Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897).
söndag 18 maj 2014
"Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkuill. Sela. Likväl skall Guds stad bliva lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar äro." (Psalt. 46:4-5)
Detta är ju en rätt glad och triumferande sång, ett rätt frimodigt hjerta, som springer med sin Gud öfwer murarna, och som på en gång swingar sig öfwer alla höjder, öfwer både berg och brådjup! Här är icke ett tecken af försagdhet. Och dock är den glada psalmen skrifwen på en tid, då "hafwet swårligen rasade", då "stora bedröfwelser woro påkomna", såsom wi se i v. 2. Huru kan man i sådana tider wara så glad och frimodig? Se huru den kunglige sångaren talar! "Gud är wår tillflykt och starkhet", så börjar psalmen. "Herren Zebaoth är med oss; Jacobs Gud är wårt beskydd", så slutar den. Det behöfwes blott, att sådana förhållanden blifwa sanna och lefwande för wårt hjerta; det behöfwes blott, att wåra ögon öppnas, att der blir en liten öppning på det tjocka molnet, som döljer Guds herrlighet för wårt öga, och wi sjunga och springa alla med samma fröjd som David. Då Elisas tjenare för den här med hästar och wagnar, som låg omkring staden, utropade: "Ack we, hwad wilja wi nu göra?" sade Elisa: "Frukta dig icke; förty de äro flere, som äro med oss, än de, som äro med dem." Men dermed war den bäfwande tjenaren ännu icke tröstad. Hwad gjorde Elisa då mer? Elisa bad och sade: "Herre, öppna honom ögonen, att han må se." Då öppnade Herren tjenaren hans ögon, att han fick se. Och si, då war berget fullt med brinnande hästar och wagnar omkring Elisa. Nu war den tjenaren icke ängslig mer. Se då här allt, hwad som behöfwes: Herre, öppna oss ögonen, att wi må se! Här böra wi nu förstå, att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, icke menas någon utwärtes församling, hwilken kan omfatta ett helt lands inwånare, såsom alla döpta till Christus; utan här menas den heliga, allmänneliga församlingen, de "heligas samfund", som består af de lefwande Christi lemmar inom alla kyrkor och samfund, hwilka hafwa Christi ord, denna enda nödwändiga säd till Guds rike, och derföre äro utspridda kring hela werlden. Se dessa lefwande lemmar i Christus, här och der förströdda! Detta är bruden och Lammets hustru, som här en liten tid lefwer i ett fiendtligt främmande land, fjerran från sitt rätta hem, sin brudgums palats; detta är Christi kropp, som ännu har mycket att lida på jorden och wäntar sin förlossning; detta är Herrens församling, den gode Herdens hjord och hans "fosterfår" detta är det "heliga templet af lefwande stenar, uppbygdt på apostlarnas och profeternas grund, der Jesus Christus är öfwersta hörnstenen"; detta är de heligas medborgare och Guds husfolk, bland hwilka Herren lefwer och regerar såsom en fader i sitt hus , detta är Herrens plantering och "örta-gård, der Han förlustar sig bland rosor" — korteligen, det är "lefwande Guds stad, det himmelska Jerusalem, de förstföddas församling, som äro beskrifna i himmelen". Det är om denna Guds stad, David här sjunger så fröjdefullt och frimodigt: "Om än hafwet rasade och swallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkull; likwäl skall Guds stad blifwa lustig med sina brunnar, der den Högstes heliga boningar äro." Men finnes det werkligen en motswarighet till dessa ljufliga ord, eller månne det är endast ord? Och hwad är det då, som utgör det utmärkande kännetecknet på Guds folk, på dem, som Herren sjelf känner såsom sina? Denna fråga blir för alla redliga själar den mest närgående. Och derpå swara wi: Till denna lefwande Christi kropp hör hwar och en, som under mer eller mindre syndaelände och sökande efter frälsning omsider funnit sin enda tröst, lif och salighet i Frälsaren, blott Frälsaren, så att Han, Han är hela föremålet för hjertats längtan och hjertats frid — hjertats största sorg, då Han saknas, och största glädje, då Han är nära. Se, detta är brudens kännetecken. Och i detta sinne, nemligen att Christus är oumbärlig, först och sist till försoning och rättfärdighet, så ock till helgelse och förlossning — i detta sinne äro alla christna lika. Huru märkligt är det icke, att i alla länder och tider, i alla folk och slägter och tungomål, der man finner christna, ehuru af så olika folklynnen och seder, de dock i denna hjertpunkt äro alla så lika. De kunna wara ganska olika i wissa andra afseenden, i gåfwor och kallelser, samt i wissa enskilda meningar; men uti ett äro de alla lika: att Christus, Christus är deras lif och deras wisa. Se, dessa äro nu de, hwilka utgöra det Guds folk, om i wår text betecknas med Guds stad. I sanning en underlig stad! Liten och oansenlig, och dock så stor och herrlig — stor till sitt omfång, lika med werlden, sträckande sig från pol till pol, och öfwermåttan herrlig till sitt inre wäsende och sin slutliga bestämmelse. En gång skall man ock se de förströdda samlade, då skall man skåda bruden i bennes fulla glans och prydning. Hwad under om min längtan då alltmera sträcker sig, Jerusalem, Guds helga stad, dit upp, dit upp till dig. Min härkontst är ju dock af dig, och jag är främling här, I dig jag har mitt borgerskap, och der jag hemma är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar