"I ären världens ljus." (Matt. 5:14)

Då Herren säger, att Han är werldens ljus, och på ett annat ställe till sina lärjungar: I ären werldens ljus, motsäga dessa ord hwarandra alldeles icke. Jesu lärjungar äro werldens ljus, lika wisst som Han war det sjelf. I det afseendet, att Han war en försoning för werldens synder, der står Han allena; der regerar Han, utan någon medhjelpare — Han trampade vinpressen allena. Men i det afseendet, att Han framställde genom sitt exempel Guds wäsendes egenskaper, deruti intager Han samma plats, som hans trogna skola intaga. Hwarje frälst syndare kan wara och måste wara en framställning af Guds helighet och kärlek, såsom Jesus war det sjelf på jorden. Gud den allrahögste har deruti uppenbarat ett prof af sin wisdom, att Han omwänder sina trogna att wara werldens ljus. Många Guds egenskaper kunna beskådas i skapelsens werk, och ännu oändligen klarare äro de för oss framställda i hans uppenbarade ord. Men det är blott några få, tänkande sinnen, som studera naturens bok, och äfwen den skaran, som med allwar betraktar Guds heliga ord, är jemförelsewis ganska fåtalig. Men de troendes umgänge och uppförande, det är den bok, som alla menniskor läsa; de christnas lefwerne är uppenbart för alla dem, af hwilka de äro omgifna. Intet begrundande skarpsinne behöfs för att kunna granska deras ord och gerningar; nej, både de lärda och de olärda gifwa noga akt på deras förhållande. Och otaliga menniskor skulle aldrig hafwa tänkt på att undersöka Guds uppenbarade ord, om de icke hade blifwit förda till uppmärksamhet på Gud, genom att se hans wäsende uppenbaradt i hans barns lefwerne. Då werldens barn se, hwad Christi lärjungar hafwa blifwit genom tron på evangelium, då blifwa de ofta bewekta att lyssna till och undersöka detta evangelium och slutligen äfwen att annamma det. Christi allmänna församlings pligt är också hwarje enskild församlings, och hwarje dess medlems pligt. Hwarje christlig församling är satt till ett werldens ljus, för att wisa Guds helighet och kärlek och sålunda tjena till att locka syndare till Frälsaren. Om någon församling icke sålunda framter något werldens ljus, som står i klar åtskilnad mot den onda, förmörkade werlden rundtomkring, så förtjenar den icke namn af Christi församling. Låtom oss emellertid wäl ihågkomma, att såsom hwarje församling är sammansatt af enskilda medlemmar, så beror det helas beskaffenhet på de enskilda medlemmarnas. Hwarje medlem är kallad att wara ett werldens ljus — "ett Christi lefwande bref, kändt och läst af menniskorna". Om någon medlem i Christi församling icke är ett sådant ljus, ett sådant lefwande bref från kärlekens och helighetens Gud, då förwerkar han sin rättighet att tillhöra den — han är endast en skada och en skam för församlingen, och han är också en stor skada för werlden rundtomkring. Älskade bröder och systrar, står det så till med någon af oss? Wi göra denna fråga, icke att någon skall se sig omkring och anfalla andra med sin dom, utan att hwar och en, som kallar sig Jesu lärjunge, må fråga sig själf: "Står det så till med mig?" Wi bedja hwar och en af eder alla att uppriktigt undersöka, hwad det är hos dig, just hos dig — i dina afsigter, eller ord, eller gerningar — som kan förhindra Christi rike och hans namns ära. Må hwar och en, som kallar sig en Christi lärjunge, göra sig sjelf denna fråga på fullt allwar: "Hwad är det hos mig, som kan gifwa lastarena rum och förhindra syndares omwändelse? Är icke jag på något sätt en orsak dertill, att någon själ missaktar ordet och anser all lefwande christendom för skenhelighet?" Ja, må hwarje Jesu lärjunge göra sig sådana frågor! Må hwarje christen nu, i denna stund, undersöka, hwad som hindrar Christi rike hos honom; och uppskjuten icke ett ögonblick att söka rättelse och hjelp deremot. Det må swida, det må göra smärta, men det är bättre nu än sedan. Låtom oss aldrig glömma, att den grenen, som icke bär frukt, skall afhuggas och kastas i elden. Detta är nu icke egentligen taladt till dem, som dagligen straffa och döma sig sjelfwa och borde nu twärtom se bort ifrån sig och så alldeles inswepa sig i Christus, att deras själ uti hans nåd finge den hwila och styrka, som fordras för helgelsen; utan här tala wi till dem, som under evangelii bekännelse äro lättsinniga och wårdslösa. Det är om sådana Luther säger: "Här gäller icke att se på deras mun, utan på deras  lefwerne." Ja, här gäller icke, att du kan wackert tala, utan ock, om du har någon Andens och kraftens bewisning. Af Gud och Christus är lätt att berömma sig; men derpå skall det bewisa sig, att din tro är sann och uppriktig, om den ock medför en helig Ande i ditt hjerta, som angriper, binder och korsfäster din gamla menniska och gör dig ödmjuk och kärleksfull. Du skall wäl ändå aldrig i tiden blifwa nöjd med din helgelse och kraft, så framt du är waken och icke blifwit af tjusaren söfd i sjelfhelighetens inbillningar — du skall wäl ännu alltid känna mycket mer din synd än din helighet. Men andra skola wittna, och på ljufare tider skall du sjelf med apostelen besanna, att "Guds nåd har dock icke warit fåfäng i dig", att de mest framstående Andens frukter, ehuru icke till det mått som du önskade, likwäl werkligen följt af din tro.