måndag 8 oktober 2018

"Ta på er salighetens hjälm." (Ef. 6:17)

Vad salighetens hjälm är, ser vi av parallellstället, 1 Tess. 5: 8, där det heter: Iklädda salighetens hopp som en hjälm. Det är alltså salighetens hopp, eller ett fast och levande hopp om den eviga saligheten i himmelen, som utgör vår hjälm.

Hjälmen, eller stridshatten, var hos forntidens kämpar en metallbetäckning på huvudet, vilken således skyddade en mycket viktig del; ty ett enda svärdshugg på huvudet kunde genast medföra döden eller göra krigaren obekväm att vidare strida.

Så viktig är också vår andliga hjälm: ta endast bort salighetens hopp, och all andlig kraft är borta, allt Guds ord är utan vikt, människan ser nu bara "de ting, som syns", och duger då varken i görande eller i lidande. Men likasom metallbetäckningen på krigarens huvud gjorde, att han med fördubblad dristighet ilade fram i striden och inte var rädd för svärdshuggen, så gör också ett fast och levande salighetshopp, att man inte så noga ger akt på vad som kan möta oss här i tiden, utan att vi med enfaldigt öga endast ser efter Herrens välbehag, eftersom vi vet att då striden är slut, väntar oss så herrliga ting, att allt lidande är alls ingenting att akta jämfört med det

Men ska salighetens hopp verkligen bli oss en sådan hjälm och kraft i striden, fordras här något annat än en hop ord och vackra tankar — här fordras ett djupt begrundande och verklig tro. Medan ännu solen skiner och allt går väl och vackert på vår väg, kan man lätt tala och sjunga även om himmelens salighet, men också på samma gång allraminst behöva den trösten. Men bered dej på, att andra tider kommer, nämligen de onda, mörka dagar, då hela världen blir dej för trång, då ditt hjärta vill brista av obeskrivliga kval, så att du ville "uppgräva döden utur fördolda rum", då hela ditt livs sällhet är förspilld, och du skulle förgås för den tanken, att du skulle helt upphöra att vara.

Gör dej därför väl reda för detta stycke; undersök på det allvarligaste, om vi har någon verklig och säker grund för vårt hopp, och bed Gud om hans Helige Ande att få det djupt inskrivet i ditt innersta väsen, så att det blir din ledande huvudtanke genom hela livet. Ett säkert och fast salighetens hopp skall grunda i din själ den rätta levnadsvisheten i alla jordelivets skiften, en djup orubblig tröst i alla bedrövelser, en gudomlig frid och kraft i alla strider och prövningar.

Men detta är inte ett ämne för vem som helst. Först kan det ju inte smaka annorlunda än såsom ljumt vatten i munnen för dem, som vill hava sitt goda här, som är denna världens barn. "Himmelen! — vad? — himmelen? Nej, säg oss något om hälsa och glädje här", så lyder det i deras hjärtan. "Säg oss något om mat, kläder ära, nöjen; himmelen — himmelen, den kommer väl på sin tid. Den behöver vi inte nu."

Men även ibland dem som börjat söka det som är ovantill, och som står i Guds förbund, är många ännu alldeles obekväma att känna värdet och kraften av salighetens hopp, nämligen de, som inte ännu blivit mycket dödade, av jordlivet besvikna, sårade, nedslagna och tröttade, utan ännu har varjehanda vackra planer och förhoppningar för detta livet. Men bered dej på, att så framt du skall beredas för himmelen kommer det andra tider, då du i hela den heliga Skrift inte finner ljuvligare ord, än de som handla om en salig hädanfärd.

Så sant du tillhör Kristus, ska din gamla människa bli korsfäst, tillika med dess lustar och begärelser; och ett korsfäst liv är ett ängsligt, hängande liv, ett beständigt döende. Vad glädje kan man bereda den, som hänger på korset? Ja, en tillfällig lindring och vila kan väl genom Guds nåd givas honom, såsom en ängel sändes även till Getsemane och styrkte Jesus; men denna lindring avbryts snart av någon ny anstöt, värk och bitterhet, tårar och rop.

Ju längre vi lever såsom kristna, desto mer besannar vi apostelns ord: "Om vi allenast för detta livet hava hoppet till Kristus, så är vi uslast ibland alla människor." Ju längre desto mer besannar vi den gamla Skriftens ord om hela detta livet: "Då det har varit som bäst, har det varit möda och arbete" (Psalt. 90) och åter: "En usel och jämmerlig ting är det med alla människors leverne allt ifrån moderlivet, intill dess de varda begravna i jorden, allas vår moder. Här är alltid sorg, fruktan, väntan och på sistone döden; så väl när den, som sitter i stor ära, som när den ringaste på jorden. Här är alltid vrede, nit, vedermöda, ofrid och dödsfara" (Syr. 40:1-2).

Det ska då mäktigt stärka ditt salighetshopp, om du väl betänker, att det djupa, oändliga sällhetsbegäret hos människan aldrig kan på denna jord tillfredsställas, att hela detta livet är blott ett stort bedrägeri. Då den rikaste och lyckligaste konung i Israel under en lång och herrlig levnad oupphörligt hade sökt efter sällhet i allt vad på jorden kan givas, stannade han slutligen i den nedslående erfarenheten, att allt var bedrägeri, allt fåfänglighet. Jorden har inte vad som kan göra den odödliga själen lycklig. Den, som får mest av hennes lycka och glädje, får alltid därjämte ett hjärta, som inte kan njuta därav. Och så kommer därtill omsider den ledsamma tanken, att det skall snart vara slut med alltsammans.

Så klaga ej, lyft blicken opp
och glöm vad redan borta är.
Gör bruk av salighetens hopp,
det som en hjälm beständigt bär.
Snart i Guds himmel du ingår
och mottar arvet av hans hand,
blott några dagar eller år,
så har du nått det goda land.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar