"Av nåd är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det." (Ef. 2:8)

Nåd är ett viktigt huvudord i salighetsläran; därför må vi betrakta det väl. Det tycks vara mycket lätt att förstå, så länge det ännu bara gäller att tänka och tala om det; men så snart det gäller tillämpning, när vår eviga salighet eller fördömelse beror av det, då är inget ord svårare att rätt fatta och tro än det korta ordet nåd.

Läran om nåden är en viktig del av läran om Gud. Men att rätt känna Gud i hans nåd, det är evigt liv.

Först är hela världen i ett tjockt mörker i fråga om Guds nåd, då hon anser den vara något sådant, som att Gud inte ska vara så nogräknad med människan, eftersom hon är svag och inte kan vara fullkomlig; "men Gud är nådig", säger man då, "Han räknar inte så noga med oss." Detta är den nådespredikan, med vilken den gamle ormen söver och bedrar hela världen. Guds nåd är på detta sätt ett slags flathet, som alldeles tillintetgör hans rättfärdighet och sanning i hans domar.

Men något annat lär Skriften om Guds nåd. Något annat ska du lära vid Kristi blodsvettning, hudflängning och hårda rop på korset. Sedan också vid Jerusalems förstöring och allt det gräsliga, som därvid övergick Guds egendomsfolk, då likväl ingen fågel får falla till jorden Honom förutan.

Guds nåd är inte eftergift eller flathet. Gud har visserligen i sitt hjärta en för oss obegripligt stor kärlek och barmhärtighet; men denna kan inte utövas i strid med hans lika stora och fullkomliga rättfärdighet. "Rättfärdighet och dom är hans stols stadfästelse; nåd och sanning är för hans ansikte." Ingen kan få Guds nåd annat än i den fullkomligaste överensstämmelse med hans rättfärdighet. Kristus kan gråta över Jerusalem, men kan inte frälsa det, då det inte vill höra hans röst.

Talar vi om Guds förlåtande nåd, varigenom människan upptas i hans förbund och vänskap, så måste vi alltid veta, att denna nåd aldrig ges utom Kristus. Men är hon i Honom och äger allt, vad Han för oss gjort och är, då är där också en alldeles fullkomlig nåd och den allrahögsta vänskap och kärlek. Ty liksom utom Kristus inte givs någon nåd, utan endast efter förtjänst, så gäller tvärtom ingen gärning, ingen synd, ingen ovärdighet hos dem, som är i Kristus Jesus. Sådant betyder nåd.

Nåden är alldeles motsatsen mot allt avseende gärning och förtjänst. Detta är en mycket viktig anmärkning, om man vill förstå vad nåd är. Aposteln säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar, annars vore nåd inte nåd. Är det ock av gärningarna, så är det nu inte nåd, annars vore gärning inte gärning." Och åter säger han: "Honom, som håller sej vid gärningarna blir lönen inte räknad av nåd, utan av plikt." Där blir nåd och plikt ställda mot varandra såsom motsatser. Och åter: "Av nåden är ni frälsta genom tron; och det inte av er själva, Guds gåva är det; inte av gärningar, för att ingen ska berömma sig."

Av alla sådana ställen märker vi, att nåd och gärningar, nåd och förtjänst, är alldeles motsatta ting, så att det ena nödvändigt utesluter det andra. När det i Skriften lärs, att människan blir rättfärdig och salig endast av nåd, så blir de som åtnjuta denna nåd betraktade såsom personer som inte blott saknar rätt till denna gåva, utan, tvärtom, såsom sådana, som bara förtjänat Guds straff och vrede och ännu, så länge de leva på jorden, ingenting annat förtjänar, om Gud skulle handla efter vår förtjänst, eftersom den fullkomliga rättfärdigheten kräver en fullkomlig helighet, och i oss är beständigt synd.

Allt detta är nu ganska lätt att förstå, när det endast gäller läran därom. Men när Gud besökt och väckt en människa ur sömnen, så att hon nu ser och känner det djupa, oändliga syndafördärvet i själens innersta väsende, i tankar, begär, sinnesrörelser, och det gamla hjärtat alltid vill den orätta vägen, och köttet är fullt med syndiga böjelser, vilket allt blir mer och mer belyst och kännbart genom den inneboende Anden — o, då blir det en svår konst att förstå, att nåden är sådan, att allt detta fördärv inte det minsta hindrar och rubbar den.

Ty när lagen dock är skriven i människans väsende, och Guds stora bevisade nåd gör alla dess krav så mycket mer skäliga och viktiga för själen, så blir den inre anklagelsen för synd allt mer kännbar. I samma mån Gud är nådig, blir all synd dessmer ovärdig och kränkande. Och när nu fienden icke längre kan behålla människan i sömn och säkerhet, är det också hans beständiga arbete att söka bringa henne i misströstan och oro, vartill han nu använder alla medel: först att beständigt uppväcka den kvarboende synden, och sedan att med alla hotande Guds ord förskräcka och pina själen, förmörka förståndet om Guds nåd och ideligen framhålla Guds helighet och vrede över synden.

Att nu behålla ordet nåd i sin sanna och fulla betydelse, det är en visdom, som övergår allt mänskligt förstånd. Måtte då Gud bevara varje kristen från den försoffningen, varigenom han skall bliva utlärd i detta ämne! — då likväl alla sanna helgon alltid häri har förblivit späda lärjungar, såsom vi väl ser i all den klagan, förskräckelse, ångest och nöd, varom vi läser i Davids psalmer och alla heligas historia.

Guds underbara nåd mot mej
jag aldrig fatta kan,
att han, fast jag ovärdig var,
i nåd mej tog sej an.
Men jag vet på vem jag tror
och är förvissad att han är mäktig
att till sin dag bevara
vad han har anförtrott åt mej!