Även många uppriktiga kristna är ännu så okunniga om det andliga livets egentliga väsen, att de inte anser denna förmaning äga mycken vikt, utan menar att den gode aposteln härmed endast uppenbarar en synnerlig ömhet om galaternas frid och välbefinnande. Ty så bedöms ofta en evangeliets förkunnare ännu i dag. De förstår inte att det är någon fara för deras andliga liv, om samvetet blir nerdraget och fångat under lagens träldomsok.
Måtte Gud få väcka alla sådana ur deras villfarelse! Aposteln har ett annat förstånd om saken. Han gör denna förmaning så övermåttan viktig, att han säger, att om du blott förlorar samvetets frihet och blir fångad under lagen, så att du börjar i egna gärningar söka din rättfärdighet, eller vänta liv och helgelse av lagen, så är du en "tjänstekvinnans son", som efter all din tjänst skall utdrivas. När nu hela vår natur så starkt lutar åt självrättfärdighet och självbetydenhet i andliga ting, genom den självförgudning varmed ormen i syndafallet uppfyllde människan, så att ingenting är så galet för förnuftet och dödande för hjärtat som det, att vi ska vara alldeles till intet gott dugliga, utan såsom helt förtappade ha allt av nåd och gåva genom Kristus, då borde var och en förstå, att faran för att bli fångad under lagen inte är så ringa, som de okunniga mena.
Därtill kommer att vår fiende djävulen väl vet, att med allt vad han eljest kan göra oss, han dock intet väsentligt vunnit, så länge vi ännu förblir i tron, att först då blir det döden, när han lyckats föra oss ifrån Kristi kärlek till eget arbete under lagträldom och otro, så att livet i Guds Son upphör. Ja, då blir det döden, om vi också behölle det skönaste leverne. Därför kan man säga, att allt vad djävulen åsyftar med alla sina frestelser, ytterst går ut på att föra oss ifrån barnaförhållandet med Gud, ifrån "den frihet, till vilken Kristus har friat oss", och bringa oss under träldom och otro.
Inte utan skäl brukar aposteln det ordet fångas — det är en jägare, som vill "fånga" oss! — och blir vi bara fångade under lagens träldomsok, då är vi också genast trälar under det inre syndaväsendet, ja, under djävulen och döden.
Till denna träldom kan djävulen bringa mindre övade kristna på ett mycket enkelt sätt, nämligen med att påpeka att de ännu är syndare och att Gud hatar och fördömer synden. Här har han nu två sanningar, med vilka han dock förvänder oss ifrån den rätta sanningen. Fastän vi också är sannfärdigt födda på nytt och har en helig och villig ande, är det gamla hjärtat uppfyllt med allt det syndafördärv, som Adams fall medförde, och vilket rör sej i oändliga riktningar, i tankar, känslor, begär, ord och gärningar, i tröghet till det goda, kallsinnighet mot Gud och nästan, olust till ordet och bönen, syndiga sinnesrörelser m.m. Då står Guds ord och fördömer allt detta; och jag kan ändå inte göra mig fri därifrån. Hur ska jag då kunna tro, att jag är i en beständig nåd och vänskap hos Gud? —
Särskilt svår blir frestelsen till misströstan och otro, när djävulen förehåller mej Guds egna ord, som tycks fördöma mej. Först innehåller hela bibeln en stor mängd förskräckliga hotelser över de säkra, de ogudaktiga och skrymtarna. Då världen är full med sådana, måste ju Guds ord innehålla mycket för dem. Men en andligen fattig själ, som tuktas av Anden, känner ju allt ont hos sej och säger: "Ja, jag är just säker, jag är ogudaktig, skrymtaktig — ty allt sådant ligger ju i det gamla hjärtat." Detta använder då djävulen för att därmed mörda och nedgöra min arma tro.
Vidare, då varje kristen måste vörda lagens bud, och jag skulle ju inte bara veta, utan också fullgöra Guds vilja; men med allt vad nåden verkat i mej, kan jag ändå inte finna, att jag fullgör Guds bud. Då kommer genast lagens dom över samvetet. O, vilken nåd och visdom här då fordras, nej, vilket Guds under, vilken Guds mäktiga hjälp, om man skall kunna förbli fast i tron på Guds nåd!
Här skall det då bli väl nödvändigt att djupt och grundligt betrakta, vad Guds nådeförbund innebär, nämligen att alla dessa domar och hotelser endast ska drabba dem som är utan Kristus — eller också endast drabba själva synden och den utvärtes människan — men alls inte röra själva nådeståndet, så länge jag är under Kristus; att Gud med sin lag väl vill straffa och rätta, vad som är orätt i mitt leverne, ja, även med yttre straff och plågor förfölja och döda mina synder; men att jag på samma gång är i en evig nåd; att Han endast vredgas på min fiende, synden, vilken jag även efter anden hatar, men att Han inte vredgas på mej, som är i Kristus fullkomligt fri all vrede, alla lagens domar och hotelser, har en beständig förlåtelse och är redan inskriven i himmelen, såsom hans barn och arvinge.
Hur nödvändigt är det inte att djupt och grundligt betänka denna åtskillnad; låta lagens bud och hotelser drabba blott synden, men inte vår barnaförtröstan, utan behålla sin visshet om den eviga nåden genom Kristus! Detta är den rätta friheten ifrån lagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar