Du som är ett Guds barn — vandra din höga kallelse värdigt!
När du ser andra, ja även dem som vill vara kristna, likväl fritt lämna sina sinnen öppna för all fåfänglighet, lyssnande, skådande och talande i många onyttiga ting, bör du, som är kallad till det saliga umgänget med Frälsaren och har den Helige Ande i ditt hjärta, däremot akta på vad som är behagligt för detta ditt höga sällskap. Bedröva inte Guds Helige Ande, säger aposteln; och åter: Guds tempel är heligt! Du skulle då hålla någon vakt om ditt hjärtas tempel, att inte allt världsligt fick komma in dit.
När du ser andra försänka sina dyra själar i många och stora planer för jordisk vinning för att här bereda sig ett paradis, bör du, som är kallad till Guds rike och herrlighet, däremot ha din skatt och ditt paradis i himmelen, "fara efter det, som är ovantill", och endast för Herrens vilja och bud med dina lemmar sköta det jordiska, under det hjärtat söker de ting som inte syns.
När du ser andra, som också vill vara kristna, likväl så "leva sej själva", att de kan se sin omgivning, i otrons och syndens mörker, vara stadd på förtappelsens väg och likväl knappt med ett ord varna dem, tillbakahållna av människobehagsamhet, lättja och maklighet, bör du åter, som nu har ditt liv och din salighet av Kristi död, betänka, att "Han är fördenskull död för alla, att de, som nu leva, inte ska leva sej själva", och att Han därför "gjort oss för vår Gud till konungar och präster", att vi ska med allvarlig bön och ordets bekännande ständigt församla med Honom.
Ta här vidare de exempel, som aposteln själv anför. Han säger: Med all ödmjukhet och saktmodighet, fördragande den ena den andra i kärleken. Även häri ska vi vara Guds efterföljare, såsom älskliga barn, att vi inte mer vandrar såsom de, vilka lever i sitt sinnes fåfänglighet.
Ja, även om de vill vara kristna, men där är ett högfärdigt och stormodigt väsende, så att de alltid vill vara de förnämsta, visaste och starkaste, ska du däremot komma ihåg, att du är kallad till det rike, om vilket Herren särskilt förklarade, att den som där vill vara den störste ska vara såsom den minste, och den som är ypperst ska vara allas dräng; men att de som håller sej och vill hållas för de främsta, ska blir de yttersta.
Ja, måtte vi aldrig glömma, att bland alla de oarter, som Kristus bestraffade hos sina lärjungar, var det ingen, för vilken Han varnade med så förskräckande ord som för högmodet. För detta varnade Han dem ofta och vid ringaste tecken därav. När de frågade, vem som var den störste i himmelriket, avskar Han med så gruvliga ord deras inbillningar, att Han sa att de inte alls skulle komma därin, om de inte omvände sej från detta sinne och så förnedrade sej som ett barn.
Då lärjungarna en annan gång fröjdades åt sin makt att utdriva djävlar, genast sade Herren: "Fröjda er inte, att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är skrivna i himmelen." Så grannlaga är denna punkt; så farlig denna förnöjelse över egna företräden och utmärkelser.
Men att våra namn är av nåd skrivna i himmelen, det är ett med de svagaste nådebarn gemensamt gott, åt detta får vi fröjda oss. Då Petrus sade: "Om än alla förargas i dej, ska jag dock inte förargas", genast tillstaddes det satan att sålla honom såsom vete. Sedan skrev samme Petrus: "Håll er hårt vid ödmjukheten, ty Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger Han nåd."
Vidare: när du ser andra, som också vill vara kristna och kan bete sej milt och vänligt bland främmande, likväl vara tyranner i sitt hus, trätosamma och hårda mot sina medmänniskor, ska du däremot komma ihåg din kallelse att vara hans efterföljare, som inte var "knorrisk och gruvlig", utan "mild och ödmjuk av hjärtat". Öva dej med allvar i hjärtans barmhärtighet, mildhet och saktmodighet, så att inte köttet får ha frihet.
Och om du inte kan hämma varje utbrott av ett retligt lynne, måste du dock skilja dej från de ogudaktiga däri, att du åter erkänner ditt fel, är snar till vänskap och inte låter solen gå ned över din vrede. Även om du verkligen har svåra medmänniskor, kom ihåg, att det just är din kallelse såsom kristen att övervinna ont med gott och att "två deras fötter" — såsom aposteln här säger: "Fördragande den ena den andra i kärleken."
Vår lärofader Luther skriver: "Om din make, din tjänare, ditt husbondfolk också verkligen har ett förargligt fel, håll dem detta till godo — och använd du din större nåd till deras tjänst och förbättring; men vet, att du är kallad att bära nästans bördor, helst som även du säkert har något fel, som andra måste fördra hos dej." Se, till sådant är vi kallade.
Och på detta sätt ska vi i alla möjliga fall betänka vår höga och saliga kallelse såsom kristna och Guds barn och vandra så som det är tillbörligt i den kallelsen. Gud give oss alla alltmer sin nåd härtill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar