Här är nu den djupa källan till alla Guds barns outsägliga suckar: vår skröplighet. Detta är dock något, som vi känner igen, ett ord taget ur våra hjärtan — "vår skröplighet". Och tänk, att aposteln själv säger det och säger "vår skröplighet", och därmed innesluter även sej själv ibland dem, som vidkänns skröplighet!
Ja, ju längre vi lever under Andens tuktan, desto djupare känner vi vår skröplighet, så att vi omsider säga: Allt, vad som är i oss, är idel skröplighet. Vad Gud är och gör, är något annat; men i oss själva är idel skröplighet, och det förnimmer vi kännbarast i allt, vad som är oss mest dyrt och viktigt, såsom i vårt andliga förstånd, i vår tro, i vårt hopp, i vår kärlek, i vårt kristliga allvar, i vår vaksamhet, vår bön o. s. v. I allt sådant känner vi den största skröplighet.
Fastän Gud har givit oss ett nytt andligt förstånd, så är vi dock vissa tider såsom alldeles blinda; vi ser inte det mest tydliga i ordet. Där står för våra ögon de allrastarkaste tröstegrunder, och just för rådlösa syndare, och det är ändå som om vi inte såge dem; vi liknar en man, som står mitt framför en vägg och ändå inte ser den. Vi inte bara tror, att Gud är allestädes närvarande, utan vi känner det också i vårt samvete, vi känner, att Han ser även våra hemligaste tankar; och dock genomlever vi timmar och dagar så, som vore Gud inte till; vi varken fruktar Honom i frestelsestunder, eller har tröst av hans närvaro i nödens eller bönens stund. Hur hänger det ihop? Sådant måste absolut heta "skröplighet".
Fastän Gud har förklarat oss sin Son, så att vi håller ingenting så stort och dyrt som Kristus, har vi det likväl vissa tider så, som vore ingen Kristus till, utan vi måste ännu bestå för Gud med vår egen rättfärdighet. Fastän Gud givit oss de starkaste grunder för vårt salighetshopp, är det ändå med vårt hopp och vår väntan ofta så skröpligt, att vi framlever långa tider utan någon tanke därpå, att vi går mot en evig herrlighet; nej, det hoppet är oss bara såsom en dröm; det är oss i hjärtat och känslan så, som vore det med detta livet slut med oss. Fastän Gud verkat i vårt hjärta en ny kärlek, märker vi ändå ofta, att vi först och sist tänker på vårt eget bästa. Fastän visserligen med barnaskapet en bönens Ande är född i våra hjärtan, och bönen dessutom borde vara, vad den väl vissa tider är, det allrakäraste för Guds barn, har vi ändå andra tider rent av en leda vid bönen och kan mitt i vår bön fyllas av fåfängliga tankar. Allt sådant är förvisso en stor skröplighet.
När vi nu inte bara inser och erkänner, utan verkligen erfar att vår svaghet är så stor, då är vi böjda att alldeles misströsta. Men då säger aposteln: Misströsta inte; vi har en hjälpare: "Anden hjälper vår skröplighet". Anden själv, säger aposteln. Denne är nu den store hjälparen, ledaren, hugsvalaren, förespråkaren, åt vilken den himmelske Fadern, på Sonens förtjänst och förbön, givit uppdraget att följa och sköta barnen under deras vandring på jorden. Med allt vad Gud givit oss genom Kristus och med alla nådens medel och allt Andens verk i våra hjärtan, kan vi ändå inte komma lyckligt igenom de faror och svårigheter, som är i vår väg, om inte även "Anden själv" sköter oss, leder, varnar och hugsvalar oss.
Sådant antydde även Kristus sina lärjungar, då Han förberedde dem på sin bortgång ifrån dem och just nu så ofta upprepade löftet om en annan hugsvalare. Han hade också dessutom givit dem de herrligaste löften: Han hade försäkrat dem, att fastän Han nu fore ifrån dem, skulle Han inte låta dem vara faderlösa; de skulle också återse Honom och få en glädje, som ingen skulle kunna ta ifrån dem; Han hade sagt dem, att i hans Faders hus var många boningar, och att Han nu ginge att bereda dem rum; att de visste vägen, nämligen att Han själv var vägen, samt att Han skulle återkomma och ta dem till sig m. m. Men med allt detta förklarade Han, att de ännu inte vore rätt betryggade för alla faror; Han gav dem ännu ett löfte, vilket Han ofta upprepade, att Han också skulle sända dem en annan hugsvalare, sanningens Ande, som alltid skulle förbli hos dem, leda dem i all sanning och påminna dem allt, som Han hade sagt dem.
Detta bör vi alla djupt skriva in i våra hjärtan, att vi alldeles inte är lämnade åt oss själva, åt vår egen omsorg, eller att vår seger i striderna skall bero av vår egen styrka. Nej, då vore vi alldeles förlorade. "Anden själv hjälper vår skröplighet." — Ordet hjälper är i gr.-t. mycket betydelsefullt. Det betecknar egentligen "fatta med i" eller att "med någon, som man vill hjälpa, lägga hand vid verket"; alltså att Anden själv med oss fattar i våra skröpligheter, inte till att ännu helt ta bort dem, utan till att så leda dem, att hans kraft skall bliva uppenbar i vår svaghet, och vi till slut endast ska beundra och prisa Honom, hans vishet, trohet och makt.
Kom, helige Ande, jag beder,
kom, öppna mitt hjärta för mej.
Du som i all sanning oss leder,
fullborda din gärning i mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar