Här ser jag allraförst att Kristus vill ha vår kärlek. O, en så stor nåd! Han vill fråga efter vår kärlek, vill inte bara ha oss till tjänare, utan till vänner. Han är inte nöjd, bara Han får våra gärningar, utan Han vill också vara älskad av oss. Kristus vill ha inte bara vår tjänst, utan våra hjärtans kärlek.
För det andra ser jag här, att mången kan vara en bland de förnämsta kristna i allt, som tillhör kristendomens yttre bevisning, och likväl i hjärtat sakna själva dess egentliga liv, kärna och huvudsak. Och många, som nu läser detta, tar härvid sin dom i munnen. De ska nämligen finnas i samma tillstånd som läraren i Efesus, ha allt, som hör till gudaktighet, utom ett, den första kärleken.
Men månne ock en sådan kan tro det om sig själv, misstänka och pröva sej? Då en är en upplyst kristen, en broder bland bröderna, är rätteligen född av Gud, så att Kristus kan vittna om hans första kärlek, och nu sedan allt framgent fortfarit att bevisa sin gudaktighet i gärningar, ja, inte endast för egen del lever fromt och övar vanliga goda gärningar, utan också arbetar för Kristi namns skull och arbetar så, att han därför får lida förföljelse; och därjemte är så ståndaktig och trofast, att han inte tröttnar utan fortfar och har tålamod — och allt detta under sådant andligt ljus, att han vet skilja de falska andar från de rätta, hatar de nikolaiters verk, som också Herren själv hatar m. m. — skulle icke en sådan vara trygg, att allt är väl med honom?
Men Kristus säger här annat. Alla dessa goda egenskaper oaktat kan Herren Kristus likväl säga till dej: "Jag har emot dej, att du har övergivit den första din kärlek." Om nu denna första kärlek och dess gärningar dött ut hos dej, så är det ju en högst betänklig sak.
Här må likväl för de trognas blödiga och rädda hjärtans skull anmärkas, att man måste skilja noga mellan den första kärleken och den första känsligheten. Märk: utom den kärlek, som måste uppkomma hos den återkomne sonen, då fadern så oförskyllt omfattade honom med ett så brinnande hjärta, säger Kristus, att där också anställdes en fröjdefest, då den gödda kalven åts under spel och dans. Denna fröjdefest och sådant liv kunde inte fortfara dagligen; sonen fick sedan delta i arbete och äta vardagskost.
Detta betecknar Guds allmänna regering med sina barn. Först en ljuvlig tid av saliga känslor, då en Johannes får ligga vid Jesu bröst, och Maria Magdalena får ta på honom och se hans ljuva ansikte — nu kan bröllopsfolket inte fasta. Men "brudgummen ska tas ifrån dem, och då ska de fasta", då får Johannes inte mer ligga vid Jesu bröst, då får Maria inte komma vid Honom.
Detta måste alla kristna erfara. Luthers ord besannas : "Eftersom tron tilltar, avtar känslorna." Dessa må gärna skiljas från den första kärleken.
Men vari består då den? Här måste var och en skarpt ge akt på, vari den egentligen bestod, varav den uppkom, och varpå den berodde. Det var ju endast därav den uppkom, att många synder blev förlåtna; det var ju däri den egentligen bestod, att för syndanödens skull Frälsaren blev oumbärlig, och att för syndaförlåtelsens skull Frälsaren blev ljuvlig och dyr. Se, härmed är huvudsaken uttalad: att Frälsaren är oumbärlig och dyr; att där synden överflödar, nåden dock överflödar så mycket mer, att man inte mer kan hålla något annat i himmelen eller på jorden så dyrbart som den Frälsaren, av vilken all denna nåd kommer. Och denna kärlek är starkare, i den mån Frälsaren är mej oumbärligare och kostligare, om också min känslighet är svagare.
Märk detta, så kan du skilja mellan den första kärleken och den första känsligheten. Kärleken är starkare, då Frälsaren är mej dyrbarare, om också min känslighet är ringare. Detta förstår inte de, vilkas hela kristendom består blott i tillfälliga känslor, inte i sak och verklighet; men de för vilka synden men också nåden är en stor verklighet, de förstår det.
När vi betraktar sammanhanget av Kristi ord till denne lärare i Efesus, märker vi inte då, att Herren ville säga: Dina gärningar, ditt arbete för mitt namns skull och ditt lidande och ditt tålamod och ditt ljus, din gåva att pröva andarna; ja, än mer: min församlings väl, mitt rikes befrämjande, min läras renhet — allt detta är dej dyrbart och viktigt. Det är bara jag, såsom din försonare och försvarare, som nu är mindre viktig för dej — bara jag och mina gärningar, jag själv i min försonings blodiga dräkt är dej nu inte så oumbärlig och dyr som i den första tiden av vår förening. Du behöver inte nu, såsom då, ligga som en syndare vid mina fötter och tigga om mina gärningars frukt, om min blodsförtjänst, om syndernas förlåtelse; nej, dina egna goda gärningar, din vackra kristendom, din nyttiga verksamhet, allt detta är dej nu nog. Se, sådant menade Kristus, då Han så utförligt uppräknar denne mans förtjänster och tillägger: "Men jag har emot dej, att du har övergivit din första kärlek."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar