lördag 31 maj 2014

"Och männerna vände sitt ansikte och gingo åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för Honom och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga? (1 Mos. 18:22-23)

Wi gå in i Mamres lund och lyssna till det märkliga samtal, som på höjden derofwanför hålles mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blicka ut öfwer nejderna emot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, ehwad man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjenarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjertan. Men det wisar oss på samma gång, hwad alla trogna hafwa att göra uti likartade tider; det öppnar oss en blick in uti en trogen Guds wäns hjerta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom.

Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Fadrens förbarmande hjerta, och det höga wärde Han sätter på sina trogna, då Han will för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den, som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser äfwen, huru den himmelske Fadren nedlåter sig till sina tjenares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomswäsen i en mensklig gestalt och sina tankar i menskliga talesätt, så att man tycker sig se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare aflägsna all räddhåga och helt draga hans förtroende till sig. Detta lyckas honom ock. Wi se, huru Abrahams tro mer och mer upptändes af Guds wänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, ehuru alltmer likasom förlägen för sin djerfhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull wille förskona Sodom, insåg han likwäl genast, att äfwen med detta beting woro de hotade städerna ändock hemfallna åt Guds wrede; derföre höll han det ytterst nödigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han ändtligen slutade med antagandet af tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han, att ett widare förminskande af antalet wore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om der icke ens funnes tio rättfärdiga, icke skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, hwarföre patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återwände till samma ställe, der han hade talat med Herren, och ser nu med bekymmer röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn.

Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck af Guds rättfärdighet, att han wisste, att den följande morgonen skulle bringa honom det afgörande utslaget. Herren stod med sin tjenare på en höjd, hwarifrån man kunde skåda ut öfwer Sodom och dess nejder. Så har ock hwarje trogen genom Andens ljus en öfwer de menskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande werldshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som deri uppenbara sig. Herren omtalade för Abraham, hwad Han wille göra med Sodom och Gomorrha. Äfwen för oss uppenbarar Han genom sitt ord sina rådslag. Wi weta, att när ett folk kommit derhän, att det icke mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhertighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit uti stora utwärtes hemfökelser.

Och hwad wi då böra göra, hafwa wi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med Honom såsom ett barn med sin fader, bör nu anwända denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem, som hotas med hans hemsökelser. Ja, låtom oss, såsom apostelen förmanar, hafwa böner och förböner för alla menniskor, för konungar och all öfwerhet, för hela Christi församling och för wåra närmaste. Gud will göra stora ting, men helst på sina barns böner, på det hans nåd må warda känd och prisad; derföre böra wi bedja mycket af Honom. Wi se, huru den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sig att få begära ännu något mer; och icke en enda gäng af dessa sex war hans bön fruktlös. Gud swarade honom för hwar gång nådefullt. Och så ofta wi bedja om förbarmande för syndare, äro wi förwissade, att wår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så wäl öfwerens med hans eget hjerta.

De trognas förböner göra wäl icke Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som sjelfwilligt emotstår Herrens Ande, kan icke ens genom Christi egen förbön och tårar frälsas, såsom wi se på de obotfärdiga judar — men det werkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem, som äro föremål för hans älskade wänners böner. Ja, wi se här, att Herren war hjertligen willig att förlåta alla dessa hotade städer, om der blott funnits tio rättfärdiga. Och här är nu det andra, wi skulle lära af detta bibelrum. Och det är något öfwermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjerta. Se nemligen, huru dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.w.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Christi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana will Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Christus lärer då wisserligen hafwa en dyr skatt på jorden uti alla sina trogna, som der äro förströdda! Wisst borde det innerligen draga och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen af wår store öfwersteprest är wisst ingenting så bestämmande för Herrens wägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar