"Om vi bekänna våra synder, Han är trofast och rättvis, att han förlåter oss synderna." (1 Joh. 1:9)

Hwad detta syndens bekännande innefattar, kunna wi lära af Davids ord i Ps. 32: 3,5: "Då jag wille förtiga det (nemligen hwad jag hade gjort, min swåra synd), försmäktade mina ben för min dagliga gråt . . . men jag sade: jag will bekänna för Herren min öfwerträdelse; då förlät du mig min synds missgerning." Wi lära här, att detta bekännande sker inför Herren. "Jag will bekänna för Herren", säger David, hwaraf wi förstå, att "förtigandet" äfwen warit ett förtigande inför Herren. Men hwad will det säga? torde någon fråga. Huru kan man förtiga något inför Herren? För hans ögon är ju allting blottadt och uppenbart? Jo, detta förtigande förstå wi af erfarenheten. Det betyder egentligen, i Davids mun, att gå med sin synd, sitt betungade och sjuka samwete på ett wisst afstånd från Gud, tilldess syndakänslan skall af sig sjelf afswalas, innan man will gå fram till nådestolen, falla Gud till fota, erkänna synden och söka förlåtelse och aflösning. Men ordet kan äfwen begagnas om hela den döda, obotfärdiga hopen. Hela werlden går och tiger med sina synder inför Herren, och derföre är hon osalig. Hon känner icke synden och kan derföre icke rätt bekänna den. Derföre innefattar ordet "bekänna" att göra bättring, lära rätt känna sin synd, sin öfwerhängande förbannelse och söka nåd i Christus. Detta är nu allt, hwad som fordras för att blifwa delaktig af den förwärfwade förlåtelsen. Det måste blifwa en swår hunger i det landet, der den förlorade sonen håller till, på det han må lära tänka tillbaka på fadershuset och den swåra synd, han gjorde, då han öfwergaf sin fader och gick ut och förstörde sitt arf. Då först besluter han: "Jag will stå upp och gå till min fader och bekänna: Fader, jag har syndat i himmelen och för dig och är icke wärd kallas ditt barn, men gör mig såsom en af dina legodrängar!" Så har Jesus sjelf sammansatt orden, när Han wille göra en tafla öfwer en omwändelse. Af dessa ord skola wi se något om det rätta bekännandet. Förlorade sonen nämnde icke någon wiss synd, utan sade blott: "Jag har syndat i himmelen och för dig och är icke wärd kallas din son." Han sade icke: Den och den synden är wärd ditt misshag, utan jag, jag, hel och hållen, är owärdig att widare kallas din son. Hwad skola wi häraf lära? Jo, det är ingen rätt bättring, der man blott känner och erkänner en och annan synd, men derunder har mången annan god sida, hwaröfwer man är sjelfbelåten, utan man måste känna sig hel och hållen fördömd eller wärd fördömelsen. Widare: den förlorade sonen förblef icke, der han war, utan han började werkligen återgå till sin fader. Det är en falsk syndabekännelse, om du kan qwarblifwa, der du är, borta från Gud, uti werlden och synden. Men märk äfwen: förlorade sonen sade: "Gör mig såsom en af dina legodrängar." Detta war hans egenrättfärdighet och otro. Han menade icke, att han af idel nåd kunde återfå hel barnarätt, utan att han måste först tjena sig upp hos sin fader. Detta inträffar ännu alltid på dem, som göra bättring; men då är det att märka, att fadren icke wid denna willfarande wälmening fäster någon uppmärksamhet. Det heter: "Då sonen ännu war långt ifrån (hade icke hunnit bedja en enda bön, icke gråta en enda tår, icke göra en enda tjenst), såg honom hans fader och begynte warkunna sig öfwer honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom". — O, det makalösa, gudomliga förlåtandet! Hade icke fadren med skäl kunnat säga: Gå bort, du owärdige, du förnedrade son; du har bortslösat ditt arf, du har förspillt din barnarätt! Men nej, han förebrådde honom icke hans synder med ett enda ord, icke heller fordrade han den ringaste godtgörelse, utan låter genast påsätta honom den yppersta klädningen, ring på hans hand och skor på hans fötter, samt anställa en glädjefest för hans återkomst. Så har Christus sjelf beskrifwit det gudomliga förlåtandet; så will Han wara känd och ansedd. Fadershjertat war oföränderligt huldt och förlåtande äfwen under den fallne sonens bortowaro och förskräckligaste försyndande. Icke blef det försonadt genom hans återkomst, det war tillräckligt försonadt förut; men den bortgångne hade ingen nytta deraf, förrän han återkom. Häraf lära wi då, att Gud är försonad, äfwen mot de ogudaktiga, otrogna, oomwända; Christus har borttagit äfwen deras synder på en dag, äfwen de hafwa nåd och förlåtelse sig förwärfwade; den yppersta klädningen, Christi rättfärdighets klarskinande silke, har äfwen för deras räkning länge warit färdig och wäntat att blifwa emottagen. Här kunna wi äfwen lära, när den saliga stunden inträffar, då en arm syndare werkligen emottager nåd, förlåtelse och barnaskap — nemligen wid första allwarliga återwändande till Herren, d.ä. den första gången han, misströstande på sig sjelf och allt eget, såsom sin egen ånger, bön och bättring, wänder den nödställda, hungrande och törstande själens öga på den korsfäste; men mycket mer den första gång han förstår sin salighet i Christus, den första gång han får se i evangelium, hwad han förr icke sett, huru allt är redo, är nog och öfwer nog i Christus.