Mer kort och ordagrant: "Vem vill åklaga Guds utvalda?" "Guds utvalda" är de, som "är i Kristus Jesus", i vilken Gud har allt sitt behag, och "i vilken han har utvalt oss före världens grundläggning". Dessa är de som Han också i tiden tagit ut från världen eller avskiljt till sina barn och arvingar; varom Herren sade: "Jag har utvalt er ifrån världen."
Detta är den enda sanna och hälsosamma användningen av ordet "utvalda", en användning som står tillsammans med allt Guds ord och inger både tröst och gudsfruktan. Skulle jag däremot vända mina tankar på Guds för oss hemliga förutseende och göra mej antingen den tanken, att han sett att jag skall förbli i tron intill änden, eller också att jag inte ska förbli det, så vore detta att bruka ett för kristna ovärdigt lättsinne i heliga och allvarsamma frågor, ja, att grunda sin tröst eller sin oro på lösa tankar och föreställningar. Det enda säkra är, att så länge vi inte "självviljande syndar" eller avfaller, utan fruktar för att förlora Kristus, ska ingenting kunna skilja oss ifrån hans kärlek, och då är vi alla stunder Guds utvalda.
Likasom Petrus säger: "Ni är det utvalda släktet", så betecknar vår apostel här de trogna såsom Guds utvalda, men anför dock en annan och särskild grund för den trösten att ingen anklagelse ska drabba dem, nämligen denna: Gud är den, som rättfärdigar. Därav märker vi, att han i denna fråga inte grundar vår tröst på Guds förutseende, som alltid är förborgat för oss.
Men emot "anklaga" svarar "rättfärdiga", såsom en fullkomligt motsatt handling. Då Gud rättfärdigar, gäller ingen anklagelse. Sådan är apostelns tröst på detta ställe. Gud är den, som rättfärdigar. Gud är den ende domaren, Gud är den, som vi med våra synder förolämpat; såsom David säger: "Mot dej allena har jag syndat". Då nu Gud rättfärdigar, vem vill då anklaga? Vad gäller då hjärtats eller samvetets anklagelser?
Det ligger en besynnerligt mäktig tröst i den omständigheten, som många förbiser, att under det att Gud är den ende som vi har att frukta, är det Gud själv som rättfärdigar, Gud själv som försvarar oss, Gud själv som tagit vår sak på sitt hjärta, Gud själv som brukar så många ord för att övertyga oss om sin nåds fasthet. Tänk, då Herren Gud alltifrån evighet haft detta uppsåt och från världens begynnelse förkunnat, att han själv ville ge en hjälp mot våra synder, och i tidens fullbordan utgivit sin egen Son till att fullgöra allt vad lagen inte kunde åstadkomma, varför han också rättfärdiggör alla dem som tror på honom: hur kan då synderna inför Gud gälla något till vår fördömelse? Då skulle Gud själv ha ogillat sitt eget eviga råd och sin egen dyraste gärning.
Vi må aldrig glömma detta, att vår rättfärdiggörelse är Guds egen fria gärning; såsom aposteln säger: "Han har själv tagit oss till barn efter sin viljas goda behag." Så säger också Herren Gud själv: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Det är heller ingen, som kan rättfärdiga eller frisäga en syndare för hans skuld och förklara honom rättfärdig, utom Gud allena. Det är Gud allena, som rättfärdigar. Hur kan då någon anklagelse gälla emot dem, som Gud rättfärdigar?
Aposteln talar här i samma tröstfulla, trotsande ton, som Kristus i liknelsen om arbetarna i vingården, däri husbonden säger: "Får jag inte göra i mina ting, vad jag vill? Att jag vill ge denne en oförtjänt gåva, vad kommer det dej vid?" Så vill också aposteln här säga: Det är Guds egen fria sak att rättfärdiga vem han vill. Nu vill Han rättfärdiga alla dem som hyllar Sonen; dem bekläder han med gudomlig rättfärdighet och dömer att inga synder skola dem tillräknas till fördömelse; han dömer, att alla de synder, som ännu besvärar dessa, alltid ska vara dem förlåtna; får han inte göra i sina ting, vad han vill? Han är ju ensam människornas Herre och domare. Om än inte vi rätt förstår och uppskattar Guds Sons förtjänst, eller Guds rättfärdiggörande nåd, uppskattas den dock av honom själv; han håller dock själv sitt eget verk stort och dyrt. Om nu mitt hjärta och samvete, som inte förstår och aktar vad Gud i sin Son gjort för oss, bara känner och mäter mina synder, är dock detta något som inte gäller inför Gud. Och när det inte gäller inför Gud, utan endast i min känsla, mitt otrogna hjärta och tycke, uträttar all sådan anklagelse ingenting; den kan endast en stund oroa mej, men kan inte fördöma mej. Sådant menar här aposteln, då han säger: "Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den, som rättfärdigar."
Då Gud således själv måste hålla denna vår rättfärdiggörelse fullkomlig, bör vi förvisso endast i salig tröst och trygghet prisa detta hans stora nådeverk och säga: Allt är väl, allt är fullkomnat! Om än mina synder vore tusenfalt fler och större, väger de dock ingenting jämfört med den store Gudens givna rättfärdiggörelse. Lovat vare hans namn!
Han har döden för mej lidit,
ingen skall fördöma mej,
hos sin Fader för mej bedit,
aldrig skall han glömma mej.
Vem är då som vill anklaga
den han själv utkorat har?
Vem kan ifrån honom draga
den han tagit i försvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar