tisdag 30 september 2014

"Han handlar inte med oss efter våra synder och vedergäller oss inte efter våra missgärningar." (Psalt. 103:10)

Här är nu orden så nådefulla och tröstliga och så tydliga, att man kan aldrig nog fröjdas åt dem, prisa och tacka - och aldrig nog behjärta dem!

Först är det hela evangelii innehåll, att Gud inte handlar med oss efter våra synder, utan efter sin Sons förtjänst. Herren har en gång handlat med en efter våra synder och vedergällt Honom efter våra missgärningar. "Ty Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd." "Sannerligen Han bar vår krankhet och lade på sej vår sveda, Herren kastade allas våra synder på Honom. Han, Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull." "Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder."

Här är grunden, varför Han inte handlar med oss efter våra synder, varför de största syndare fått nåd och de största helgon i gärningarna blivit fördömda.

Men det är sant: med ett visst folk vill Herren handla efter deras synder. Det står i Rom. 4: 4: "Honom, som håller sej vid gärningarna, blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt", d. ä. de ska få efter förtjänst, därför att de vill ha det så, och alltså inte i sanning hyllat Sonen. "Men honom, som inte håller sej vid gärningarna utan tror på Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig, hans tro blir honom räknad till rättfärdighet."

I korthet: Att Gud inte handlar med oss efter våra synder, är hela evangeliets innehåll; och likväl sitter den smittan outplånlig i alla människor, även de trogna, att Gud ändå ska vara oss nådigare, då vi varit frommare, och mindre nådig, då vi försyndat oss. Men vore det så, då vore rättfärdigheten sannerligen av gärningarna, och då är Kristus fåfängt död. "Men är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd! Är det åter av gärningar, då är det inte nåd; annars vore gärning inte gärning."

Men se nu vidare, hur hög denna tillräknade rättfärdighet är. O, underbara ord, som nu följer i vår psalm: "Så hög som himmelen är över jorden, låter Han sin nåd vara väldig över dem, som fruktar Honom." Måtte varje kristen djupt inskriva i sitt hjärta dessa herrliga ord, denna stora bild, som Herrens Ande själv brukat, och de ska göra ett himmelskt paradis i hans hjärta. Tänk: Så hög som himmelen är över jorden — det kan ju inget mänskligt öga mäta; och ändå står det här, att lika högt låter Herren sin nåd vara väldig över oss.

Nu är himmelen så hög över jorden, att för alla de ojämnheter, som är på jorden, inte den minsta ojämnhet därav uppkommer på himmelen. Visst är det för oss här nere ett stort avstånd mellan dalbottnen och de högsta bergspetsarna; för oss här nere är det alltså stora ojämnheter på jorden. Men var säker på att ingen bergspets når till himmelen för att där göra någon ojämnhet!

Så är det också med synderna och nåden. För oss är våra synder ofta såsom höga berg; men Guds nåd är så hög över dem alla, som himmelen är hög över jorden, så att alla våra synder inte ens ska göra den minsta ojämnhet i nåden. Och tänk: Skulle synderna göra en ojämnhet i nåden, så att vi hade nåd hos Gud, då vi gjort några bättre gärningar, och inte hade samma nåd, då några brister visat sej, då vore ju rättfärdigheten sannerligen av gärningarna, och allt vore falskt, vad evangelium lär om försoningen och nåden.

Men känn här, hur förnuft och känsla hisnar vid denna tanke! Och Kristus, som säger om de skröpliga lärjungarna: "Nu är ni rena, och alldeles rena", och Paulus, som säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar", och David, som här säger, att nåden är så hög över oss, som himmelen är hög över jorden, de måste alla vara dårar och lögnare!

Så djupt sitter den smittan i oss, att nåden måste bero av gärningarna. Men den, som ska kunna stå fast i sådan trons kamp, måste djupt skriva in den Helige Andes ord i sitt hjärta och rätt allvarligt be Gud om tron.

Mot din Frälsare du väger
dock så litet, käre vän!
Synd och fromhet som du äger

kommer ej i räkningen.

måndag 29 september 2014

"Efter sin barmhärtighet gjorde han oss saliga genom den nya födelsens bad." (Tit. 3:5)

Här ser vi vilka nådeskatter Herren fästat vid dopet, vad och hur mycket vi får ta emot där. Det heter nämligen inget mindre än: bli salig.

Att bli salig innebär att befrias ifrån alla sina synder, ifrån dödens och djävulens våld och å andra sidan insättas i det eviga livets oändliga arv och håvor; att på en gång återfå all den nåd, det barnaskap hos Gud, den ära och herrlighet, vartill vi i skapelsen var ämnade, varifrån vi genom synden var fallna, men vartill Kristus med allt sitt görande och lidande, ja, med sin död och uppståndelse åter förvärvade oss rättighet. O, makalösa kärleksråd!

Allt detta ville Kristus binda samman med och liksom lägga ned i döpelsens vatten, för att så med ett synligt tecken i sin församling kunna utmärka den enskilda ägaren av all denna nåd och därigenom äntligen förmå oss att omfatta hans stora, men andliga och osynliga gåva och ta trösten åt oss. Döpelsens vatten, så ringa det än synes för utvärtes ögon, är då likväl ett övermåttan rikt och dyrbart vatten.

Det är med detta som om en stor egendomsherre sade om en ringa guldring: "Den som får och tar emot denna ring, den ska äga mej själv och all min egendom." Då vore den ringen, om än i sej själv bara av några få riksdalers värde, likväl nu en underbart dyr ring; ty den innebure inte bara sitt eget värde av några riksdaler, utan nu vore hela personen, som gjorde löftet, jämte alla hans stora ägodelar inneslutna i denna ringens värde. Och varför så? Jo, endast för det löftesord, som var fästat vid denna ring, nämligen att de, som finge och anammade den, skulle få äga allt detta.

Så är det också med dopet: Utan Guds ord är det bara vatten och av inget värde, men genom det löftesord Kristus fästade vid detta vatten, är det ett sakrament, vari all nåd och salighet är nedlagda.

Det är lärorikt att betrakta, hur Gud ofta använt detta sätt att vid jordiska och synliga ting och tecken sammanknyta osynliga och himmelska nådegåvor. Det svaga, sinnliga, klentrogna människohjärtat har alltid behövt sådant. Vi har många exempel på det i gamla testamentet — exempel som just förebildar vår frälsning genom Kristus.

När Israels barn skulle skonas för mordängelns svärd, skedde det genom det synliga tecknet, att dörrträden skulle bestrykas med påskalammets blod. Och när de i öknen var bitna av de brännande ormarna, skulle de frälsas från döden genom den upphöjda kopparormens åskådande - om vilket räddningstecken uttryckligen står: "De, som vände sej till detta tecknet blev helbrägda, inte genom det, som de skådade, utan genom dej, som är allas Frälsare. [---] Ty varken örter eller plåster helade dem, utan ditt ord, Herre, som helar alla." (Vishetens bok 16:7,12) —

I 2 Kon. har vi även en träffande förebild till dopet, samt hur vårt förnuft förhåller sej däremot. När den syriske hövitsmannen Naaman kom till profeten Elisa för att söka rening och bot för sin spetälska, erhöll han endast genom en tjänare profetens tillsägelse: "Två dej sju gånger i Jordan, så blir du ren." Då blev Naaman vred och ville resa sin väg, därför att profeten inte själv kom och brukade några högtidliga ceremonier, utan endast skickade en tjänare med ett simpelt bud. Men när han äntligen lät förmå sej att på profetens ord nedstiga i Jordan, blev han också genast, enligt tillsägelsen, alldeles frisk och ren. Och varför det? Förvisso inte på grund av någon egenskap hos Jordans vatten, utan endast för det därvid fästade löftesordet: "Två dej, så blir du ren!" Se nu här en bild av dopet — och av oss.

Först ser vi blott en ringa ordets tjänare förrätta dopet, och det med så enkla, oansenliga åtbörder. Om vi dock såge Gud själv med himmelsk högtidlighet döpa och hörde Honom själv tillsäga oss salighet, då skulle vi tro, då vore det av vigt och värde, men nu är det en så gammal och långväga tillsägelse, nu ser vi ingenting för ögonen.

För det andra stirrar vi på själva vattnet och tänker: Är då inte t. ex. mina ångerfulla tårars vatten bättre att avtvå synden än detta, som bara är taget ur brunnen och gjuts över kroppen? Men om vi så fortsätter att bara se på vattnet och förgäta tillsägelsens ord, blir vi dopets och Kristi lättsinniga föraktare och förblir i vår syndaspetälska.

Kan vi däremot i tron se på Kristi tillsägelse om detta vatten, då ska det ske oss alldeles efter orden, att vi också blir rena och saliga. Ty det är ju likväl inte en dröm eller dikt, utan det är en evig, gudomlig sanning. Han kan ju inte ljuga, Han, som sade: "Den som tror och blir döpt, han ska bli salig." När denne Herre säger ett ord, gäller likväl det tusen gånger mer än alla våra tycken och tankar.

Låtom oss därför, utan ringaste sidoblickar, hålla ögonen hårt fästade endast vid Herrens ord; ty ingenting i hela världen är säkert och pålitligt mer än detta.

Glad jag städse vill bekänna:
Jag är döpt i Jesu namn!
Ingen tillflykt är som denna,
öppen står min Faders famn!
Ringa jordens skatter väga
mot det ena, att få äga,
klädd i dopets helga skrud,
nåd och barnaskap hos Gud.

söndag 28 september 2014

"Förakta inte Herrens aga och ge dej inte över, då du näpses av honom." (Hebr. 12:5)

Du som har den nåden att tro dina synders förlåtelse och hålla dej för ett Guds barn, men ändå är färdig att bli otålig och missnöjd över den himmelske Faderns hushållning, därför att det inte gått dej efter ditt hjärtas önskan, plan och uträkning, utan du har gått miste om något, som du hade mycket önskat dej, och däremot har något drabbat dej, som du mest fruktade — med dej vill vi tala några ord.

Många kortare prövningar och bedrövelser kan också göra hjärtat ont, såsom att den ene förföljs av människor till någon tid; den andre blir sjuk, men blir åter frisk; den tredje har gjort en förlust, som dock icke  rörde hans framtid o. s. v. Men detta allt är små barnaövningar, mot vilka man lätt blir tröstad. De rätt djupgående lidandena  är de, som tycks röra hela ditt liv och din framtid, då du ser dina käraste livsönskningar och förhoppningar felslagna; du sökte bli lycklig och tycks ha blivit olycklig; du är behäftad med något, från vilket du inte kan hoppas någon befrielse i tiden, t. ex. en så beskaffad sjukdom, eller en person, vid vilken du är fäst för hela livet och som är dej ett kors; eller du hade fästat ditt hjärtas hela lycka vid en person, och denna är tagen ifrån dej o. s. v.

Du, som nu i tysthet sörjer och anser dej olycklig — lyft dock upp dina ögon en gång och se rätt fram mot den oändliga evigheten! Är du alldeles säker, att du ej behöver Guds underliga och hårda vägar för att komma lyckligt fram? Har du så förgätit, vilken stor och häpnadsväckande strid det gäller, om du ska bli frälst och komma till himmelen, då hela världen är stadd i det onda, och du tror, att de är få som blir saliga, ja, att "den rättfärdige varder med plats salig"?

Du tror och erfar kanske, hur hela ditt väsende är genomdränkt av den gamle ormens gift, ty så är det i sanning med varje människa; ditt hjärta är ett argt och illfundigt ting, som alltid vill den orätta vägen; ditt kött är fullt med lustar och begärelser; du tror och ser, hur hela världen omkring dej är full med förförelser, och hur djävulens makt och list är så stor och mångfaldig, att många stora helgon blivit förförda, hemligen bedragna och förtjusta, så att de blivit evigt borta.

Detta är ju förskräckliga ting att skåda. Och dock kan du mena, att endast du skulle vara fritagen från all fara! Dej kan det falska hjärtat och den gamla ormen aldrig bedra, menar du. Du är säker, att det bestämt ska gå väl för dej, att komma igenom alla faror i denna värld? -

"O!" säger du, "vad har allt detta för sammanhang? Att jag håller mig olycklig, är väl inte detsamma, som att jag är säker och anser mej fritagen från en evig fara?"

Svar: Här är ett djupare sammanhang än du menar. Var viss, att Gud inte plågar människorna av hjärtat, utan endast var så behöves. Var viss, att om inte lidandet behövdes för ditt eviga väl, skulle den oändliga kärleken i Guds hjärta hellre givit dej ett paradis på jorden. Och om det inte alltid är fråga om själva den eviga dödens undflyende, borde det vara dig nog, att Herren vill ännu mer helga dig, döda din gamla människa och göra dej mer rik på andlig kraft, liv och anda, tro, bön, kärlek, vaksamhet, ödmjukhet.

Håller du sådant för ett intet? Håller du synden och din köttslighet för så likgiltiga ting, att det är dej okärt, att Gud dödar dem? Hur aktar du då Gud och hans välbehag? Om Gud vill vinna mer ära på dej, ska detta vara dej okärt? Är du mer mån om din jordiska trevnad än om Guds ära? Betänk dock, o människa, vem som skapat dej till denna värld med en odödlig själ, och inte det enbart, utan som givit ut sin egen älsklige Son i en blodig död för din frälsning! Har Han inte rättighet att göra "ett käril till heder" av dej? — att göra så, att du blir till hans ära? Och det ska vara dej okärt, så att du förargas över det?

"O! nej", säger du, "det förargas jag inte över; tvärtom är det min innerliga bön, att Gud måtte göra mig rätt allvarlig och helig till sitt namns ära. Och hur ofta har jag inte bett, att Han måtte döda mitt kött, då jag känt min egen stora försumlighet och vanmakt därtill. Att Han dödar mitt kött är jag inte missnöjd med; men jag talar om mina bittra erfarenheter, det är dessa, som gör mej olycklig." —

Svar: Du vill således bliva korsfäst och dödad, men utan lidande; du vill lida korsdöden leende, ha spikar genom händer och fötter, men utan smärta.

O ja, så galet går det omkring i våra tankar. Besinna därför nu, att den gamla människan inte kan bli dödad utan lidande. När du bett Gud döda ditt kött, undra då inte på att mycket bittert drabbar dej. Du har själv med sådan bön dragit det över dej. Gud är mycket benägen att höra när du ber om köttets dödande och nådens förökande, men Han vet då inget bättre sätt än lidanden, vidrigheter, frestelser, kors och bedrövelser.

Herrens nåd är var morgon ny,
bort med tvekan och fruktan!
Herrens röst mitt i stormens gny
blandar nåd i hans tuktan.
Nåd, ja nåd, hur han än den kläder:
nåd som fostrar för himmelriket opp,
nåd som livar vår tro, vårt hopp,
nåd som tröstar och gläder.

"Stå nu omgjordade kringom era länder med sanningen." (Ef. 6:14)

Detta talesätt är lånat ifrån den tidens stridssätt, när aposteln skrev. Krigaren skulle nämligen linda en gördel eller bälte runt sina länder, vilket tjänade inte bara till att fästa upp de långa kläder, som den tiden brukades, och som eljest fladdrade omkring och hindrade löpandet, utan också att ge kroppen en viss fasthet och hållning.

Men vad är nu själva gördeln, som vi ska linda om oss? Aposteln säger: "med sanningen." O, den gudomliga visheten! Här talar Herrens Ande. Vi ska omgjorda våra sinnens länder med sanningen. Liksom vår fiendes egentliga väsende och kraft är lögnen — falskhet, lögn och förställning — så skall vårt första vapen emot honom vara sanningen.

Men ordet sanning har i Skriften en tvåfaldig betydelse, nämligen först lärans sanning eller Guds ord, och det skulle då beteckna, att vi bör rusta oss med en klar och viss kunskap i Guds ord, så att vi inte låter oss "omföras med mångahanda och främmande lärdom". Men för det andra betecknar ordet också sanning i vårt väsende, d. ä. uppriktighet, allvar, verklig mening, att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att också göra därefter.

Och utan tvivel bör vi omgjorda oss med sanningen i båda bemärkelserna. Emot alla djävulens förförelser finnes intet kraftigare medel än att hårt fasthålla vad Gud talat i sitt ord. Liksom krigarens eljest kringfladdrande kläder bands fast med stridsgördeln, ska våra kringsvävande tankar hårt fästas med sanningen, så att vi alltid säger: Det och det har Gud sagt; och himmel och jord ska förgås, men inte ett ord av hans mun. Det Gud själv talat, det är visst och fast; därvid blir jag. O, vilken salig trygghet, att så få omgjorda sej med Guds egen sanning! Och detta är det första och nödvändigaste, om vi ska stå fast i förförelsens onda dag.

Men vad är all fasthet i läran, om vi inte har ett av Guds Ande verkat allvar i sinnet, så att vi i allt endast vill veta vad Gud vill, för att göra därefter? Vad hjälper krigarens vapen, om det inte finns livskraft i hans lemmar? Då faller svärdet av sej självt ur hans hand. Så lämnar man också ordets sanning av sej själv, om inte den av Guds Ande verkade sanningen i hjärtat, uppriktigheten i sinnet blir kvar.

Varje människas hjärta är av naturen fullt av skrymteri och falskhet, alla människor är lögnaktiga. Det är endast i den nya födelsen, Herrens Ande skapar i oss detta heliga allvar i sinnet, att man säger: Kosta, vad det kosta vill, om jag också ska dö för det, bara jag får veta, vad Gud menar, hur Han vill ha det. Hans vilja skall vara mitt rättesnöre." Då vill jag ge akt på allt Guds ord; då vill jag inte välja ut några vissa gärningar och iakttagelser, då aktar jag även på det innersta, på hjärta, tankar, begär och hemliga böjelser, som ingen människa ser.

Därigenom blir jag väl i allt straffad och nedslagen över mej; men då även Kristus blivit förklarad för min själ, och jag har förlåtelse för allt, så att jag fröjdas åt en beständig nåd, har jag också en innerlig kärlek till allt, vad Gud vill, och då är det sanning i min gudaktighet, när jag gör det goda av hjärtats lust och inte av tvång. Jag vandrar nu inför Guds ansikte med både min inre och yttre människa och blir därigenom alltmer rensad, uppriktig och sann i tankar, ord och allt mitt väsende.

Detta är helt och hållet ett verk av Herrens Ande, som också därför att Han verkar sanning i vårt väsende kallas sanningens Ande. Och hela nya födelsens verk i oss kallas därför att vara av sanningen och vandra i sanningen.

Men allt vad Gud verkat vill djävulen förstöra; därför arbetar han beständigt därpå att ånyo göra själen falsk och slapp, att den inte skall vara så noga med att akta på Guds mening och vilja. Då fordras, att genom den erhållna nåden allvarligt rädas för detta hans svek och vara synnerligen nogräknad, så att inte någon falskhet i sinnet inryms, utan vid första förnimmelse därav genast ropa till Gud: Låt hellre allt annat ont hända mej, bara jag inte blir falsk inför dej! Använd hellre de bittraste medel, o Gud, bara du gör mej rätt uppriktig inför dej. Detta är också att omgjorda sinnets länder med sanningen. Och övas inte detta, så är allt förlorat.

Att en kristen ännu känner ormasäden hos sej krypa i naturen i alla onda böjelser, även falskhetens, det är inte till döds, så länge den uppriktiga Anden kämpar däremot, förbannar detta ormayngel och åkallar Gud — ja, den, som ingen falskhet känner hos sej, utan tycker sig vara alldeles ren därifrån, är redan sövd av dess anda. Men då blir falskheten till döds, när man börjar hylla den, gör hemligt förbund med honom och ärnar följa honom. Då är själva anden och väsendet falskt. En sådan kristen kan inte föra Andens strid. Nej, vore det också bara i en enda sak han vet med sej att han hyllar falskheten, är han genast vanmäktig, skygg för Gud, feg i striden och ostadig i all sin vandel.

Där uppriktigheten bor kan djävulen däremot ingenting uträtta, ty där leder alla frestelser till synd bara till förökad bön och gudsfruktan.

Sanning är din makt,
all din kungaprakt.
Villigt kommer de du samlat,
hjärtan som i mörkret famlat
du dej underlagt
med din sannings makt.

Konung, gör mej ren
ifrån lögn och sken!
Låt mej av din sanning vara,
lär mej korsets visdom bara!
Konung, kom hit in,
rena själen min!

I ditt sanningsord
hos ditt folk du bor.
Hjälp oss, konung utan like
att vi breder ut ditt rike
över hav och jord
med ditt sanningsord!


fredag 26 september 2014

"Ert liv är fördolt med Kristus i Gud." (Kol. 3:3)

Observera: vårt liv i Gud är fördolt! — och fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold; därför är vårt liv fördolt. Så talar här aposteln. Sådant bekräftar också alla heligas erfarenhet.

Men vi — vi vill inte låta detta vara sant och riktigt talat, utan vi säger: Vore det ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det väl inte vara så fördolt, utan lysa fram, förnimmas, synas och kännas något mer. Nu, låt oss se, hur det förhåller sej med det.

Sant är det, att "den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" att "Guds Ande vittnar med vår ande, att vi är Guds barn".

Sant är det, vad Johannes så ofta upprepar: vi vet — vi vet, att vi är av Gud; vi vet, att vi är Guds barn; vi vet, att Gud blir i oss.

Sant är det, att den människa, som inte vet med sej någon omvändelse, någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen, någon förlossning i Kristus, något nytt liv med Kristus och ny vandring efter Honom, utan ännu är ett med världen, om än inte i dess grövre väsende — sant är det, att en sådan bedrar sej själv, om hon menar sej ändå kunna leva det fördolda livet med Kristus i Gud, om hon så vill förstå detta språk, som skulle livet i Kristus inte ha några bestämda tecken, inte någon viss kraft och bevisning. Nej, nog står det fast, vad Skriften lär om Andens frukter, varav det goda trädet ska kännas igen.

Men att det andliga livet dock på samma gång är så fördolt, det kommer av följande omständigheter:

Först att vårt fallna, blinda förnuft dels aldrig rätt förstår sej på Andens verk och frukter, dels inte aktar dessa, utan vi vill liksom med händerna gripa själva livet, se och förnimma detsamma. Stundom är vi inte nöjda med de Andens frukter, som Skriften uppger, utan vill själva bestämma, hur det andliga livet skulle uppenbara sej; så att t. ex. då Skriften nämner såsom de förnämsta Andens frukter: kärlek, fröjd, frid etc., så säger mången: "Ja, vad är detta? Visst blev det en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för alla mina synder, visst fick jag en fröjd och en frid med Gud, som jag aldrig förr haft; men, vad är detta? De är ju så svaga och obeständiga dessa ting hos mej. Jag borde ju ha en vida större och beständigare kärlek, fröjd, frid, saktmodighet" o. s. v. Eller också tråna vi efter några inre förnimmelser och känslor av själva livet i oss, och när sådan känsla saknas, genast tvivla vi på livet.

För det andra är vårt liv i Gud allradjupast fördolt då, när Gud icke blott undandrar oss all känsla och kraft av tron, utan också låter mycken synd och skröplighet överfalla oss, tillstäder satan på det gruvligaste sålla oss, fresta och plåga oss med syndiga tankar, lustar och begärelser, ja, så att vi också under tiden förgår oss, så att Petrus förnekar sin Herre, ljuger och bannas; så att Paulus och Barnabas träter. Se, när något sådant händer oss — o, var är då vårt liv med Kristus i Gud, menar vi. O, nej? Att tro att Guds Ande skulle bo i mej — det är grövsta galenskap! Nej, inte Guds Ande, utan djävulens. Se, nu är sannerligen vårt liv med Kristus rätt djupt fördolt.

Slutligen kommer också till detta, att Gud låter varjehanda vidriga erfarenheter, olyckor och lidanden möta oss, ja, såsom en störtflod överskölja oss; så att mot en from Job förenar sej på en gång alla krafter, naturen, människor och andar, då rövare, stormvädret och åskan tar ifrån honom allt som han äger, ända till barnen; djävulen river hans kropp, hans hustru begabbar hans tro, hans arma hugsvalare välter nya stenar på hans börda, och hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den synnerliga Guds vänskap, som han skulle äga? Sådant må väl heta att djupt, djupt fördölja vår herrlighet.

Av allt detta onda, som övertäcker och fördöljer vårt liv med Kristus, är likväl inte något att likna vid synden. Yttre lidanden är däremot gyllene lidanden. Man kan snart nog låta lära sej, att dessa är ett faderligt ris, att "den Herren älskar, den agar Han"; men synden, djävulens rasande i köttet, ihärdiga syndalustar och den därpå följande döda känslan och föreställningen om Guds rättvisa övergivande, om Andens bortvikande m. m. — se, dessa är de rätta dödsstötar, som går oss genom märg och ben och i grund förmörkar vårt nådeliv. Då hjälper vanligen inget annat än överge all tanke på sitt eget nådeliv och blott se på den evige, oföränderlige Guden själv, om inte Han kan frälsa och ännu hjälpa saken. Men när det åter klarnar, kan man väl få se, att mitt i det svarta mörkret fördolde sej inte bara ett oförändrat fadershjärta i Gud och vår oförminskade rättfärdighet i Kristus, utan också ett sant, levande, kämpande nådeliv i vårt hjärta.

Att väl veta, hur Gud underligen för sina heliga och på detta sätt fördöljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete, det är den höga Guds visdom, som framför allt annat är oss nödvändig, om vi ska hålla ut med denne Herren.

Fördolda liv, som av Guds Ande födes
och inte dör, när annat allt förödes,
det livet även mig, o Herre, giv.
Du ädla liv, dig äger Jesu vänner,
de Faderns barn som världen inte känner.
Kom till mig in, hos mig förbliv.
Fördolda liv.

"Låt dej inte bli övervunnen av det onda, utan övervinn det onda med det goda." (Rom.12:21)

Då dessa ord betraktas i sammanhang med föregående vers, tycks meningen allraförst vara denna: Låt inte din oväns ondska övervinna dej, så att också du blir ond, utan övervinn hans ondska med din  oavlåtliga kärlek, så att du förvandlar honom till din vän.

Men härtill fordras då, att övervinna sitt eget hjärtas ondska, så att inte denna får övermakt över den förlåtande kärleken. Den som stannar i hat och hämndlystnad, har blivit "övervunnen av det onda", nämligen av ett tvåfaldigt ont. Det onda hos hans ovän och det onda i hans eget hjärta har förenat sig att fresta honom till hat och hämndbegär; och de har då vunnit seger över honom, när han hyllar sin egen ondska och inte vill förlåta, älska och göra sin nästa gott.

Och när du så är övervunnen av det onda, då är du också på ett tvåfaldigt sätt olycklig. Inte nog därmed, att du ligger i hat och ovänskap med din medmänniska, vilket redan i sej självt är ett olyckligt och fridlöst tillstånd, utan du är också genom samma hat och oförsonlighet utestängd ifrån Guds nåd och vänskap, så sant Herren Kristus förklarat: "Om ni inte av hjärtat förlåter var och en sin nästa, det han bryter, så ska inte heller er himmelske Fader förlåta er."

Det är då en ganska angelägen sak, att vi inte låter övervinna oss av detta onda och stannar i hat och oförsonlighet, ja, det är alldeles nödvändigt till salighet. Det är ett alldeles särskilt förhållande med detta onda, nämligen hatet, eftersom det vittnar om din själs ställning till Gud, till synden och nåden. Ty om du bara säger, att du inte kan förlåta en viss människa, förklarar du därmed, att du kan umbära Guds nåd och dina synders förlåtelse, ja du kan umbära din själs eviga salighet. Om bara din egen synd blir rätt kännbar och Guds nåd rätt oumbärlig, då kan du förlåta de allrasvåraste lidna oförrätter.

Kan du inte detta, bed då Gud, att Han förbarmar sej över dej och gör dej vaken, både över dina synder och över Guds dyra nåd, så ska du kunna förlåta vad som helst och inte låta övervinna dej av detta dödliga onda, det oförsonliga hatet. Utan övervinn det onda med det goda.

Detta vill då allraförst säga: Övervinn din oväns ondska med din fortsatta kärlek och välgörenhet emot honom. För ett "hårt ord" ge du ett "mjukt svar", så stillar du vreden. För en ovänlig blick ge du en huld och vänlig. När du spörjer, att din granne talat något illa om dej, omtala du något gott, som du vet om honom, så kan även han spörja det efter dej och bli böjd till vänskap. När han nekat dej en tjänst, passa du på att få tjäna honom i något, som även han kan behöva o. s. v. På detta sätt "övervinns det onda med det goda". Din oväns ondska är såsom i en tävlingskamp emot ditt tålamod, din kärlek och välgörenhet. Se då till, att detta goda hos dej inte dukar under, utan tvärtom övervinner ovännens ondska.

Och kan endast det goda hos dej inte övervinnas och återvända, utan du ännu alltid fortfar med kärlek och välgörenhet, ska visserligen i de flesta fall ovännens ondska därav övervinnas. Men om nu också inte det sker, har du ändå övervunnit det farligaste onda, när du blott övervunnit ditt eget hjärta och kan förbli i kärleken. Men även detta onda, det som rör sej i ditt eget hjärta, ska också endast genom en annans godhet övervinnas, genom nåden i Guds hjärta. Kämpar du bara med egna krafter emot ditt hjärtas ondska, blir du snart övervunnen; men om Guds stora kärlek, varmed Han beständigt förlåter dej alla dina synder, blir uppenbar för ditt hjärta, blir där beständigt regerande, då ska du också alltid vara innerligt bevekt till förbarmande kärlek emot din nästa, och då har du dock i högsta mening "övervunnit det onda med det goda".

Sådana är de kristnas strider och segrar. Världen kallar det att segra, när man kunnat hämnas på sin fiende;  i Kristi rike består segern däri, att man inte hämnas, att man övervinner sitt begär att hämnas. De kristna strider först mot sin egen ondska, och att denna kan bekämpas, utgör deras dyrbaraste seger. Men när de också strida mot andras ondska, använder de kärlek och välgärningar till att bekämpa den. Måtte Gud med sin stora, eviga kärlek allt mer liva vår håg till sådan strid och kamp — att "övervinna det onda med det goda"!

I frid kan de mot målet vandra,
som rätt förstår vad han befallt:
att som sej själva älska andra
och älska Herren över allt,
som ont med ont ej vedergäller
men övervinner ont med gott
och hämnden glömmer eller ställer
uti den Högstes händer blott.

onsdag 24 september 2014

"Låt oss bortkasta mörkrets gärningar och ikläda oss ljusets vapen." (Rom. 13:12)

Vad aposteln menar med "mörkrets gärningar" ser vi av nästa vers, där han räknar upp några av dem, såsom frosseri, dryckenskap, otukt, kiv, o. s. v. Och att han kallar sådana synder "mörkrets gärningar", betyder inte bara, att man för deras begående skyr det naturliga ljuset, ty om naturligt ljus eller mörker talas inte här, utan egentligen att de tillhör det andliga mörkret, den köttsliga säkerhetens och ogudaktighetens mörker, under vilket man lever fri i alla synder och laster.

Men vad vi isynnerhet bör lägga märke till är att apostelen säger: "Låt oss kasta bort", eller "avlägga" dessa mörkrets gärningar — och säger sådant till de troende! Av detta lär vi oss först, att de trogna inte är helt fria från varje grad eller form av sådana synder, utan om vi än inte kunna leva i dem såsom världen, som syndar frivilligt, utan bättring övar synden, kan vi ändå besmittas och under tider av sömnaktighet eller hårda frestelser mer eller mindre fängslas av lustarna, såsom många heligas historia visar.

Av det lär vi oss först att inte genast förtvivla och fördöma oss själva eller andra kristna, när något sådant ägt rum. Nej, om själen ännu i bättring och tro håller sej till sin Frälsare och söker hans nåd både till förlåtelse och till förlossning, så är dock nåden ännu väldig över henne. Det har vi att tacka Herren Kristus för, som förskaffat oss en fullkomlig nåd över verkliga synder.

Men det andra vi här ska lägga märke till är apostelns egentliga förmaning att vi ska kasta bort dessa mörkrets gärningar; vi ska för all denna nåd fara efter att alldeles avlägga dem. Aposteln säger inte: Låt oss bara känna och erkänna dem; utan han säger: Låtom oss avlägga dem.

Här är nu det rätta provet som skiljer en sann kristen ifrån en falsk. Då den förre hjärtligt förskräcks över sin synd och söker all Guds nåd och alla nådens medel för att bli kvitt den, gör den senare ett hemligt förbund med synden, tänker att behålla den, ursäktar den för sej själv, om han än med munnen stundom erkänner den. Väl kan den trogne även i sållningens stunder glömma Gud och vara alldeles såsom övergiven av Anden, vilket vi ser hos Petrus, då han tre gånger förnekade sin Herre; men liksom Petrus strax därpå gick ut och grät bittert, så är också varje sann kristen i sin ande djupt fientlig mot sin egen synd.

Men hur går det dock att egentligen avlägga den? Därmed går det olika. Somliga synder kan vi genast avlägga; och då må vi fröjdas och inte tala om svaghet, utan prisa Guds nåd. Men andra synder åter blir våra tuktoris för långa tider, kanske för hela livet — eljest bleve vi verkligt syndfria; ty ingenting mindre söker vi efter Anden, som ingen enda synd tillåter.

Att vi dock bekämpar våra vidlådande synder, så att de inte får herraväldet såsom hos världen, det sker inte heller med vår egen kraft, utan endast med flyende till "Guds starkhets makt". Och genom att ikläda oss ljusets vapen. "Ljusets vapen" är motsatsen till "mörkrets gärningar"; och då dessa bestod i synder och laster, består ljusets vapen i den sinnets och levernets renhet, nykterhet, vaksamhet, samt framför allt den tro, den kärlek och det hopp, varmed vi kämpar emot köttets frestelser, emot världens och djävulens förförelser.

Och att aposteln nu, då han nyss talat om "mörkrets gärningar", likväl, såsom deras motsats, brukar orden "ljusets vapen" och inte säger "ljusets gärningar", därmed har han låtit förstå, att här ska bli strid och kamp, här skall fordras vapen, för att alltid kunna förbli i tro och gudaktighet. Det kristliga levernet ska inte bli ett lätt och lugnt liv såsom deras som "sover om natten", utan en ofta hård, långvarig och äventyrlig strid, där det gäller kämpa för själva livet, eller också dö och förlora allt — där det går till som i krig. I krig är inte lugn och säkerhet, utan beständig oro, livsfara och räddhåga; man måste där ständigt vaka och vara rustad till nya strider. Än anfalls tron och samvetet, så att vi är i fara att på nytt "fångas under träldomens ok"; än det yttre levernet, då djävulen vill kasta oss i synd och skam; än åter kärleken, då vi är nära att stanna i hat och ovänskap o. s. v.

Mot alla sådana anfall måste vi nu vara rustade och iklädda ljusets vapen. Och här kan striden ofta bli så hård och äventyrlig, att vi är nära att förtvivla, att vi endast genom "stora under" av den allsmäktige och trofaste Herren blir frälsta. Därför säger också Petrus, att "den rättfärdige blir salig med plats". Hur ska det då gå med dem som vill vara kristna och dock lever i sådant lugn, som vore de i det tryggaste hem, som hade de inte mer någon andlig fiende, som hade djävulen inte mer något ont i sinnet emot dem, som vore köttet och världen inte mer farliga fiender?

Både ordet och erfarenheten vittnar, att ingen kristen utan räddhåga och strid kommit lyckligt igenom detta fiendeland. Är jag inte i fruktan, så är jag i fara. Att mitt ibland beständigt påträngande fiender anse sej utan fara, är endast bedrägeri. Antingen ska jag vara i räddhåga och kamp, och då med Guds makt frälsas, eller också säker och sorglös, och då förloras. Därför har också Herren Kristus så troget förmanat: "Vaka och bed" — "och det jag säger er, det säger jag alla: vaka!"

Bort till era dunkla trakter,
bort, ni falska andemakter,
med ert svek, er orenhet,
ni som kan allt gott förställa
och den starkaste kan fälla
och var mänskas svaghet vet.

tisdag 23 september 2014

"Jag råder dej att du köper guld av mej, som är genomeldat och beprövat, så att du blir rik." (Upp. 3:18)

Lägg märke till vad Herren säger här: "Köp av mej!" Tänk en stund på, vad det vill säga, att Herren i denna brinnande ande, i hög, majestätisk, allvarsamt förmanande ton säger: Jag råder dej, att du köper av mej! av mej! Det är ju att kraftigt visa bort alla våra egna  verk, allt självgjort, att kraftigt inprägla, att ingenting gäller för Gud, utom det som är av Sonen.

Men "köpa"? Hur sker det? Så säger Herren: "Nåväl, alla ni, som är törstiga, kom hit till vatten! Och ni som inte har pengar, kom hit, köp och ät, köp utan pengar och för intet både vin och mjölk." Och åter: "Den som törstar, han komme, och den som vill tage livets vatten för intet."

Märk: för intet! Om sådant köpande säger Han här: "Jag råder dej, att du köper guld av mej;" d. ä. jag råder dej att du upphör med ditt eget arbete och bara tror, bara tar emot av mej. Visst talar Han i en halvt straffande ton, en allvarsam förmanande ande; men desto ljuvligare är det, såsom om Han sa: Jag befaller dej att du inte själv gör det ringaste till att göra mej nådig, eller dej varm; jag befaller dej, att du avstår med din självverksamhet, utan bara tar emot; jag befaller dej att du tror, att vad jag har gjort är tillräckligt för dej!

Den som får nåd till besinning samt att med tro och tillägnelse betrakta dessa Herrens majestätiska ord: "Jag råder dej, att du köper guld av mej, som är genomeldat och beprövat, så att du blir rik", ska erfara att de verkligen kan göra en ljum själ brinnande, en kall och död levande och varm. Ty här är allting stort och herrligt.

Först att Herren alldeles innan gjorde den starkaste beskrivning på den personens elände och ovärdighet, som ändå blir erbjuden allt detta, så att här ingen enda själ bör kunna dra sej undan, stå lottlös eller vara för ovärdig; sedan, att detta är den store Herrens egna allvarligaste råd och majestätiska ord till en sådan ovärdig syndare, mot vilka råd och ord alla våra tankar, tycken och känslor är bara såsom flygande strån och sandkorn mot ett stort, högt berg.

Men vad kan Kristus mena med detta "guld", som Han bjuder? Några har menat, att det vore tron, men detta är orätt, det duger alls inte här. Tron är här betecknad med själva köpandet, som innefattar begära och tro; men guldet, som ska köpas, och som skulle utgöra själva rikedomen, betecknar det, som med tron omfattas, nämligen Kristi dyra blod eller hela förtjänst, som i hans pinas eld är genomeldad och beprövad; varom Petrus säger: "Vet, att ni inte är återlösta med förgängligt silver eller guld, utan med Kristi dyra blod såsom med ett felfritt och obesmittat lamms." Aposteln vill säga: Till att återlösa någon fordras silver och guld; men det guld, varmed ni är återlösta, är inte det förgängliga, utan det oförgängliga, nämligen Kristi dyra blod.

Detta blod, eller Kristi förtjänst, är det enda, som utgör en fattig syndares rikedom. Själva tron är inte den rikedom, som gäller för Gud. Den som vill bestå för Gud, honom är det inte nog, att han framställer sin egen tro eller sin ånger, sin bön, sin kärlek, sin ödmjukhet; ty inte ens detta, som den Helige Ande i oss verkat, kan försvara oss eller bestå i domselden, det är ännu alltid ofullkomligt genom kärilets skröplighet; utan den, som vill bestå för Guds dom och kallas "rik" för Gud, måste ha något ännu högre och förträffligare, nämligen det guld, som förut i Guds dom är genomeldat och beprövat. Detta är endast Kristi egen rättfärdighet.

Och betänk allvarligt, vad värde detta guld har, som Kristus här erbjuder, nämligen sitt dyra blod. Du är mycket syndig och fattig, du är skyldig tiotusen pund, du har syndat så ofta, så grovt och så otillbörligt, men lägg allt detta elände i den ena vågskålen och i den andra Guds Sons utgjutna blod, och säg, vilket som gäller mer. Visst är de stora och otillbörliga, våra synder; men sedan jag har hört av hans egen mun: "Detta är mitt blod, som blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och av hans apostel: Jesu Kristi Guds Sons blod renar oss av alla våra synder, o, då är min fattiga, syndiga, bedrövade själ full av tröst och frimodighet; då börjar jag åter att leva upp, ja, att bli brinnande i min ande!

För vad kan vara en tillräckligare försoning än Kristi blod? Vilken synd av ett ändligt väsende kan överväga den Oändliges blods värde? Och Kristus säger här till den mest ovärdiga, från sin förra nåd djupt sjunkne mannen: "Jag råder dej, att du köper guld av mej, så att du blir rik." Han betygar, således, att denne skulle bli rik, inte bara skuldfri, utan också rik, bara genom detta guld!

Du är min nådesol, mitt ljus,
du lyser upp mitt hjärtas hus.
Du är mitt lugn i vågors brus,
min pärla mitt i jordens grus.

Du är min friska morgondagg,
du är min ros vid törnetagg,
min läkedom för samvetsagg,
mitt guld då världen ger mej slagg.

måndag 22 september 2014

"Detta är nåd, om någon för samvetets skull till Gud fördrager bedrövelse och lider orätt." (1 Petr. 2:19)

I en predikan på femtonde söndagen efter Trefaldighet säger Luther: "Det heter i allmänhet att tjäna Gud, när man gör vad Gud befallt och underlåter vad Gud förbjudit. Och på det sättet kunde hela världen vara full av gudstjänst, inte bara i kyrkan, utan också i huset, i köket, i källaren, i verkstaden, på åkern, hos borgare och bönder, om vi bara ville skicka oss rätt där. Ty säkert är det, att Gud har förordnat och vill uppehålla inte bara kyrkan och det världsliga regementet, utan också hushållet. Var och en därför, som därtill tjänar, fader och moder först och främst, därnäst barnen och slutligen tjänstefolk och grannar, alla tillsammans tjänar Gud; ty det är hans vilja och befallning. Så kunde en människa vid all sin möda vara glad och vid gott mod, och ingenting skulle bli henne besvärligt, om hon så skickade sig i sin tjänst och kallelse. Men djävulen strävar med händer och fötter däremot, att man inte må komma till denna fröjd, utan att var och en må ha en ovilja till det han ska göra och till det som är honom befallt, på det människorna ingen kärlek måtte få därtill och Gud ingen tjänst." Så långt Luther.

Här är nu endast av nöden, att var och en av oss hade ett villigt hjärta och andliga ögon, tro och kärlek och lust till Guds lag — andliga ögon, att var och en i sitt stånd och kallelse må se Gud, se Gud framför sig, se Guds bud och vilja, och inte stanna vid gärningens eget anseende.

För det andra fordras här också ofta ett outtröttligt tålamod, då djävulen gör oss vårt stånd och våra omständigheter rätt bittra och vidriga. O vilken nåd att då ha den kärlek till Gud, varigenom vårt misshag kan fördränkas i hans välbehag, så att vi bara för hans viljas skull lider och framhärdar med tålamod!

Apostelen Petrus säger: "Ni tjänare, var era herrar underdåniga med all fruktan, inte bara de goda och saktmodiga, utan också de genvördiga. Ty detta är nåd, om någon för samvetets skull till Gud fördrar bedrövelse och lider orätt. När ni för välgärningars skull lider och har tålamod, det är nåd för Gud. Ty därtill är ni kallade, eftersom också Kristus led för oss, lämnande oss ett föredöme." Ni tjänare och barn, märk de orden: Inte bara de goda och saktmodiga, utan också de genvördiga! Märkom de orden: För samvetets skull till Gud — fördra bedrövelse och lida orätt — det är nåd för Gud — därtill är ni kallade — eftersom också Kristus led för oss.

Ja, detta är nåd, när ett barn, som tror på Frälsaren, lider ogudaktiga föräldrars och syskons avighet, men lider det ödmjukt, tåligt och uthärdande, "för samvetets skull till Gud" - varken reser sej upp till otillbörlig gensvarighet, inte heller ger sej över i sorg och vemod, eller återvänder till världen, utan lider och har tålamod, bidar efter Herren, har sin tröst, sin vän och tillflykt i Frälsaren allena — detta är nåd för Gud.

Detta är nåd, när en trogen kristen, som har en ogudaktig och svår make, "för samvetets skull till Gud" tåligt fördrar sin bedrövelse, lider orätt och bevisar kärlek och tjänar sin make med ett oavlåtligt förlåtande.

Detta är nåd, när en from far eller mor, som har ogudaktiga och vanartiga barn, med outtröttlig fasthet, tålamod och kärlek arbetar på deras uppfostran, förmanar, straffar, förlåter, påminner och först och sist befaller dem åt Gud i bönen.

Detta är nåd, när en trogen lärare, som har en ofruktsam jordmån, ändå med kärlek arbetar och har tålamod och inte blir trött — nitiskt och kärleksfullt, offentligt och enskilt, i tid och i otid håller på, straffar, trugar, förmanar med all saktmodighet och lärdom, och för allt detta villigt lider hela världens, sina ämbetsbröders och alla onda andars fiendskap — först och sist övande sej själv i gudaktighet, underhållande sitt eget nådeliv.

Detta är nåd, när en from studerande med tålamod lider sina ogudaktiga kamraters bespottelser, håller sej obesmittad av världen och gärna aktas för en dåre för Kristi skull, gärna offrar åt Honom sina förmögenheter och endast för sin kallelse och av plikt studerar sina hedniska auktorer, historier och annan vetenskap, havande den himmelska till sitt hjärtas älsklingsämne.

Detta är nåd, när en from hantverkare, "för samvetets skull till Gud", är redlig och trofast i sitt yrke, hellre lider fattigdom och avsaknad, än att han skulle betjäna sej av de konstgrepp och det svek, varmed hans bröder i yrket göra sej vinning o. s. v.

Se, på detta sätt har var och en i sitt stånd sina prov och svårigheter. Här fordras då tålamod och andliga ögon och hjärtan till att både se och älska Guds välbehag, bli fast och oviklig, trogen och flitig i sin kallelse, så tjäna sin nästa och därmed göra Guds vilja — detta är nåd för Gud och den rätta vägen för levernet.

Hjälp mig, Jesus, troget vandra
på den väg du anbefallt,
att som mig jag älskar andra,
älskar dig utöver allt.
Giv att jag din röst må höra
och din vilja gärna göra.

Hjälp mig, Jesus, tåligt lida
prövningens och sorgens slag
och med stilla hopp förbida
frälsningens och glädjens dag.
Låt mig under all min smärta
äga dig uti mitt hjärta.

"Si, Herrens hand är icke för kort, så att Han icke kan hjälpa och hans öron icke lomhörda vordna, att Han intet hörer." (Jes. 59:1)

Det är många människor, som eljest i allt bevisar sej såsom rätta kristna, men går i någon viss sorg, nöd eller förlägenhet så fördjupade, liksom stode denna aldrig till att hjälpa, liksom funnes det en nöd, vari vår Gud inte kunde hjälpa, liksom vore Gud död, eller hade Han blivit vanmäktig, och den Högstes barn behövde i någonting vara olyckliga. De tycks för övrigt ha både tro och förstånd nog: men i en viss nöd eller svårighet ängslas, suckar och sörjer de på sådant sätt, som om de inte hade någon Gud och Frälsare. Påminns de om att förtrösta på Gud, svarar de: "Nog vet jag, att Gud är mäktig och trofast m. m., men här är ju ett sådant förhållande, som inte kan hjälpas."

Ja denna sorgens ande kan på sina tider angripa vilken kristen som helst; men det är endast mörker, otro och villfarelse däri, att en kristen anser sej olycklig, anser något förhållande ohjälpligt. Herren svarar ännu alltid: "Är min hand nu vorden så kort, att hon inte kan förlossa, eller är med mej ingen kraft till att frälsa?" Eller har jag inte mer något hjärta för eder? "Var är er mors skiljebrev, med vilket jag har övergivit er? Eller vem är min ockrare, till vilken jag har sålt eder?"

Det är alltså idel mörker och villfarelse i den tanken, att en kristen behöver i något fall vara olycklig — ett Guds barn är aldrig olyckligt, kan inte vara i verkligheten olyckligt. Ty först är redan det att vara ett Guds barn i sej självt en sådan lycka, att varje livets olycka, även om den inte kunde avhjälpas, är däremot blott såsom ett litet sandkorn emot hela jordklotet, blott såsom ett runstyckes förlust emot vinsten av millioner riksdaler; och för det andra kan vår Gud hjälpa allting, "Herrens högra hand kan förvandla allting" — och det Herren inte vill eller finner för gott att hjälpa eller förvandla, bör aldrig göra Guds barn olyckliga; ty det är då säkert till deras största lycka, att det får fortfara, enligt apostelns ord: "Vi vet, att för dem, som har Gud kär, tjänar allting till det bästa." Det är den stora förmån, som Guds barn har framför andra människor, att vad helst som händer dem, skall det nödvändigt tjäna till deras bästa.

Världen kan väl ha mer guld och silver, mer hus och gårdar, mer mat och kläder, mer skämt och löje; men det lyckliga förhållande kan hon aldrig åtkomma, i vilket Guds barn lever, att allting skall tjäna till deras bästa, utan tvärtom använder hon allting till sin skada. Och då hon har allt som bäst och kommit som högst, är det inte mer, än att hon är djävulens slavinna och medarvinge till evinnerlig  eld. Däremot, när Guds barn har det som värst och kommit som djupast ned i lidandets och försökelsens jämmerdal — då Job sitter i säck och aska och kvidande skrapar sina sår; då Jeremias ligger i träckgropen, Daniel i lejonkulan, och den fattige Lasarus i sår och trasor för den rikes dörr — är det inte värre med dem, än att de mitt under detsamma är Herrens "ögonstenar", hans hjärtas lust, rättfärdighetens barn, det heliga folket och det egendomsfolket, som sist skall bäras av änglar till Abrahams sköte.

Se, på detta sätt kan ju Guds barn aldrig vara olyckliga; själva olyckan måste tjäna dem till gagn — och vad ännu mer är, själva synden, som är det största onda, ska inte fördöma dem, djävulen inte övervinna dem, döden inte skada dem, utan tvärtom måste alla dessa gruvliga fiender på Herrens vink tjäna dem till något gagn.

Härav ser vi då, att det finns ingen nöd, där vår Gud inte kan hjälpa; finns ingen makt, som kan skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre; finns ingen fiende, som kan rycka Kristi får från Honom. För att någonsin kunna förloras, ska dessa, så väl som våra första föräldrar, "självviljande" gå bort ifrån Kristus, självviljande bli ohörsamma hans röst, förtjusta av ormens röst och syndens bedragelse. Här är grunden till den viktiga sanningen, att ingen kristen förloras, så länge han fruktar för det, vördar och hör Guds ord och vill låta säga sej. Nej, så länge kan inte något våld skilja honom ifrån Kristi kärlek, vore han än så svag, såge det än så illa ut, låge han än så djupt nere i elände. Allting kan hjälpas, så länge han söker hjälp hos Herren och enligt det sätt, varpå Herren lovat hjälpa; ty det är omöjligt, att någon, som förtröstar på Herren och i tron åkallar Honom, skulle ändå till slut komma på skam.

Rannsaka Skrifterna ifrån tidens begynnelse och undersök, om någon som förtröstat på Herren och åkallat Honom, någonsin kommit på skam. Nej, det är bara en ömklig otro, att en kristen i något mål sörjer, såsom hade han inget hopp; ty allting kan vår Gud hjälpa. Han är i allt en Fader, en allsmäktig och trofast Fader, som i allting sörjer för sina barn, tar del i allt, vad dem händer, samt hjälper, värnar och vårdar, såsom skrivet står: Så säger Herren Zebaoth: Den som rör er, han rör min ögonsten.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

lördag 20 september 2014

"Guds frid, som övergår allt förstånd, förvare era hjärtan och sinnen i Kristus Jesus." (Fil 4:7)

Den som under alla det kristliga livets växlande erfarenheter vill bestå samt behålla och förstärka friden i sitt hjärta, måste framför allt flitigt och enfaldigt umgås med fridens evangelium. Detta är rätta källan till Guds frid. Evangelium måste beständigt hålla oss uppe över de anfäktningar, kval och sorger, i vilka förnuftet, känslan, samvetet och satan oupphörligt vill dra ner oss. Mot alla dessa fridstörare har vi endast ordet och sakramenten till värn och murar. Där bor Hugsvalaren och talar med oss, tröstar oss och säger: Frukta inte! Var vid god tröst! Är du syndig, så är Kristus rättfärdig; du är nu i det rike, där synden aldrig tillräknas dej; du är nu inte i ett gärningsrike, som är väldigt över nåden, utan i ett nåderike, som är väldigt över gärningarna; du är till evig tid försonad med Gud, och Han har svurit, att Han inte vill vredgas över dej till evig tid. Detta är Guds rikes rätta fridsbasun, som måste oupphörligt ljuda i våra öron och hjärtan, om vi här ska ha någon frid.

Men jämte ordet behöver vi även Herren själv, d.v.s.: vi ska flitigt be den Helige Ande om dess kraft på hjärtat. "En kristen bör", såsom Pretorius säger, "varje morgon, då han vaknar, samt ofta under dagen sucka: Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare i dag mitt arma hjärta för all ofrid, som av djävulens tyranni, av världens ondska och andra vedervärdigheter kan komma över mej".

Och nu — hur önskvärt vore det inte, att hos alla kristna Guds frid mera regerade i hjärta och sinnen! Först är det ju den barmhärtige Gudens hjärtliga vilja om oss, att vi inte ska förnöta våra dagar i mörker och kval — när vi dock är så dyrt köpta, är för Guds ögon så dyrt aktade, så herrligt klädda, så mycket rika och lyckliga i Kristus — utan att vi skulle ha stor frid i Honom. Aposteln säger uttryckligt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er." Och Kristus själv: "Jag har kommit, för att mina får ska ha liv och ha över nog." Märk: denna frid var ett huvudändamål för hela Kristi försoning; såsom det uttryckligen står: "Näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade." Och åter: "Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet." Därför, ju gladare och fridfullare någon är i Kristus, desto kärare är det för Gud; och desto mer äras och upphöjs därmed Kristus, som är grunden till denna frid och glädje.

Så har också en kristen för övrigt inte just mycken glädje på jorden. Det behövs väl i denna onda värld, där inget annat är än strid och anfäktning av köttets, djävulens och världens ondska, att han är väl utrustad med en hög, orubblig Guds frid i sitt hjärta; såsom Jesus säger, då Han slutar sitt avskedstal till lärjungarna natten före sin död: "Detta har jag talat med eder, för att ni ska ha frid i mej; i världen har ni tvång; men var vid en god tröst, jag har övervunnit världen." Det var således Frälsarens allvarliga  vilja, att vi skulle ha frid i Honom, trots att ingen bättre än Han visste, hur syndiga och ovärdiga vi är! När nu Han ändå unnar oss att ha frid, ja, därför lider och dör för oss, tröstar och talar vänligt med oss, för att vi skola hava frid i Honom, så vore det ju skäligt, att vi också gåve oss väl tillfreds på hans räkning, såsom små barn vid sin moders sköte.

Slutligen är det också just denna frid, som framför något annat styrker och bevarar våra hjärtan i Kristus, ger liv, lust och kraft till allt gott; såsom det står skrivet: "Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare edra hjärtan och sinnen i Kristus Jesus;" och åter: "Fröjd i Herren är er starkhet." Då jag i tron har frid med Gud, då kan jag allting göra och lida; då kan vem som vill få vara ovänlig mot mig, när jag är viss om Guds vänskap: då kan jag lida en jordisk förlust, när jag är glad över den himmelska skatten. Däremot när hjärtat är tomt på Guds frid, då är jag svag i allt, öppen för varje frestelse. Det är därför en sanning, som varje kristen må väl minnas, att Guds frid bevarar hjärtat, att fröjd i Herren är vår starkhet.

O, vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid?
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
Han är friden - den kära orden
//: tröstar även i nödens tid ://

"Si, uppå händerna har jag upptecknat dig." (Jes. 49:16)

Si, uppå händerna har jag upptecknat dig, säger Herren. Härmed vill Herren fulleligen övertyga sitt bedrövade Sion, sina arma barn på jorden, att om Han ock ville — vilket Han dock uttryckligen nekar — så kan Han likväl icke förgäta dem; ty, säger Han, uppå händerna har jag upptecknat dig. Var skulle jag då göra av mina händer, om jag skulle förgäta dig, då du står där inskriven och således står såsom en tänkeskrift städse för mina ögon?

Men det är icke blott denna bild, som Herren avser. Här är något djupare. Herren har oss tecknade på sina händer icke blott så, som man kan där bära en mans namn infattat uti en ring, utan ordet i grundspråket betecknar det flata i handen; därför, och då Herrens Ande även i gamla testamentet, långt förrän dessa ord talades, förkunnat Kristi händers och fötters genomborrande såsom i Davids tjuguandra psalm, där Messias klagar: "Mina händer och fötter hava de genomborrat", så är det på goda grunder, som biskop Hersleb menar, att de orden: si, uppå mina händer har jag upptecknat dig, hava avseende på den handteckning, som Herren Kristus fick av spikarna i sina händer, vilka Han ock med en synnerlig omsorg ofta visade sina lärjungar efter sin uppståndelse.

Hersleb tillägger: "Hålen efter spikarna uti Kristi händer äro Honom en stadigvarande påminnelse om dem, för vilka Han så låtit genomborra sig. Där har Han upptecknat oss icke med bläck, utan med sitt eget blod; icke så lösligen, utan alldeles tvärtigenom; icke med penna eller griffel, utan med järnstil, järnnaglar eller spikar — på det Han aldrig skall kunna, vad Han dessutom aldrig vill, förgäta oss utan det skall heta, såsom David säger: "Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten!"

Så vill ock Herren här säga: "Du behöver icke frukta, du suckande själ, att jag skall förgäta dig, så länge jag icke förgäter min högra hand, mina bägge händer, på vilka du står upptecknad; jag måste först förglömma mina egna händer, om jag skall förgäta dig." Sannerligen menar Herren något stort med sina ord: Si, uppå händerna har jag upptecknat dig — och något stort var ock det, att Kristus uppfor från jorden med genomborrade händer till himmelen. Men vad som för oss är det begripligaste, säkraste och nyttigaste är, att vi alla äro för evigt intecknade i de såren, såsom delägare i den försoning, som är skedd i Kristus Jesus; att vi hava alla del däri, det är, vad Skriften tydligast uppenbarat. Och från den delaktigheten kunna vi aldrig skiljas, huru förtvivlat illa det kan se ut för oss. Ja, även om vi äro avfallna och borta från Herren och därför icke stå tecknade i de levandes bok, stå vi dock ännu tecknade i Kristi försoningstecken, d. ä. den försoningen är dock skedd för oss och kan aldrig bliva om intet, utan gäller evinnerligen och medför alltid salighet, så snart vi åter annamma den.

Sådant förstod den evangeliske sångaren, som skrev: "Gud vare lov, jag min otro fått slippa, jag står ju tecknad i såren som din. Förr skall du neka dig själv och din Fader, förrän jag dädan utstruken skall bli." Huru kan det så vara? Om jag avfaller då? — Svar: Jag kan väl saknas i de levandes bok, men jag står dock alltid tecknad i Kristi sår, såsom delägare i den evigt gällande försoningen. Denna är den fasta grunden, varför allt kan botas och jag aldrig kan av Gud förgätas. Sådant gäller att fasthålla, då allt ser förtvivlat ut. Så skall man göra våld på Guds rike genom att — icke se och dock tro.

Mildaste Jesus, min salighetsklippa,
jag din förtjänst mig tillräknar som min.
Dig vare lov, jag min otro fått slippa,
jag står ju tecknad i såren som din.
Förr skall du neka dig själv och din Fader,
förrän jag dädan utstruken skall bli.
Därför jag sjunger, förnöjder och glader:
"Snaran är sönder och fågeln är fri."

torsdag 18 september 2014

"Lydnad är bättre än offer, och höra till är bättre än det feta av vädurar." (1 Sam. 15:22)

Här höra vi, att för Gud är det blott fråga om lydnad. Därav skola vi lära, att den ena gärningen är för Honom lika stor som den andra, att en gärnings värde beror endast av Guds bud; att om Gud har befallt en sak, så är den en stor och viktig gärning, vore den ock så liten som att upptaga ett halmstrå; men om Gud icke befallt den, är den mindre än intet, vore den ock så stor, som att uppväcka de döda eller att omvända hela världen. Så blir då endast Guds uppenbarade ord och bud våra fötters lykta, vår vandrings rättesnöre.

Måtte vi då var och en väl eftersinna, vad Gud har befallt oss. Varje kristen har alltid tvenne slags plikter, av Gud oss ålagda: först några enskilda eller kallelsens; för det andra de allmänna eller de tillfälliga kärlekstjänsternas emot nästan. Om de första säger Skriften: "Så förmanar jag nu eder, att I vandren såsom tillbörligt är uti den kallelse, däruti I ären kallade — alla lemmar hava icke allt samma ämbete. Var och en såsom Herren har kallat honom, så vandre han. Omskärelsen är intet och förhuden intet, utan hålla Guds bud. Var och en blive uti den kallelse, i vilken han är kallad" o. s. v.

Om de gemensamma plikterna heter det: "Allt det I viljen, att människorna skola göra eder, det gören I ock dem. Älska din nästa såsom dig själv. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Likväl bör märkas, att just i kallelsens verk utövas vanligen de flesta kärlekstjänster emot nästan.

Vad kallelsen angår, är det få menniskor, som rätt besinna, huru Gud just där nedlagt sin första och förnämsta fordran på oss. Man bör därför öppna sina ögon och se, huru ända uppifrån Guds tron i himmelen och ned till det nedersta jordens rum råder uti allt en Guds ordning och inrättning. Gud, som är "ordningens Gud", har så förordnat, att den ena skall vara regent, den andra undersåte; den ena husherre, den andra tjänare; den ena fader eller moder, den andra barn; den ena rik, den andra fattig; den ena gift, den andra ogift; liksom uti kroppen den ena lemmen skall vara öga, en annan öra, en tredje hand, en fjärde fot. Nu är Guds första vilja och fordran, att var och en sköter sin syssla, att den regerande väl regerar, den lydande troget lyder; att ögat ser och lämnar åt örat att höra; att foten går och  lämnar åt handen att arbeta.

O, vilken salig levnad då skulle inträda på jorden, om var och en besinnade, att det är Guds första vilja och fordran angående levernet, att var och en gör sin kallelses verk, att detta är en sann och helig gudstjänst, som behagar Herren väl, att man mitt i hushållet, i de enklaste gärningar står i ett heligt tempel och förrättar den behagligaste gudstjänst!

Men ack, härtill fordras ett andligt öga, som icke blott ser, det som är för ögonen, utan ser Guds ordning  och befallning. Om vi med lekamliga ögon såge Gud framför oss och hörde Honom begära en tjänst av oss, om också den allraringaste, så vore den oss icke mer ringa, utan finge strax ett högre värde, och vi skulle med största lust utöva den, blott därför att vi finge tjäna Gud dermed. Såsom Luther säger: "Om Gud med sina änglar en dag besökte dig och befallde dig sopa golvet, skulle du väl bliva så glad däråt, att du icke visste, huru du skulle ställa dig därvid — sannerligen icke för gärningens skull, som i sig själv var ringa, utan för hans skull, som befallt dig densamma." Och nu har Gud verkligen givit dig sådana befallningar, då Han t. ex. låtit dig bliva en tjänstepiga eller ett barn i huset, ty till dem har Han sagt: "Varen edra herrar hörsamma och lyden dem. — Hedra din fader och din moder" — alltså: Gör, vad de sätta dig att göra! Detta är således Guds befallning. Så ser du då, att när din fader, moder, husbonde eller matmoder bjuder dig göra något, så står Gud bredvid med sitt fjärde bud och säger: Ja, gå och gör det!

Därför säger aposteln: "Varen all mänsklig ordning underdåniga för Herrens skull." Märk: för Herrens skull — för Herrens skull! Vad betyder detta ordet, om icke just det, att denna mänskliga ordning i grunden är en Guds ordning, en Guds befallning — nämligen så länge den är en ordentlig mänsklig ordning och icke en djävulsk uppresning emot något Guds bud. Den är en Guds ordning, alldenstund Gud har inrättat densamma.

Det är viktigt och nödigt att kristna väl giva akt på sådana ställen i Skriften och ofta betänka detta ämne; ty huru hårt ansätter oss icke satan i detta fall och verkar hos den ena tröghet och försumlighet, hos en annan de gruvligaste anfäktningar, missnöje och frestelser, som med makt och våld vilja föra honom bort ifrån sin kallelse, göra honom avundsjuk och ostadig, så att han med ingenting trives, utan kastas hit och dit. Må vi då i varje förhållande väl besinna dessa Herrens ord: Lydnad är bättre än offer.

Giv mig den tro som skådar dag
där världens ögon blott ser natt, 
den tro som skådar Guds behag
och på hans vägar vandrar glatt,
den tro som offrar världens glans
för äran av att vara hans.

"Allt det I bedjen i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern skall varda prisad i Sonen." (Joh. 14:13)

Här skola vi väl märka, vad det vill säga att bedja i Jesu namn. Att bedja i Jesu namn betyder egentligen att bedja på grund av Jesu medlareförtjänst, att i bönen troende åberopa medlaren. Detta är, vad själva uttrycket, bedja i en annans namn, ännu alltid betyder, och vilket är oss väl bekant genom det, som dagligen i det mänskliga livet förekommer, då en rik och betrodd man giver en fattig hjälpbehövande blott sitt namn och förord hos den, som innehaver de medel, vilka den fattige behöver. Med ett sådant namn och förord från en rik och ansedd person går den fattige alltid med stor tillförsikt till den, som skall lämna den behövliga hjälpen; och denne hjälpare är därvid så trygg och färdig att lämna denna hjälp, att han icke ens frågar efter den fattiges försäkran om ordentlig återbetalning, utan svarar: Jag behöver icke mer än detta namn. Så går det, när man får komma i en annans namn.

Härav kunna vi väl till någon del fatta, vad det i allmänhet är att bedja i Jesu namn, och vilket i våra kyrkoböner vanligen uttryckes med slutorden: "Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre." Men se vi på det sammanhang, vari textorden förekomma i Joh. 14, så ligger väl i detta sammanhang också någon grund för deras mening, vilka förklara bedjandet i Jesu namn även åsyfta, att man beder i enlighet med Jesu sinne. Men för att kunna rätt bedja på Jesu förtjänst och bedja i Jesu sinne fordras nödvändigt det Andens verk i själen, varigenom vi bliva sanna Jesu lärjungar och Guds barn.

Så djupt ligger den smittan i all människonatur, att Gud skall se på oss och vår värdighet och vara oss nådig, då vi varit rätt fromma och lydiga; men däremot att vi icke kunna vänta, att Han skall i nåd se till oss och höra våra böner, då vi hava samvetets förebråelse för synd och ovärdighet — så djupt sitter den självrättfärdighetssmittan i allas vår natur, att även sanna Guds barn, som i den första stora sinnesändringen varit av lagen så tillintetgjorda och förkrossade, att de endast med stor nöd kommit igenom den trånga porten av tro på idel nåd på Kristi förtjänst allena, men blivit genom denna tro alldeles saliga i Kristus, att de samma ännu tusende gånger, ja så länge de leva på jorden, åter falla i samma villfarelse, att Gud skall vara dem nådig och höra deras bön, endast i den mån de varit lydiga och fromma, och däremot vara vred och icke vilja höra dem, när de hava blivit överrumplade av synden och känna stor ovärdighet. Men att framkomma i bönen med den tanken, att Gud skall höra oss, i den mån vi själva äro värdiga, det är just motsatsen mot att bedja i Jesu namn eller med tröst endast till hans medlareförtjänst.

O, huru mycken nöd och vilka förödmjukande erfarenheter fordras icke, för att vi omsider skola alldeles mena det sant och rent: Bara på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mig nådig och giv mig det goda, fastän jag förtjänt blott det onda!

Men är nu detta den svåraste konst även för pånyttfödda Guds barn, huru omöjligt är det icke då för de oomvända att kunna rätteligen bedja en enda bön på Jesu förtjänst allena! Lika omöjligt är det ock i det opånyttfödda tillståndet att kunna bedja i Jesu sinne, att hava av hjärtat samma angelägenheter och böner som Herren Jesus själv, vilket var det andra, som hörde till att bedja i Jesu namn, ty till bön hör själva hjärtats begär och angelägenhet. Men tänk, vilket nådens underverk när jag upptäcker, att jag genom tron fått ett sådant hjärta, att även när jag icke tänker på Jesu föreskrift eller exempel för bön, utan går i mitt vardagliga arbete, jag likväl har i mitt hjärta samma bekymmer, samma omsorg, önskningar och suckar, som jag återfinner i Herrens bön och i andra uttryck av Jesu sinne.

Jag går och tänker och tänker och suckar, att Gud må giva sin nåd till sitt rikes förökelse i mitt eget och andras hjärtan — jag har ett sådant sinne, att ingen större glädje vederfares mig, än när jag förspörjer Guds verk i en människas själ, när jag märker, att Guds rike tillväxer på något ställe, att Guds namn blir känt och ärat. Si, där har jag då samma sak, som ligger i de två första bönerna av Fader vår: "Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike." Detta var ock summan av allt, vad Jesus här sökte, för vilket Han smakade döden och använde alla krafter att frälsa själar och utbreda salighetens rike på jorden. Du, som nu går kanske med ängslan och suckan och tänker på samma sak, själars frälsning och salighet, gläds och häpna över den nåd som är dig vederfaren, att samma sinne är i dig som i Jesus. Må då hela världen för övrigt vara dig mörk och trång, det är ett nådens under verkat i din själ, som tusenfaldigt överväger allt, vad på jorden eljest kan tänkas.

När du, utan någon tanke på Jesu föreskrifter eller på bönerna i Fader vår, kanske både dag och natt umgås med denna suckan: Ack, att Gud måtte genomdriva sin vilja med mig, även om hans vilja skulle förhindra och döda min egenvilja, blott att hans vilja sker! Ack, att jag kunde göra Guds vilja! — då är i ditt hjärta samma sinne som i den tredje bönen: "Ske din vilja". Vakna med fröjd och häpnad över det underverket i ditt hjärta, att samma sinne är i dig som uti Jesus. Vilken nåd, vilken herrlighet, att samma Ande bor i oss som i Gud! Är icke detta ett bevis på en "delaktighet av Guds natur"?

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.

"Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttala i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Varen lika de människor, som vänta sin herre, då han skall igenkomma från bröllopet, att när han kommer och klappar, låta de honom strax upp." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Varen var stund beredda för min ankomst, låten mig och min tjänst vara edert beständiga ögonmål, vakten eder, att edra hjärtan icke försjunka i någonting annat och bliva försoffade, behärskade av världen eller köttet och således oskickliga att rätt tjäna mig och med fröjd emottaga mig. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån eder, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som skall vinnas); men då skall jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Sen till, att I beständigt ären beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet tvenne stycken: Det första är, att vi äro beständigt klädda i bröllopskläderna, det är, leva i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, således att vi icke avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid hava en sådan nöd av våra synder, att vi icke kunna leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna saligt dö och stå för Kristi domstol.

Men sedan, på det vi måtte hava en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och icke inkomma blott "såsom genom eld", är ock nödigt se till, att vi leva i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjäna Honom och fara efter det, som är ovantill, att icke våra hjärtan äro  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanrödjas och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna äro omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att icke låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter taga överhand.

Detta se vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sade i sitt hjärta: Min herre dröjer fast att komma igen, och begynte slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och varda drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han det sig icke förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en icke blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi se därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och skall sätta hans lott med de otrogna." Men vi skola aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut, det kan leda, när en kristen blott börjar vara så vårdslös och säker, att han icke fruktar för farorna och icke låter varna sig. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi skola frälsas, måste vi ovillkorligt taga Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bliva världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, varuti vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi skola i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista icke finna ett enda ställe, som giver hopp åt en säker människa, att det skall gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du icke rädes för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dig. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där äro underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sig, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälpes allting — men eljest icke. Själafiendens härar skola bestämt fördärva de säkra. Uti detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller ock bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så tillgår det alltid i ett verkligt krig. Så tillgår det ock för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att icke föras ned i det branta fallet; lägger han sig att sova i sin båt, så skall han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi hava ju i hela vår natur ett fördärv, som beständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låten edra länder vara omgjordade och edra ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

tisdag 16 september 2014

"På samma sätt hjälper också Anden vår skröplighet." (Rom. 8:26)

Här är nu den djupa källan till alla Guds barns outsägliga suckar: vår skröplighet. Detta är dock något, som vi känner igen, ett ord taget ur våra hjärtan — "vår skröplighet". Och tänk, att aposteln själv säger det och säger "vår skröplighet", och därmed innesluter även sej själv ibland dem, som vidkänns skröplighet!

Ja, ju längre vi lever under Andens tuktan, desto djupare känner vi vår skröplighet, så att vi omsider säga: Allt, vad som är i oss, är idel skröplighet. Vad Gud är och gör, är något annat; men i oss själva är idel skröplighet, och det förnimmer vi kännbarast i allt, vad som är oss mest dyrt och viktigt, såsom i vårt andliga förstånd, i vår tro, i vårt hopp, i vår kärlek, i vårt  kristliga allvar, i vår vaksamhet, vår bön o. s. v. I allt sådant känner vi den största skröplighet.

Fastän Gud har givit oss ett nytt andligt förstånd, så är vi dock vissa tider såsom alldeles blinda; vi ser inte det mest tydliga i ordet. Där står för våra ögon de allrastarkaste tröstegrunder, och just för rådlösa syndare, och det är ändå som om vi inte såge dem; vi liknar en man, som står mitt framför en vägg och ändå inte ser den. Vi inte bara tror, att Gud är allestädes närvarande, utan vi känner det också i vårt samvete, vi känner, att Han ser även våra hemligaste tankar; och dock genomlever vi timmar och dagar så, som vore Gud inte till; vi varken fruktar Honom i frestelsestunder, eller har tröst av hans närvaro i nödens eller bönens stund. Hur hänger det ihop? Sådant måste absolut heta "skröplighet".

Fastän Gud har förklarat oss sin Son, så att vi håller ingenting så stort och dyrt som Kristus, har vi det likväl vissa tider så, som vore ingen Kristus till, utan vi måste ännu bestå för Gud med vår egen rättfärdighet. Fastän Gud givit oss de starkaste grunder för vårt salighetshopp, är det ändå med vårt hopp och vår väntan ofta så skröpligt, att vi framlever långa tider utan någon tanke därpå, att vi går mot en evig herrlighet; nej, det hoppet är oss bara såsom en dröm; det är oss i hjärtat och känslan så, som vore det med detta livet slut med oss. Fastän Gud verkat i vårt hjärta en ny kärlek, märker vi ändå ofta, att vi först och sist tänker på vårt eget bästa. Fastän visserligen med barnaskapet en bönens Ande är född i våra hjärtan, och bönen dessutom borde vara, vad den väl vissa tider är, det allrakäraste för Guds barn, har vi ändå andra tider rent av en leda vid bönen och kan mitt i vår bön fyllas av fåfängliga tankar. Allt sådant är förvisso en stor skröplighet.

När vi nu inte bara inser och erkänner, utan verkligen erfar att vår svaghet är så stor, då är vi böjda att alldeles misströsta. Men då säger aposteln: Misströsta inte; vi har en hjälpare: "Anden hjälper vår skröplighet". Anden själv, säger aposteln. Denne är nu den store hjälparen, ledaren, hugsvalaren, förespråkaren, åt vilken den himmelske Fadern, på Sonens förtjänst och förbön, givit uppdraget att följa och sköta barnen under deras vandring på jorden. Med allt vad Gud givit oss genom Kristus och med alla nådens medel och allt Andens verk i våra hjärtan, kan vi ändå inte komma lyckligt igenom de faror och svårigheter, som är i vår väg, om inte även "Anden själv" sköter oss, leder, varnar och hugsvalar oss.

Sådant antydde även Kristus sina lärjungar, då Han förberedde dem på sin bortgång ifrån dem och just nu så ofta upprepade löftet om en annan hugsvalare. Han hade också dessutom givit dem de herrligaste löften: Han hade försäkrat dem, att fastän Han nu fore ifrån dem, skulle Han inte låta dem vara faderlösa; de skulle också återse Honom och få en glädje, som ingen skulle kunna ta ifrån dem; Han hade sagt dem, att i hans Faders hus var många boningar, och att Han nu ginge att bereda dem rum; att de visste vägen, nämligen att Han själv var vägen, samt att Han skulle återkomma och ta dem till sig m. m. Men med allt detta förklarade Han, att de ännu inte vore rätt betryggade för alla faror; Han gav dem ännu ett löfte, vilket Han ofta upprepade, att Han också skulle sända dem en annan hugsvalare, sanningens Ande, som alltid skulle förbli hos dem, leda dem i all sanning och påminna dem allt, som Han hade sagt dem.

Detta bör vi alla djupt skriva in i våra hjärtan, att vi alldeles inte är lämnade åt oss själva, åt vår egen omsorg, eller att vår seger i striderna skall bero av vår egen styrka. Nej, då vore vi alldeles förlorade. "Anden själv hjälper vår skröplighet." — Ordet hjälper är i gr.-t. mycket betydelsefullt. Det betecknar egentligen "fatta med i" eller att "med någon, som man vill hjälpa, lägga hand vid verket"; alltså att Anden själv med oss fattar i våra skröpligheter, inte till att ännu helt ta bort dem, utan till att så leda dem, att hans kraft skall bliva uppenbar i vår svaghet, och vi till slut endast ska beundra och prisa Honom, hans vishet, trohet och makt.

Kom, helige Ande, jag beder,
kom, öppna mitt hjärta för mej.
Du som i all sanning oss leder,
fullborda din gärning i mej.

måndag 15 september 2014

"De förstod Gud och har inte prisat honom som en Gud, och inte heller tackat; utan de blev fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta har blivit mörkt." (Rom. 1:21)

Här lär vi, hur allvarligt Gud äskar av människan, att hon ska prisa Honom, i den mån hon känner Honom. Känner vi Honom också bara såsom en vis och allsmäktig skapare, så vill Han att vi dock ska dyrka Honom såsom en sådan; vi är redan då skyldiga Honom allt vårt hjärtas kärlek, vördnad och lydnad.

De har "inte heller tackat Honom", tillägger aposteln. Vi bör oavlåtligen påminna oss, att Gud är källan till allt, det vi är och har; "i Honom lever vi, rörs och har vår varelse." Därför är det också en huvuddel av vår gudsdyrkan, att vi beständigt tackar Honom, erkänner vårt beroende av Honom och i allting ger Honom äran. Och tänk, då även hedningarna, som saknar evangelii ljus, likväl är utan ursäkt, när de inte sålunda förherrligar och tackar Gud, hur vill det då gå oss, till vilka Han talat genom sina profeter och omsider genom själva Sonen, om vi inte förherrligar och tackar vår Gud?

Men vad det är att förherrliga Honom såsom en Gud, det förtjänar väl att ännu bättre betänkas. Det sker inte bara med ord, åthävor och vackra gärningar, utan de som förstår att Gud är en Ande, de ska också tillbedja Honom i anda och sanning. Såsom redan är anmärkt, vill Gud att vi ska dyrka Honom i samma mån, som Han uppenbarat sej för oss: älska Honom så, som vi förstår att Han är älskvärd; frukta Honom så, som vi förstår att Han är fruktansvärd; tro på Honom så, som vi förstår att Han är trofast och sannfärdig; i allting så lyda Honom, som vi förstår att Han har makt och rätt att i allting befalla över oss. Detta heter att prisa Honom såsom en Gud.

Om vi nu allvarligt vill prisa Honom så, då måste vi förkrossas inför Honom, för alla de brister och synder, vi då finner hos oss, och bekänna, att Han dömer alldeles rätt, om Han kastar oss till helvetet. Då prisar vi Honom såsom en Gud — då återfår Gud den ära, som i syndafallet berövades Honom, när ormen ingav människan: "Skulle Gud ha sagt, att ni ska dö?" När vi nu ger oss skyldiga till döden, då prisar vi Honom såsom en Gud.

Men har Han också uppenbarat oss sitt råd om vår salighet — uppenbarat oss sin Son och sin allvarliga vilja att saliggöra alla dem, som hylla Sonen. Då fordras, att vi också låta Honom vara sannfärdig i detta, så att vi inte kastar bort Guds nåd, utan böjer oss för hans ord och tror på hans barmhärtighet. Sådant heter att prisa Honom såsom en Gud.

Förstår vi vidare, att det är hans allvarliga vilja, att "de, som nu lever genom hans Sons död, inte ska leva för sej själva, utan för Honom, som är för dem död och uppstånden"; att de ska ta avsked från allt, som misshagar Gud, och göra, vad Honom täckes — då fordras, att vi också med glada, tacksamma och villiga hjärtan gör detta och, vadhelst som därvid ännu brister, alltid tror på den eviga förlåtelsen, som Han så dyrt förvärvat och så allvarligt tillsagt oss.

Allt detta hör till att prisa Honom såsom en Gud. Sker nu inte detta, utan vi blir "fåfängliga i våra tankar" och börjar fritt leva emot vårt förstånd om Gud, då följer, såsom ett rättvist straff, att Gud tar sitt ljus ifrån oss och låter våra oförståndiga hjärtan förmörkas och falla i allehanda galenskaper, såsom aposteln här säger om hedningarna. Detta är den allvarsamma lärdom, som denna text giver oss, och som isynnerhet bör vara gripande för oss, åt vilka Gud givit sitt evangelium.

Då Gud har så högt benådat oss, att Han inte blott ställt för våra ögon hela skapelsen, full med vittnesbörd om hans eviga kraft och gudom, utan också givit oss sin Son från himmelen, som blivit vår broder och trofaste medlare, som med sin laguppfyllelse och sitt blods utgjutelse förlossat oss från synden och lagens förbannelse; vidare, givit oss sitt ord om allt detta och ännu dagligen sänder oss den Helige Ande, som själv verkar allt vad som är nödvändigt till liv och gudsfruktan, kallar, väcker, upplyser, tuktar och hugsvalar oss, allt efter som vi behöver det — tänk, då Gud givit och ger oss allt detta, men världen ändå går sin väg fram, är säker och ogudaktig, inte fruktar Gud, inte prisar och tackar Honom för all hans nåd, utan lever fri i sina synder, sin fåfänglighet och avgudadyrkan: vem kan undra, att vår Gud då låter världen fara, ja, låter henne så förblindas och förstockas, att hon knappt fruktar ett ögonblick för helvetet?

Men mycket mer, om också vi som även varit benådade med Andens liv och ljus, smakat Guds godhet och begynt vandra i Anden, skulle på nytt avfalla, bli fåfängliga i våra tankar och åter leva i säkerhet och uppsåtliga synder; hur rättvis men förskräcklig måste icke då Guds dom bli! Vore vi också än så svaga och syndiga, men vi allenast gåve Honom äran, bekände inför Honom vår synd, dömde oss själva och sökte hans nåd, så bleve ju allting botat; men då vi föraktar Honom, missbrukar och trotsar det ljus, Han givit oss, och börjar att förhålla sanningen i orättfärdighet: vem kan då undra, säger vi åter, att Gud i sin majestätiska rättfärdighet nu handlar med oss så, som denna text lär!

Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dig, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och slöst på dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dig
i tankar, tal, begär och värv
och hastat på de dårars stig
med stora steg till vårt fördärv.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att akta godhet mer än gull
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo,
och trohet räcka godhet hand
till enskilt väl och allmän ro.

Ja, gör oss Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sig
att villigt göra det du bjöd
och så på dig förlitar sig
i väl och ve, i liv och död.

lördag 13 september 2014

"Av nåd är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi betrakta det väl. Det tycks vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu bara gäller att tänka och tala om det; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror av det, då är inget ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud i hans nåd, det är evigt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud inte ska vara så nogräknad med människan, eftersom hon är svag och inte kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar inte så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrar hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning i hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat ska du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan också vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden Honom förutan.

Guds nåd är inte eftergift eller flathet. Gud har visserligen i sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan inte utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse; nåd och sanning är för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd annat än i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan inte frälsa det, då det inte vill höra hans röst.

Talar vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptas i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig ges utom Kristus. Men är hon i Honom och äger allt, vad Han för oss gjort och är, då är där också en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty liksom utom Kristus inte givs någon nåd, utan endast efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som är i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå vad nåd är. Aposteln säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu inte nåd, annars vore gärning inte gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sej vid gärningarna blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt." Där blir nåd och plikt ställda mot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det; inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig."

Av alla sådana ställen märker vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, är alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften lärs, att människan blir rättfärdig och salig endast av nåd, så blir de som åtnjuta denna nåd betraktade såsom personer som inte blott saknar rätt till denna gåva, utan, tvärtom, såsom sådana, som bara förtjänat Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjänar, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, eftersom den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det endast gäller läran därom. Men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, att nåden är sådan, att allt detta fördärv inte det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevisade nåd gör alla dess krav så mycket mer skäliga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det också hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och ideligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häri har förblivit späda lärjungar, såsom vi väl ser i all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läser i Davids psalmer och alla heligas historia.

Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han har anförtrott åt mej!

fredag 12 september 2014

"Ditt ord håller oss uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)

Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att tala om denna sak som vi bör, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möter, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?

Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga är syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde inte lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt utsäde, som, nedlagt i människohjärtat, där skulle återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden  i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen. Du kan genom detta medel bliva seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus!

Men utan detta medlets bruk är det omöjligt för dej att övervinna ditt onda och upprättas, om du också på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du också vakar och strider dej till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.

Allt detta bekräftar också erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som har trogna lärare, som med oupphörligt predikande plöjer och sår ut och med förböner och tårar vattnar utsädet; men där står ändå helt jämmerligt till bland folket, där märks ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan endast något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du ska finna, att där har folket inte ännu börjat användaGuds ord själva, och så länge förflyger allt det goda de hör från predikstolen, och bär ingen frukt.

Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sej i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år går förbi, och du besöker detta fält och känner inte igen det. Du skådar med sorg det förödda landet, ser bara tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare togs bort, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de inte kommit in i ordet, för att på egen hand använda det.

Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sej inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk inte blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser är bara de vanliga, som var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.

Och hur ska de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dej av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, inget annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har inte varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dej har det blivit använt. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, även om du också i detta avseende har många försummelser att förebrå dej.

Du har också erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du inte ofta erfarit, hur du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes människa, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du också mått bättre till din invärtes människa. Och återigen, var det inte många gånger som du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, korteligen, något Guds ord väckte dej ur slummern och frälste dej? Var det inte mången gång som du var kall och död, hela världen var dej mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värme, och du ljusnade upp? Har du inte då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om inte ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"

Så ser du hur ordet var medlet varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas inte förgäves nådemedel; och utan det är det omöjligt att behålla nådelivet.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!