Då dessa ord betraktas i sammanhang med föregående vers, tycks meningen allraförst vara denna: Låt inte din oväns ondska övervinna dej, så att också du blir ond, utan övervinn hans ondska med din oavlåtliga kärlek, så att du förvandlar honom till din vän.
Men härtill fordras då, att övervinna sitt eget hjärtas ondska, så att inte denna får övermakt över den förlåtande kärleken. Den som stannar i hat och hämndlystnad, har blivit "övervunnen av det onda", nämligen av ett tvåfaldigt ont. Det onda hos hans ovän och det onda i hans eget hjärta har förenat sig att fresta honom till hat och hämndbegär; och de har då vunnit seger över honom, när han hyllar sin egen ondska och inte vill förlåta, älska och göra sin nästa gott.
Och när du så är övervunnen av det onda, då är du också på ett tvåfaldigt sätt olycklig. Inte nog därmed, att du ligger i hat och ovänskap med din medmänniska, vilket redan i sej självt är ett olyckligt och fridlöst tillstånd, utan du är också genom samma hat och oförsonlighet utestängd ifrån Guds nåd och vänskap, så sant Herren Kristus förklarat: "Om ni inte av hjärtat förlåter var och en sin nästa, det han bryter, så ska inte heller er himmelske Fader förlåta er."
Det är då en ganska angelägen sak, att vi inte låter övervinna oss av detta onda och stannar i hat och oförsonlighet, ja, det är alldeles nödvändigt till salighet. Det är ett alldeles särskilt förhållande med detta onda, nämligen hatet, eftersom det vittnar om din själs ställning till Gud, till synden och nåden. Ty om du bara säger, att du inte kan förlåta en viss människa, förklarar du därmed, att du kan umbära Guds nåd och dina synders förlåtelse, ja du kan umbära din själs eviga salighet. Om bara din egen synd blir rätt kännbar och Guds nåd rätt oumbärlig, då kan du förlåta de allrasvåraste lidna oförrätter.
Kan du inte detta, bed då Gud, att Han förbarmar sej över dej och gör dej vaken, både över dina synder och över Guds dyra nåd, så ska du kunna förlåta vad som helst och inte låta övervinna dej av detta dödliga onda, det oförsonliga hatet. Utan övervinn det onda med det goda.
Detta vill då allraförst säga: Övervinn din oväns ondska med din fortsatta kärlek och välgörenhet emot honom. För ett "hårt ord" ge du ett "mjukt svar", så stillar du vreden. För en ovänlig blick ge du en huld och vänlig. När du spörjer, att din granne talat något illa om dej, omtala du något gott, som du vet om honom, så kan även han spörja det efter dej och bli böjd till vänskap. När han nekat dej en tjänst, passa du på att få tjäna honom i något, som även han kan behöva o. s. v. På detta sätt "övervinns det onda med det goda". Din oväns ondska är såsom i en tävlingskamp emot ditt tålamod, din kärlek och välgörenhet. Se då till, att detta goda hos dej inte dukar under, utan tvärtom övervinner ovännens ondska.
Och kan endast det goda hos dej inte övervinnas och återvända, utan du ännu alltid fortfar med kärlek och välgörenhet, ska visserligen i de flesta fall ovännens ondska därav övervinnas. Men om nu också inte det sker, har du ändå övervunnit det farligaste onda, när du blott övervunnit ditt eget hjärta och kan förbli i kärleken. Men även detta onda, det som rör sej i ditt eget hjärta, ska också endast genom en annans godhet övervinnas, genom nåden i Guds hjärta. Kämpar du bara med egna krafter emot ditt hjärtas ondska, blir du snart övervunnen; men om Guds stora kärlek, varmed Han beständigt förlåter dej alla dina synder, blir uppenbar för ditt hjärta, blir där beständigt regerande, då ska du också alltid vara innerligt bevekt till förbarmande kärlek emot din nästa, och då har du dock i högsta mening "övervunnit det onda med det goda".
Sådana är de kristnas strider och segrar. Världen kallar det att segra, när man kunnat hämnas på sin fiende; i Kristi rike består segern däri, att man inte hämnas, att man övervinner sitt begär att hämnas. De kristna strider först mot sin egen ondska, och att denna kan bekämpas, utgör deras dyrbaraste seger. Men när de också strida mot andras ondska, använder de kärlek och välgärningar till att bekämpa den. Måtte Gud med sin stora, eviga kärlek allt mer liva vår håg till sådan strid och kamp — att "övervinna det onda med det goda"!
I frid kan de mot målet vandra,
som rätt förstår vad han befallt:
att som sej själva älska andra
och älska Herren över allt,
som ont med ont ej vedergäller
men övervinner ont med gott
och hämnden glömmer eller ställer
uti den Högstes händer blott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar