I de forntida krigares beväpning var skölden, som bars med vänstra handen och armen, ägnad att skydda hela kroppen emot pilar och kastspjut, ty en sådan ställning kunde krigaren ta bakom sin sköld. Men sådan är också trons sköld — tron, som endast framhåller Kristus och hans ord, ja, som emot alla satans anfäktelser, då inget annat hjälper, ställer själva Guds Son framför sej och skyler sej bakom honom — denna tro är också en sådan sköld, som skyddar vårt hela väsende, hur många och svåra fel och synder vi än må ha.
Vem än du är som läser detta och vill vara en kristen: lägg väl denna lärdom på hjärtat. Ty var övertygad om, att hur sant Guds verk än må vara i oss, och hur allvarligt vi än ikläder oss allt Guds harnesk och vakar och ber, kommer vi dock alltid att känna och se hos oss mycket mer synd och otrohet än fromhet och rättfärdighet, så framt vi inte är helt förtjusta och sovande — och så blir dock i allt, vad som från Adam finns kvar uti oss, ett outtömligt fördärv, så att vi måste dock till slut bli saliga alldeles lika oförskyllt som en stråtrövare, som kommer direkt från rövarskogen till Jesus.
Vi arbetar väl därpå, vi predikar, förmanar, bestraffar, varnar, ber, uppmuntrar, att de kristnas hela väsende måtte bli heligt; och alla uppriktiga själar ligger för ingenting så träget inför nådestolen som för den saken, att de måtte bli fria från sitt onda. Men det blir dock aldrig här på jorden annorlunda, än att många brister ännu är kvar, att köttet är fullt med ondska och synder, som tyvärr ofta sticker fram i gärning, och att allt Andens verk, tron, kärleken, bönen, ännu är besmittat och uppblandat med kärlets orenhet. Därför måste vi till slut begära blott oförskylld nåd, såsom andra stora syndare, eller att Kristus måtte med sin förtjänst övertäcka, skyla och försvara oss, annars är vi förlorade, och detta även då vi levat som bäst.
Så måste vi alltid hålla den punkten över alla andra hög, stor och oförkränkt, att vi blir saliga endast för Kristi skull, och måste alltid ställa Kristi egen rättfärdighet framför oss inför Gud. Ty inte ens tron i sej själv, såsom en dygd hos oss, kan skydda oss för vreden, utan det är egentligen trons föremål, Kristus, med sin lydnad och blodiga död för oss, som utgör den sköld, mot vilken alla satans glödande skott stannar och utsläcks.
Måtte då varje kristen framför allt annat som kan tänkas och nämnas, väl vänja sej att i alla möjliga fall bruka denna trons sköld, nämligen sålunda, att så snart Gud varnar, bjuder eller förbjuder något, du på det gudfruktigaste vördar allt detta och anropar honom om nåd att kunna göra därefter; men så snart du åter ser din stora brist och uselhet, att du inte fullgjort eller kan fullgöra, vad Gud befallt, du genast låter det vara en sak för sej, att du dock är skyddad för vreden genom Kristi kött allena. Nådeförbundet i Kristus, det är en sak för sej, som består evinnerligen, det må gå bättre eller sämre med vår lydnad och fromhet, så länge vi dock ännu förblir vid nådastolen. Det är oändligt olika grader i fromhet och vandel hos kristna, men saligheten ligger i ett allena, att vi är i Kristus genom tron; såsom Johannes säger: "Den som har Sonen, han har livet."
Därför, vad helst som brister hos dej, säg genast: Gud förlåte och hjälpe mej, arma syndare! Det är jämmerligt, det är gruvligt, att jag ännu skall vara så eländig; men Gud, den evige Konungen, vare oändlig tack och pris, att jag dock har en annan, som inför honom är min rättfärdighet!
Du arge satan, som uppfyllt mitt hela väsende med så mycket ont, du vill därmed nu till döds förskräcka och alldeles fördöma mej; men det ska en annan man förbjuda, som heter Jesus Kristus. Han är min evige och trofaste Frälsare, samt min fulla och tillräckliga rättfärdighet. Är inte han det, så är jag och varje kristen evinnerligen förlorad.
Du har rätt t. ex. däri, att jag inte är så väl omgjordad med sanningen, som jag borde; det är, tyvärr, ännu mycken falskhet i mitt hjärta; men jag känner en man, vars sida stacks upp med ett spjut — i den sidan allena är det hjärta som är fullkomligt uppfyllt med sanningen; den sidan är min sköld mot dina glödande skott.
Det är sant, och det är jämmerligt, att mina gärningar och min vandel ännu är så skröpliga och ostadiga; men jag har sett en man med genomborrade händer och fötter — i de händerna är mina goda gärningar; i de fötterna min goda vandel. Om inte Kristi gärningar är mina, är jag evinnerligen förlorad.
Det är sant och är min dagliga plåga, att jag ännu har så många onda tankar; men jag har sett ett heligt huvud med törnekrona — i det huvudet är mina goda tankar. Jag ville så innerligen gärna, att min egen kristendom vore fullkomlig, jag har om ingenting så mycket bedit som därom; men gäller det min salighet, då säger jag så: Jag vill ingen annan rättfärdighet ha än min Herres Kristi. Håller inte min kristendom provet, då håller min Herre Kristus. Därför är han mej också kär, kostlig och oumbärlig.
Se, så kan vi med endast denna sköld möta och utsläcka "alla den ondes glödande skott".
Vill känslan, förnuftet och världen bestrida
tillsammans med Satan vår rätt till Guds Lamm,
vi litar på löftet, Gud står på vår sida
och djävulens anhang får stå där med skam.
Må verkhelgon knorra och skriftlärda bråka,
de gör ju så ofta förbund med varann,
de fyller sitt koger i syfte att råka
just den som i enfald vill tro på Guds Lamm.
Men aldrig de eländas sköld skall fallera,
än tål den en storm ifrån fiendens här,
och visste de förut hur allt skall passera,
de skulle bespara sej många besvär.
Ja, pris vare Gud, som sej själv oss har givit
till livsgrund, rättfärdighet, klippa och sköld!
I dej, Herre Jesus, vi härskar i livet
och sjunger för evigt om seger och fröjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar