rätt bekänna Kristus, vilken ordning även David uttrycker: "Jag tror, därför talar jag, men jag blir svårligen plågad."