lördag 31 augusti 2013

"Guds frid regere i edra hjärtan." (Kol. 3:15)

Att vi skulle hava frid med Gud, var det förnämsta målet för hela Kristi försoning. "Näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid. Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens nytta skall vara evig stillhet och säkerhet. Så att mitt folk skall bo uti fridshus uti trygga boningar och i skön rolighet." Och Paulus förklarar det så: "Då vi äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu, så talar Skriften. Skulle icke då Guds frid regera i varje troende hjärta? Eller är det icke sant, vad Skriften säger, att då vi blivit rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud? Skriften kan icke ljuga. Vadan kommer det då, och vad betyder det, att likväl denna verkliga frid med Gud är en så sällsynt gäst ibland oss?

Vi tala icke om dem, som aldrig ens veta, vad en sann frid med Gud vill säga. Dessa hava antingen så mycken frid av annan art, att de aldig kunna få Guds frid, de leva i säkerhetens frid, en frid, som kommer av ett friskt, lätt blod, eller av god lekamlig ställning och dylikt. Eller ock äro de väckta, jagade och marterade trälar under otro och lagarbete, invärtes gnagna av en pinsam oro, av fruktan och styng i samvetet. Dessa borde blott märka, att det fattas dem ett viktigt stycke, ty Skriften säger ju uttryckligt, att då vi äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud. Eller månne Skriften ljuger! Förstår du icke, att det fattas dig den verkliga tron?

Men vi vilja tala om dem, som hava kommit till tro och frid, men åter nedsjunkit i ofrid, räddhåga, mörker och trälsinne, och vilka sucka: "Min näpst är var morgon för handen; vaknar jag, så är det räddhåga; somnar jag, så är det ängslan; mitt liv är suckan." Då frågas: Vad är orsaken, att även troende själar ofta gå i ofrid och kval?

Svar: Att en kristen blott saknar känslans frid, under det han dock ser på Kristus och evangelium, men han får det icke så in i hjärtat, att det ger liv och frid, detta är mer pinsamt än farligt. Ty om han dock kan säga: "Likväl blir jag, Herre, städse vid dig; om mig än kropp och själ försmäktade, är du, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del. Om du än låter mig vandra i en mörk dal, så är du dock trofast, och det blir efter ditt ord." Si, om jag ännu kan tala så med min Gud, då är det icke farligt, då är den ofriden icke till döds, utan till Guds ära; då kan den bestå blott uti ett Guds fördöljande, en behövlig tuktan, eller ock uti en naturlig sjuklighet, som icke alls rör själen.

Men då man är utan allt fäste i ordet, tänker hit och dit, ser på sina synder och sina plikter och sina företag att hjälpa sig, men allt är träldom och räddhåga; då är det fara på färde, då är det en otro och ett trälsinne, som kan bliva till döds, om där icke snart blir hjälp och tröst.

Vad böra då sådana själar göra? Först böra de upphöra med allt eget görande; de böra låta straffa sig för sin otro och självrättfärdighet och besinna, huru de därmed försmäda den käre Frälsaren för allt, vad Han så rikligen har gjort och lidit för oss samt i ordet och sakramenterna skänkt och tillsagt oss. De böra vakna och besinna sig, att de gå och skåda blott på sig själva, sina synder och sina känslor, liksom  deras synder nu gällde mer än hela Kristi förtjänst, och deras tankar, känslor och tycken gällde mer än alla Guds vittnesbörd, både Andens, vattnets och blodets! De böra besinna sig, att de gå och tänka, gissa och mena hit och dit och vänta svar på sitt hjärtas frågor ur luften, då Herren lämnat svaret i sitt ord och sina sakrament.

Därför när dig fattas frid med Gud, när i ditt hjärta är mörkt och ängsligt, sätt dig icke ned att blott tänka hit och dit, huru det må vara med din själ och med Guds nåd emot dig. Tag dig icke heller före att blott arbeta på ditt hjärta, att det må tänka gott om Gud. Nej, hör, läs, betrakta evangelii ord, under suckan till Gud om öppnade sinnen, om trons gåva. Och si, om du blott får ögonen öppnade, så att du ser Guds herrlighet i hans evangelium, så skall du få stor, outsäglig frid.

Den värsta fridstöraren och anfäktningen består i våra synder samt i tvivlen på vår omvändelse och rättsinnighet. Men nu säger aposteln: "Vi vordo förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu voro ovänner." Om jag är i den anfäktningen och sorgen, att jag icke är rättligen omvänd och därför icke får tro, så säger aposteln, att vi blevo förlikta med Gud, den stund vi ännu voro ovänner — icke den stund vi blevo omvända och Guds vänner — och genom hans Sons död, icke genom vår bättring, ånger och tro. Kunde jag blott tro detta, att hela världen blev i Kristi död förlikt med Gud, och att på ögonblicket när denna nåd blir mitt hjärtas föremål, dess tröst eller åtminstone längtan, jag genast är rättfärdig och salig, att jag således bör tro på en nåd, som finnes till, förrän jag tror, som finnes till för hela världen; då måste jag ju få en stor, hög och salig frid för den nämnda anfäktningen.

Och när en om sin synd och sin bättring bekymrad själ får denna tröst, då är där både omvändelse, bättring och tro av rätta slaget.

O vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid!
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
"Han är friden" - de kära orden
tröstar även i nödens tid,
tröstar även i nödens tid.

"Varen nyktra och vaken." (1 Petr. 5:8)

En väg, på vilken många saliga Guds barn förlora livet, är: den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av Honom. Då voro ock alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.

Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kommo till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu blott  föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, ingiva henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen icke flera synder hos sig, än dem förnuftet straffar; snart tror hon icke mer om nåden, än vad hon anser sig värd att få tro; men då syndakänslan utdör, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter blott i ett naturtillstånd.

Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att icke giva akt på Andens röst. I början ville själen göra allt, vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst icke kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däruti såsom en synd, den hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse därför samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sig själv ett visst mått, huru mycket hon kan och skall göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar icke därefter, tänker icke därpå.

Och när hon sålunda icke far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd, att hon icke får någon brist att ångra, att hon snart är så god, som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen blott av lättja och utav förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sig, icke mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men icke en försvarare när Fadern; en konung, vilken man skall bekänna, hylla och hedra, men vilken i sanning i hjärtats djup icke är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, vilken står i Guds åsyn för oss och stundligen är vår enda rättfärdighet.

Kortligen, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är icke i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.

Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där icke mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kortligen ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har intet synnerligt uti sig, endast ledsnad och tyngd.

Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och giver själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och intet farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, intet kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill hava någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smaka och intaga de nya sakerna, då super hjärtat i sig, vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sig vatten.

Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar där in, "och de bo där".

Det är sant, väl får varje kristen förebrå sig mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta är blott en saknad av känslans livlighet, under det de dock dagligen stå i övning, bruka nådemedlen och fara efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låta Herrens Ande straffa och uppväcka sig, så att de rädas därför, begynna taga till ordet och hos Gud söka nåd att bliva bättre, så blir dock där icke död. Men går det däremot så, att man icke har några bestraffningar för sin lättja, eller icke får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.

Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.

torsdag 29 augusti 2013

"I män, älsken edra hustrur och varen icke bittra emot dem." (Kol. 3:19)

Såsom grunden till hustruns plikter är underdånighet, så är grunden till mannens plikter: kärleken. "I män, älsken edra hustrur". Där blott kärlek är, där följer ock allt annat av sig självt; såsom aposteln säger: "Kärleken är tålig och mild, han fördrager allting, tror allting, hoppas allting, han tänker intet argt" o. s. v.

Men för att betrakta den äkta mannens kärlek till sin hustru, låtom oss särskilt samla vår uppmärksamhet omkring den högtidliga framställningen därom i Ef. 5. Aposteln säger: "I män, älsken edra hustrur, såsom ock Kristus älskade församlingen och har utgivit sig själv för henne. Så skola ock männerna älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någon tid hatat sitt eget kött, utan hellre föder och fodrar det, såsom ock Herren församlingen." Se vilken hög bild — till hög ära för äktakärleken — att den avbildas med Kristi kärlek, vilken övergår all kunskap!

Låtom oss nu bese lärdomarna härav. Det mest utmärkande i Kristi kärlek till församlingen är, först, att Han älskar oförskyllt, utan vår förtjänst eller värdighet, blott på Faderns eviga utkorelse; varom Han själv säger: "De voro dina, och du har givit mig dem. Allt, det du har givit mig, har jag förvarat. Och ingen skall rycka dem utur min hand; ty Fadern, som har givit mig dem, är större än alla." Så skall ock mannen älska sin hustru för Faderns viljas skull, utan avseende på hennes större eller mindre fullkomligheter, blott därför att Fadern givit honom henne, att hon är hans hustru. Den kärlek, som beror av egenskaper, av bättre och sämre stunder, är en flyktig, obeständig och ytlig kärlek. Om Kristus hade älskat oss så, då hade Han icke givit sig själv ut för oss. Nej, att Gud givit dig denna maka, fört henne i din famn och sagt: Denna skall vara din, älska denna, håll dig till denna — si, det är tusen gånger mer än alla de skönaste egenskaper hos en kvinna!

För det andra, Kristi kärlek gjorde Honom och församlingen till ett; såsom aposteln här genast anmärker: "Vi äro ledamöter av hans kropp, av hans kött och av hans ben." Så, tillägger aposteln, äro ock äkta makar vordna ett, av de två varder ett kött. Detta sker dock icke blott genom kärleken, utan grundar sig egentligen på en Guds tanke vid kvinnans skapelse. Övervägom blott den märkliga berättelsen därom i 1 Mos. 2. Först omtalas, huru Gud skapade kvinnan av ett revben av mannen, och huru mannens första utrop, då han såg kvinnan, var: "Detta är dock ben av mina ben och kött av mitt kött." Då följer just därpå Guds första ord om den äktenskapliga föreningen, så lydande: "Fördenskull skall en man övergiva fader och moder och bliva vid sin hustru, att de skola varda till ett kött." Så har Herren Kristus själv förklarat saken, då Han påminte fariseerna om denna Guds stiftelse och sade om äkta makars oupplösliga förening: "Så äro de nu icke tu utan ett kött." Därpå grundar sig nu det aposteln här säger, att männerna skola älska sina hustrur såsom sina egna kroppar, nämligen såsom verkligt varande deras egna kroppar; ty märk, vad som följer: "Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv; och ingen har väl någonsin hatat sitt eget kött" m. m. Borde icke denna omständighet väcka mången man till besinning och mer kärlek till sin äkta hustru?

För det tredje, Kristi kärlek var en uppoffrande kärlek; Kristus har älskat församlingen och givit sig ut för henne, därjämte föder och fodrar Han henne; och icke det allenast, utan Han giver henne också hennes gladare stunder, hennes fröjder och vederkvickelser. Så skall ock mannen göra allt, för att icke blott försörja sin hustru, utan ock bereda henne trevnad och vederkvickelser, såsom kärleken ju självmant gör.

Kortligen, alla mannens plikter innefattas i kärleken. "I män, älsken edra hustrur!" Men aposteln tillägger vidare: "Och varen icke bittra mot dem." Det är sant, Gud har givit eder herradömet, hustrurna äro skyldiga underdånighet; men tänken icke därför, att I mån efter behag fritt följa ett vredgat sinne, vara vresiga och hårda i ord och bemötande mot edra hustrur, utan vaken över eder själva!

Aposteln Petrus säger: "I män, bon när edra hustrur med förnuft och given det kvinnliga kärilet, såsom det där är svagast, sin ära, såsom ock medarvingar till livets nåd, på det edra böner icke bliva förhindrade." Vi äro alla svaga käril, "lerkar", men likväl är kvinnan det svagare kärilet; huru kan då mannen vänta en sådan fullkomlighet av henne, att han aldrig skulle fördraga något fel? Han bör därför använda sin makt "med förnuft" och aldrig glömma, att kvinnan är för Gud lika högt aktad, ty även hon är medarvinge till livets nåd. Ännu en gång sagt: Hon är skyldig att vara underdånig, det är sant, och du har makt att befalla; men använd din makt så, att du icke gör skada på det svaga kärilet eller verktyget, att icke hennes sinne helt nedstämmes och förslöas för dig.

Giv mig, o Jesus, mer av ditt sinne,
gör mig barmhärtig, ödmjuk och mild.
Giv mig mer kärlek, mod att försaka,
djupt i mitt hjärta prägla din bild.

"I hustrur, varen edra män underdåniga, såsom tillbörligt är i Herren." (Kol. 3:18)

Grunden till hustruns alla plikter emot sin man består i underdånigheten. Aposteln hade kunnat nämna flera plikter, såsom vänlighet, trohet, husaktighet m. fl., men han nämner blott den, som är hustruns särskilda plikt: varen underdåniga. Detta var ock det enda bud, som Herren Gud i begynnelsen gav kvinnan, då Han sade: "Din vilja skall vara din man undergiven, att han skall vara din herre." Sedan kan mannen alltid påminna om, vad han vidare äskar; därför kunde aposteln så kort uttrycka hustruns plikter.

Men här höra vi genast mången hustru fråga: Skall då mannen regera, huru helst han vill? — Svar: Icke så! Även han får sina regler att rätta sig efter. Men om han icke rättar sig efter dem, så se då, vilket tillägg aposteln genast här gör, då han säger: "Såsom tillbörligt är i Herren." Det är icke för mannens skull, eller med avseende på hans fullkomlighet, som hustrun skall vara underdånig, utan: "såsom tillbörligt är i Herren", således för Herrens skull, evad mannen fullgör sina plikter eller icke. Apostelen Petrus säger redan om blott mänsklig ordning, att man bör vara den underdånig för Herrens skull, huru mycket mer en rent gudomlig ordning, såsom denna är.

De orden: såsom tillbörligt är i Herren, innefatta två ting. Först att hustrun skall vara sin man underdånig för Herrens skull, av kristlig grund, såsom redan är sagt; för det andra att det bör ske på ett kristligt sätt, på ett sätt, som överensstämmer med Herrens ord: att hon är så underdånig, som Herren befallt; att hon således låter mannen vara sin herre, och att icke blott hennes ord och gärningar, utan hennes vilja är honom undergiven — "din vilja skall vara din man undergiven" — att hon med hjärtans lust, "för Herrens skull", gör sin mans vilja till sin vilja.

Men hit hörer då också å andra sidan, att då du gör allt för Herrens skull, du aldrig låter förmå dig att vara din man så lydig, att du skulle bliva din Gud olydig. Utan ifall mannen äskar något emot Guds bud, då gäller den allmänna regeln: Man måste mer lyda Gud än människor; varom ock kyrkoläraren Gregorius säger: "Hustrun skall så vara sin man till behag, att hon icke blir sin Skapare till missbehag."

Men i allt övrigt lärer Skriften uttryckligt, att hustrun skall vara sin man underdånig uti allt; såsom apostelns ord lyda: "Hustrurna vare sina män underdåniga, såsom Herren; ty mannen är hustruns huvud, såsom ock Kristus är församlingens huvud. Såsom nu församlingen är Kristus underdånig, så skola ock hustrurna uti allting vara sina män underdåniga."

Detta är ju höga och herrliga bevekelsegrunder! Såsom Kristus är församlingens huvud, och församlingen, hans brud, "Lammets hustru", är Honom underdånig; så är mannen hustruns huvud, av Gud därtill förordnad, och så bör hustrun vara mannen underdånig.

Så säger ock Petrus: "Hustrurna vare sina män underdåniga, på det ock de, som icke tro på ordet, må av hustrurnas umgängelse bliva vunna utan ord, när de förmärka eder kyska umgängelse med fruktan." Här talar aposteln om hustrur, som hade rentav hedningar till män, vilket i apostelns tid ofta var fallet, då evangelium första gången predikades och av två hedniska makar den ena blev omvänd. Fastän nu den kristna och upplysta hustrun hade en hedning till man, bjuder dock aposteln, att hon skall vara honom underdånig.

O, att varje kristlig hustru ville märka på detta! Om du är omvänd och din man icke; om du ock är förståndigare och skickligare än din man, din plikt blir dock densamma att vara honom underdånig, så länge han icke kräver en bestämd synd av dig. Tänk, vilket grovt och ogudaktigt väsende måste råda hos en hedning! Och dock bjuder aposteln, att en kristlig hustru skall vara honom underdånig, och vill, att om hon icke med ord får predika för honom, hon dock må göra det med sin kristliga undergivenhet, mildhet, vänlighet, trohet, då möjligen även han, bevekt av ödmjukhetens och kärlekens försmältande kraft, stannar för Guds ord, besinnar sig och säger: Jag ser på min hustru, att de kristna äro ett gott folk; Gud hjälpe ock mig att bliva en kristen!

Give Gud, att varje kristen hustru besinnade detta och allt, vad vi nu sett om hennes plikter! Det är visserligen påkostande för kött och blod, vilket gärna vill resa sig emot Guds ordning och säga: Skall jag alltid vara underdånig? Men där Kristi Ande bor, där måste köttet korsfästas, och där bör det vara övermåttan ljuvt för anden att få veta, vilka gärningar Gud vill hava av oss, och att få göra det, som man med visshet vet behagar Honom.

Såsom Luther härom säger: "Det är en hög och ädel skatt, som en hustru kan hava, när hon så skickar sig, att hon är mannen underdånig, att hon nämligen då är säker, att hennes gärning behagar Gud. Vad större glädje kan väl vederfaras henne? Därför, den som vill vara en kristlig hustru, hon bör tänka så: Jag vill icke se på, hurudan man jag har, om han är god eller ond; utan därpå vill jag se, att Gud har satt mig uti äkta ståndet, och därför vill jag vara min man underdånig och lydig."

Vardagskristen vill jag vara,
syn för sägen bär Guds ord.
Samklang mellan liv och lära,
det är himlasång på jord.
Såsom hav och sjöar vida
speglar himlen, klar och blå,
ska en vardagskristen sprida
festglans kring det vardagsgrå.

tisdag 27 augusti 2013

"Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dig till mig, ty jag förlossar dig." (Jes. 44:22)

I elända själar, som aldrig finnen edert bättringsarbete, eder förkrosselse, ånger, bön och helgelse, sådana de borde vara, och därför beständigt stån tillbaka ifrån den fulla trösten i Kristus — hören här, vad Frälsaren säger eder: "Jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma. Vänd dig till mig; ty jag förlossar dig."

Det är sant, allt Guds ord talar om bättringens nödvändighet, om ånger och bön m. m.; men att man vill göra bättringen, ångern och bönen till en ny försoning, att man för de många stora bristerna i ånger, bättring och bön icke vågar tro den fria nåden i Kristus — "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod".

Det är bättring, ånger och förkrosselse nog där, varest man icke mer kan få ro i världen eller sin egen fromhet; det är förkrosselse nog där, varest man för sin ovärdighet icke vågar tillägna sig den stora oförskyllda nåden, vore det ock endast din bristande förkrosselse, din hårdhet och lättsinnighet, som förkrossar dig. Det är just bristen i ångern, bättringen, bönen, som ofta allramest förkrossar och utblottar oss. Att då icke vilja, så oskicklig och ovärdig, fly till Kristus och omfatta hans förtjänst — o, "det är en smitta i dens mod, som ej värderar Jesu blod" — det är att göra sig själv alltför viktig. Du gäller icke så mycket, varken med dina synder eller din bättring; du följer med på det stora köpet, om du nu blott vill emottaga och tro Guds stora nåd.

O, förstode vi Guds gåva! Förstode vi, vad som ligger under de orden: "Jag utstryker dina missgärningar"!

Först ser jag där åter, vad allt Guds evangelium från världens begynnelse förkunnat, att det var Guds stora evighetsråd, att all världens synd skulle läggas på en och med "ens lydnad", lidande och död försonas, avplanas och borttagas. "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss." Si, det är hemligheten, att all synd är till sin fördömande kraft redan i Kristi död borttagen, alldeles "i havets djup kastad", så att den aldrig mer gör hinder för nåden, så att ingen fördömes egentligen för synden, utan endast för sitt bortoblivande från nåderiket. O, att människor visste, att deras synder redan äro borttagna! O, att de visste, att de allt ifrån Kristi död haft syndernas förlåtelse sig förvärvad! Detta är det första.

För det andra ser jag åter här det brinnande kärlekshjärtat i Kristus. Jag ser, att den käre syndabäraren icke är missnöjd däröver, att Han arbetat med våra synder. Han har gjort det i överflödande kärlek. Låtom oss då icke så alldeles förgäta vår Herres  Kristi kärlek! "Bliven i min kärlek", säger Han, "ingen har större kärlek, än att en låter sitt liv för sina vänner." Men Paulus anmärker, att Han låtit sitt liv för sina ovänner. Gör så en sund slutsats och säg, om icke hans kärlek då måste vara alldeles fri och oberoende av oss och vårt förhållande?

Kortligen: då du åter uppfylles med dessa tankar: "Om jag blott vore så och så; jag är icke, såsom jag bör, icke så förkrossad och allvarlig; jag är så hård, kallsinnig, lättsinnig, skrymtaktig, syndfull, och huru kan jag då tro, att jag har Guds nåd?" — så märk en gång, vad som uti allt detta ditt tal är medelpunkten, omkring vilken alla dina tankar vända sig, och varpå din tro beror, nämligen det lilla ordet: jag — "om jag vore", "om jag kunde", heter det — det är ditt jag, som är så betydande; du vill själv vara rättfärdig och så bliva din egen frälsare. Vakta dig för den smittan! Paulus var så rädd  för den ringaste inblandning av någon egen tröst, att han höll sin högsta rättfärdighet för skada och träck, säger han — på det jag må varda funnen i Kristus, icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan endast den, som kommer av Kristi tro. Och märk här, att då vi så idkeligen säga: jag, jag, upprepar ock Herren sitt jag och säger: "Det är sant, du är icke, såsom du bör, du är i allt brottslig och ovärdig; men jag, jag, jag utstryker din överträdelse såsom ett moln."
Prisat vare hans namn!

Därför, då du säger: "Jag ångrar icke synden rätt!" så säger Han: "Nej, icke att du har rätt ångrat; jag har ångrat för dig (i örtagården); jag, jag utstryker." — Du säger: "Jag beder icke rätt." Han säger: "Nej, icke att du har bedit rätt! jag, jag har offrat bön och åkallan med starkt rop och tårar; jag utstryker." Du säger: "Jag är icke rätt angelägen." Han säger: "Nej, icke att du har kallat mig; men jag har varit angelägen om dig, jag har arbetat, jag, jag utstryker dina missgärningar såsom ett moln och dina synder såsom en dimma."

O, skulle vi icke vörda hans nådefulla tillsägelser, ödmjukt falla ned för Honom och tacka och bekänna: Icke oss, icke oss, Herre, utan ditt namn giv äran! Du, du allena är rättfärdig och gör den rättfärdig, som tror på dig. Herre, föröka oss tron!

Som molnen flyr för solens sken
och ej en sky blir kvar,
som himlen strålar klar och ren
där nyss blott töcken var,
så plånar Gud all synden ut
och gör på all min vånda slut.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud.

måndag 26 augusti 2013

"Den som blir fast intill ändan skall bliva salig" (Matt. 24:13)

Skriften giver vid handen, att vi ännu hava att vänta mycken yttre förföljelse, att vår fiende djävulen skall på det yttersta hava en stor vrede, vetande, att han icke har lång tid. Men för att icke tala om kommande tider — förföljelsen avskräcker, jagar och böjer redan nu mången själ ifrån Kristi fotspår. Förföljelsen har många vägar och grader. Sedan ormens fiendskap emot kvinnans säd i kyrkans första tider så fruktlöst försökte sin makt genom blodig förföljelse, går han nu vanligen finare och försiktigare tillväga, men kan dock outsägligen pina och förskräcka vårt svaga kött.

Huru bittert få icke ofta trogna barn och tjänare i husen lida för Kristi namns skull, blott genom bittra ord och blickar! Huru blir icke en kristlig hantverkare eller handlande, som har hustru och barn att försörja, förskräckt och plågad i sitt hjärta blott genom att se, huru de gamla kunderna draga sig tillbaka i följd av deras kristliga nit och bekännelse! Huru bittert får icke ofta en trogen lärare både hos förmän och åhörare uppbära, att han störer den gamla friden och icke lämnar syndasäkerheten, otron och ogudaktigheten i ro! Då gruvar sig det svaga köttet för lidandet; då är det fara, att man viker undan och gör sig en egen bekvämare fromhetsväg för att njuta ro och följer de förnuftiga rådgivare, som säga: Skona dig själv, detta vederfares dig icke.

Denna frestelse blir isynnerhet då mäktig, när man först blivit på ett kännbarare sätt förföljd och av förföljelsen tröttad, och därpå följer ett stilla lugn, då världen visar ett blitt ansikte. Detta är för det tröttade sinnet en så mäktig tjusning, att det är ett Guds under, om man icke då övervinnes. Men att någon övervinnes, behöver icke yttra sig uti en hel och öppen återgång till världen, utan endast uti dessa nya jämknings- och klokhets-principer, varigenom man nu skall kunna på en gång vara både Guds och världens vän. Då skall man icke göra det och icke det, som världen misstycker — och vad Kristus vill, vad själars väl fordrar, det efterfrågas icke. Däremot kan man nu deltaga i det och det, som världen älskar, och om Kristi ord och exempel, om enfaldiga själars anstöt bekymrar man sig icke. Så ser det ut, då den inre kraften är försvagad, och man börjar följa med vindarna.

Men vad säger Skriften? Så säger aposteln: "Ingen ibland eder lide såsom en mördare, tjuv, illgärningsman, eller som den där träder in i en annans ämbete. Men lider någon såsom en kristen, skämme sig intet, utan prise Gud för den delen". "Lider någon såsom en kristen", det är, då han lider blott för Kristi skull, för tron, bekännelsen och Kristi efterföljelse, för det som klara, otvetydiga Guds ord fordra. Om han däremot gör något ont och galet, eller träder in i en annans ämbete, då lider han icke för Kristi skull.

Men de, som lida för Kristi skull, hava den största uppmuntran och tröst i Skriften. Huru ljuvligt och styrkande är det icke, då Kristus säger: "Saliga ären I, när människorna försmäda och förfölja eder och säga allt ont emot eder, ljugande för min skull. Glädjens och fröjden eder." "Ty var och en, som bekänner mig för människorna, honom vill jag ock bekänna för min Fader, som är i himmelen. Men den som vedersakar mig för människorna, honom skall jag ock vedersaka för min Fader, som är i himmelen." "Och om världen hatar eder, så veten, att hon har hatat mig förr än eder. Voren I av världen, så älskade världen det, som vore hennes; men efter det I icke ären av världen, utan jag har utvalt eder ifrån världen, därför hatar världen eder."  Dessa äro hulda och ljuvliga ord av Frälsaren. De skola ock tillräckligen trösta och styrka oss, om vi blott tro dem och stå i en verklig bekantskap med den trogne Herren.

Och här är nu hela huvudsaken, eller vad som egentligen behöves för alla mötande strider och faror. — Vi fråga ofta med ängslan: "Var får jag kraft till allt? Jag ser, vad jag bör göra, men hela nöden består däri, att jag har ingen kraft därtill." O, att vi en gång lärde och trodde detta, som så ofta i Guds ord upprepas, att all kraft beror av den innerliga föreningen och bekantskapen med Frälsaren. Det är aldrig värt att du strider — tänk aldrig på att segra i frestelsens stund — det skall blott bliva vanmakt, nöd och död, så länge du icke står i en förtrolig bekantskap med Frälsaren, utan ännu är sjuk i samvetet, bunden under lagen och främmande för Gud. Därför är ingenting så nödigt som att komma till en hel trosvisshet; såsom Skriften ju så uttryckligt betygar i de ofta upprepade orden: "Segern, som övervinner världen, är vår tro. Fröjd i Herren skall vara eder starkhet. Genom tron äro de gamla  vordna kraftiga av svagheten, äro vordna starka i striden" o. s. v. Endast en hel trosvisshet och förening med Kristus, varigenom vi uppfyllas med den Helige Ande, ger oss den rätta lusten och kraften att kämpa och övervinna i allt, som kan möta oss.

Ack, mildaste Jesus, föröka oss trona,
att vi må beredda och vakande stå,
att vi ej bortmista vår salighets krona
och att vi din nåd ej förlustiga gå.
O, räck oss din hand,
vår Frälsareman,
och för oss till himlens lycksaliga land.

söndag 25 augusti 2013

"Vi hava en Gud, en Gud, den där hjälper, och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar." (Psalt. 68:21)

Att också Guds barn, som ofta hjärtligen glädja sig i hoppet på den saliga stund, då de skola gå från uselheten in i herrligheten, likväl stundom bäva och sky för döden, kommer helt naturligt blott därav, att de ännu icke äro idel ande, utan ock kött, och att, såsom Luther säger, "det dumma köttet" icke vet bättre. Är du främmande för Gud, är samvetet sjukt och du icke har visshet om Guds vänskap, då är det icke underligt, att du bävar vid dödens anblick — och då är det högsta skäl, att du söker snart få denna visshet; men då även de, som annars stå i ett gott förhållande till sin Gud, stundom gripas av en besynnerlig bävan för döden, borde de dock märka, vadan denna kommer, nämligen endast av den arge satans "glödande skott", varmed den fienden, så länge han kan, söker sarga de trognas blödiga hjärtan. Där hjälper då intet annat än anropa Honom, som med makt utdrev djävlar.

Annars är det i tider av dödsfruktan isynnerhet tvenne ting, vi borde väl besinna. Det första: att ingenting kan hända oss, som icke vår trofaste Fader tillsänt oss — icke ens så mycket som att ett hår faller av vårt huvud — mycket mindre det stora, att vi skulle flyttas ur tiden in i evigheten. Vi borde dock icke så alldeles förglömma, att vår Frälsare, den trofaste och sannfärdige, har sagt: "Äro ock edra huvudhår alla räknade. Säljas icke två sparvar för en penning; och en av dem faller icke till jorden eder Fader förutan. I ären mer värda än många sparvar."

Ja, Herre! du håller oss visst något mer värda än en sparv! Tack och lov! Då skall ingenting hända oss utan din befallning. "Ingen dör av en händelse", yttrar Krummacher, "utan man dör just i det ögonblick, då man skall dö, varken förr eller senare." "Alla mina dagar voro skrivna i din bok, förrän någon av dem var kommen", säger David. Och Job: "Du, Herre, har satt ett mål, vilket ingen människa överskrider." Döden är icke ett sjukdomens eller svärdets, utan ett Guds verk. Huru otillbörligt är det icke därför, när de kristna mycket frukta för döden! Ingen olyckshändelse, ingen människohand, ingen farsot kan skada dem, så länge icke den timme slagit, som bredvid deras namn står införd i den stora boken i himmelen.

För det andra: Om ock köttet stretar emot, är det likväl gott, när Herrens stund kommer, att Han kallar oss. Fastän en moder ofta måste tvinga ett barn till sömns och hålla på dess små armar, tilldess det, tröttat av gråt, somnar, så gör det ändå barnet gott, att det fick sova. Så är det även för en kristen ett oändligt gott, när han somnar in i tron från en värld full av uselhet, faror, synder och sorger, fastän köttet icke älskar den sömnen. Vi få ock tacka Gud, att denna vår obenägenhet för döden icke fördömer oss, då vi ju i allting leva på förlåtelse! — nej, vår benådning står på en vida fastare grund, än att den skulle rubbas genom någon slags svaghet eller synd, så länge vi i allt hava vårt hopp under Kristi vingar.

Och nu, vad händer då, när Herren kallar oss? O, då händer det stora, varpå vi så länge tänkt, det högtidliga inträdet i Herrens rolighet, i en värld, vars herrlighet intet öga förut sett, och intet öra hört. Tänk, då vi skola förlossas från allt ont i denna syndens och sorgernas onda värld och emottaga allt det goda, som en allsmäktig Gud kan i sitt salighetsrike bereda sina vänner, när Han just företager sig att göra dem gott! Så finna vi då, att fastän naturen icke älskar döden, utan kröker  sig och skyr för honom, är han likväl mycket god och välgörande, när man blott insomnar under Kristi vingar. Därför böra de kristna stilla sitt hjärta för Gud och söka få en mild och försonad stämning emot döden, att de icke falla i djävulens snara och börja egenvilligt sky för sin hulde Faders visa och goda vilja med dem.

Likväl är det alldeles i sin ordning, att en kristen blir något underlig till mods, när den sista gästen hälsar honom. Att gå från en värld till en annan, o — vad är det icke för ett steg! Att ur sitt sovrum framträda inför den Högstes ansikte, i kretsen av de heliga änglarna — tänk, vilken förändring! Av vilken sällsam känsla måste icke hjärtat klappa vid en sådan stund!

Men vad som är otillbörligt för ett benådat Guds barn, är denna egenvilliga avsky och otrosbävan, varigenom man betraktar dödens inbrott såsom ett fientligt anfall, då den likväl kommer för att befria oss från allt ont och bereda oss en god vila. Skulle man väl anse det som ett fientligt anfall, när en moder lägger sitt späda barn i vaggan? Eller om jag vore inspärrad av fiender i ett torn, och min konung komme med krigsmakt för att befria mig — där bleve visst strid och buller, men skulle väl jag då bäva, såsom för ett fientligt angrepp? Skulle jag icke betänka, att det var mig till godo! — Skall jag bliva ängslig, då ett högtidligt tåg av änglar nalkas, för att rycka mig från mina fiender och på mitt huvud sätta livets krona?

Allt detta händer ju sannerligen varje Guds barn i dess död, så visst som vår Frälsare själv sade vid sitt hulda avsked: "Jag kommer åter till eder, för att taga eder till mig, att var jag är, där skolen I ock vara."

Hur tomt är allt vad världen har!
Hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här,
emot det löftet: där jag är,
där skall ni också vara!

lördag 24 augusti 2013

"Var och en som tror på Jesus, skall få syndernas förlåtelse genom hans namn." (Apg. 10:43)

Vad bör jag tro och veta om denna förlåtelse? Svar: Det bör du veta och på Guds egna eviga ord tro, att om dina synder äro än så svåra, ja "blodröda", så är dock syndernas förlåtelse genom Kristus en alldeles särskild sak, vilken av all synd icke kan till en hårsmån förminskas, rubbas eller ryggas. Därtill är synden för svag, att hon skulle övervinna den store, allsmäktige Frälsarens rättfärdighet och försvar för oss; nej, hon må utgöra ojämnheter här nere på jorden, d. ä. i vår jordiska rättfärdighet, men himmelen når och rubbar hon icke. David säger nämligen: "Så hög som himmelen är över jorden, så låter Han sin nåd vara väldig över oss".

Och här blir fråga om, vilken som är mer väldig, antingen vår synd eller Kristi rättfärdighet; men Paulus säger, "att såsom synden har varit väldig till döden (i Adam), så skulle ock nåden vara väldig genom rättfärdigheten till evinnerligt liv genom Jesus Christus. Ty om döden har för ens synd skull varit väldig igenom en (Adam); mycket mer skola de, som undfå nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet, vara väldiga i livet genom en, Jesus Kristus." Nåden är likväl väldig över synden. Vi äro dock emot den store Herren Kristus alltför små och svaga varelser; vårt verk, synden, kan dock icke övervinna hans verk, nåden, förlåtelsen.

Skulle jag, som tror på Kristus, hava nåden den stund, då jag själv är from, och förlora nåden, den stund jag syndar och förgår mig, då vore ju Kristi rike ett gärningsrike, som vore väldigt över nåden, icke ett nåderike, som är väldigt över gärningarna. Vartill vore oss Kristus då nyttig? Om jag skulle hava nåd, den stund jag är from, men icke längre; då vore ju sannerligen rättfärdigheten av gärningarna! Men då vore Kristus fåfängt död! För en sådan ostadig nåd har Han icke blivit menniska och offrat sitt blod. "Så är nu ingen fördömelse för dem, som äro i Kristus Jesus." "Detta skriver jag eder, kära barn, att I skolen icke synda; men om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig."

Vi skola därför veta, att när Gud i sitt ord straffande och hotande talar om våra synder och plikter, sker sådant endast till att väcka och förskräcka de säkra och lättsinniga själar, som aldrig vilja omvända sig, för att sålunda driva dem till Kristus, samt att även hålla de trogna vakna och i övning, men aldrig till att rygga själva nåden, ty då vore lagen emot Guds löfte! Bort det! Utan var och en, som tror på Kristus, är för evigt fri från all lagens förbannelse, lever nu i den fristad och på den plats, där ingen synd kommer åt honom, eller tillräknas honom. Såsom det står skrivet: "Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar." Märk: ingen synd tillräknar! Detta är Kristi rike, en evig, stundlig och oavlåtlig förlåtelses rike, om vilket Herren högtidligt säger: "Folket, som bor därinne, skall hava syndernas förlåtelse."

Således: vad helst jag känner eller ser hos mig, som är ont, vare sig kallsinnighet och tröghet, eller feghet och människofruktan, eller otålighet och vrede, eller orena lustar, eller vad det må vara, så är det allt synder, vilka väl förtjäna att straffas, ångras och avbedjas. Men nåden, förlåtelsen, den ryggas icke till en hårsmån, utan den har jag i Kristus alldeles oförminskad, så länge jag håller mig till Honom genom tron; då jag också genom samma tro alltid har det sinne, att jag straffar mig själv, lider av det onda och håller med Anden.

Således bör jag väl med allvar erkänna och straffa synden hos mig och förbättra levernet men vad samvetet angår, eller mitt förhållande till Gud, bör jag leva i en sådan frihet, likasom ingenting vore synd, likasom ingen lag funnes, varken ett eller tio bud, utan såsom vore jag redan i himmelen — ty alldeles så står min sak inför Gud; ty där Gud talar om syndernas förlåtelse, om att ingen synd tillräknas m. m., där är det icke ordlek utan fullt allvar, gudomligt allvar och sanning. Detta är den frihet, till vilken Kristus har friat oss. Icke så att förstås, att ingen synd finnes hos en kristen, eller att ingenting vore synd, vad han gör; utan såsom sagt är, han är nu i det rike, där ingen synd tillräknas honom för Kristi skull, på vilken han tror, och vilken tagit all synd på sig — det rike, i vilket lagen icke har någon fördömande kraft. Oroa och bekymra oss, kan hon väl, men fördöma oss, kan hon icke. Lovad vare Guds barmhärtighet!

Härom har Luther de förträffliga orden: "Emedan uti vårt kött häftar en ständig synd, så länge vi leva här på jorden, och ingen ända och återvändning är på fel och förseelser, så är sannerligen av nöden, att vi däremot hava en evig förlåtelse, på det vi icke måtte för syndens skull komma under Guds vrede, utan för förlåtelsens skull leva under nåden. Si detta är hans eviga förbund, som står fast och icke vacklar, så att våra hjärtan må därom vara förvissade, att synden icke kan fördöma oss."

Ditt namn åt syndare förvisst
till frälsning givet är.
Det borttar syndens skuld och skam
och frid till hjärtat bär.
Vi har ju blott ett enda hopp,
vi har blott ett försvar,
men det är nog att Jesus dog
och att för oss det var.

fredag 23 augusti 2013

"Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjänare... ej heller något, som din nästa har." (2 Mos. 20:17)

Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat, vad Han egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi skola vara helt rena och heliga, såsom Han är helig. Här har det gudomliga majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt begär i hjärtat.

Märk likväl "syndigt" begär. Det kan icke nekas, att det ock finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hållas inom måttlighetens gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten törstar efter friskt vatten."

Men syndiga äro alla de begär, som på något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. dessa begär, vilka Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud icke givit åt dig, utan åt din nästa, evad det är jordiska ägodelar eller ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant skall du, endast av vördnad för Guds delning och välbehag, icke hava begär.

Kortligen, begäret är syndigt, så snart du icke är underdånig för Gud och hans välbehag — begäret är då syndigt, om ock föremålet för detsamma är oskyldigt; såsom vi se, då Israels barn i öknen hade begärelse till det, som var ont, så var föremålet i sig självt alldeles oskyldigt, nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de icke böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville hava detsamma som i Egypten, och icke läto säga sig, när Guds vilja förehölls dem, däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det lystna folket.

Vi finna härav, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi skola såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag. Om Gud vill giva oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende, så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge Han förunnar oss det; men om Gud behagar taga dessa ting ifrån oss, då skola vi vara lika förnöjda, som då Han skänkte oss dem, emedan vi ändå få hava Honom och hans välbehag, som skall vara vårt enda nödvändiga. Och härav finna vi nu, att det sista budet sammanlöper med det första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar blott, att Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.

Och detta var ju det gudomliga majestätets mening, då Han skapade människan till sitt beläte, nämligen att hon skulle i allting blott se på Honom, leva i Honom och av Honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds beläte och det sanna livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta, i vilket Gud bodde, ett hjärta, som icke kunde leva utan Honom, som törstade efter och närde sig med Honom, liksom barnet när sig med sin moders mjölk. Ja, denna törst efter Gud inplantade Han så djupt i människan uti skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge det icke omfattade Honom, den levande Guden, och i Honom allena hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, intet silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, intet herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt utan Honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad namn det ock måtte hava, skulle människan akta ovärdigt sitt begär. Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle icke giva oss så mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter Honom allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja, när Han skapade människan till sin avbild. Därför danade Han vårt hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan. Men hans mening var, att Han själv skulle vara föremålet därför.

Nu frågas: Har icke den store Guden ännu i dag samma vilja och mening? Jo, sannerligen, hans första och sista bud gå ännu i dag ut på detsamma: "Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg."

O kom att från synden mig skilja,
från onda begär gör mig fri.
Förena mig så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!

torsdag 22 augusti 2013

"Jag skall göra ett nytt förbund med Israels hus... Jag skall giva min lag uti deras hjärtan." (Jer. 31:31-33)

Redan det borde väcka allas uppmärksamhet, att Herren Gud här säger: "Jag skall göra ett nytt förbund" — och säger uttryckligt: icke sådant som det förra förbundet var, det jag gjorde med deras fäder, då jag förde dem ut ur Egypti land och kom med dem till det berget Sinai.

Märk dock, att Herren säger, att Han ville göra ett förbund, som icke skulle vara sådant som lagförbundet — icke sådant — icke sådant, säger Han. — O, så besynnerligt, att likväl ingen människa tror detta, nästan ingen på ett levande sätt vet av något annat än lagförbundet!

Men Herren Gud säger ock uttryckligt, varuti skillnaden mellan de två förbunden skulle bestå. Det var isynnerhet i trenne punkter:

Först att då i det förra förbundet lagen var skriven på sten, och människornas hjärtan voro ovilliga, så att Herren "måste tvinga dem", skulle nu lagen skrivas i själva hjärtat och sinnet, d. ä. Han skall giva oss den Helige Andes innerliga lust och kärlek till det goda, som blir i oss en inre, levande lag.

För det andra, att då det förra förbundets lagar kunde genom en människa meddelas den andra, emedan den moraliska lagen, ehuru fördunklad, ligger i själva naturen även hos hedningarna, så skulle det nya förbundet vara sådant, att ingen kunde inkomma i detsamma genom all den undervisning, en broder kan giva den andra, utan, såsom Jesus utlägger detta, de måste "alla varda lärda av Gud". Detta är, vad Jesus ofta sade: "Ingen kommer till mig, utan Fadern drager honom ;" "ingen känner Fadern utom Sonen och den, som Sonen vill uppenbara det."

Men den tredje skiljepunkten var, att då synderna skulle efter det förra förbundet alltid utkrävas, alltid avstraffas på syndaren, skulle de däremot efter det nya förbundet förlåtas, efterskänkas, icke tillräknas. Och denna punkt inledes med ett betydelsefullt ty — ty jag vill förlåta dem — vilket visar, att denna förlåtelse är grunden och orsaken till de två föregående punkterna.

Ja, så är det ock. Så lär hela Skriften, och så all erfarenhet, att först då lär människan känna Gud, och först då blir lagen skriven i hjärtat, genom en innerlig lust till Herrens budords väg, när Han förlåter henne alla synder och tröstar hennes hjärta.

Detta är, vad aposteln så starkt betygar emot dem, som även på hans tid menade, att den tröstfulla "trons predikan" skulle göra lagen om intet, och att däremot lagen skulle verka helgelse. Han säger till dem: "I oförståndiga galater! Detta vill jag allenast veta av eder: haven I undfått Anden genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Och så säger han ock till de romare: "Göra vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen." Och så säger Herren Gud nu här: Lagen skall inskrivas i deras hjärta och sinne; "ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder".

Och så säger händelsen i Apg. 10, att just då Petrus uttalade det ordet: "Honom bära alla profeterna vittnesbörd, att var och en som tror på Honom, han skall få syndernas förlåtelse genom hans namn" — just "vid det Petrus talade dessa ord, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet". Vi skola därför lära att i grund förkasta den meningen, att det jämte trons predikan ännu är en annan predikan, som skall giva den Helige Ande och helgelsen. Nej, det är just denna trons predikan allena, som giver den Helige Ande. Ingen människa blir troende och rättfärdiggjord i Kristus utan den Helige Ande; och där den Helige Ande bor, där verkar Han helgelse. Och all fromhet, som icke födes av nåden och tron, utgör blott naturens "döda gärningar", eller framtvungna "lagens gärningar", vilket allt är under förbannelsen.

Därför säger aposteln uttryckligt: "Jag är genom lag död ifrån lagen, på det jag skall leva för Gud." Och åter: "Nu äro vi friade ifrån lagen, så att vi skola tjäna uti ett nytt väsende efter Anden; och icke uti det gamla väsendet efter bokstaven." Sådant menar Herren Gud, då Han säger: "Jag skall giva min lag i deras hjärta, och i deras sinne skall jag skriva den; ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder."

Och denna Guds helgelselära utesluter aldrig den hulda och allvarliga förmaningens bruk eller den trogne vingårdsmannens rensande av grenarna, men den uppenbarar blott det fåvitska uti att rensa de döda grenarna, vilka ju i alla fall skola brännas, även om de äro än så väl rensade. Men detta inre liv, denna kärlek och lust till det goda, kommer endast genom den på en tillintetgjord syndare överflödande nåden, som smälter hjärtat och giver den Helige Ande.

Så förstå vi då de orden av Herren Gud: "Jag skall giva min lag i deras hjärta — ty, ty jag vill förlåta dem deras synder och aldrig mer komma ihåg dem."

onsdag 21 augusti 2013

"Herre, du vet allting, du vet att jag älskar dig." (Joh. 21:17)

Måtte nu var och en vara så uppriktig mot sin själ, att vi inför Jesu ansikte se till, om vi kunna vara med om denna Petri bekännelse. Dig, som detta läser, frågar Herren: Älskar du mig? Svara inför Honom, blott såsom det verkligen är, och tag dig icke före att försöka böja ditt hjärta att älska Jesus, ty denna kärlek kan icke tagas, endast födas. Utan här är frågan: Har du genomgått sådana erfarenheter, att det nu blivit dig så i hjärtat, att Kristus själv, eller vad Han är i sin egen person, blivit din högsta glädje, tröst och skatt, så att du icke kan låta bli att älska Honom, hungra och törsta efter Honom?

På denna fråga skola mycket olika svar givas. För att icke tala om de tjusta, självförnöjda helgon, som aldrig kunna frukta för sig själva och därför icke taga frågan till sig, utan tänka blott på andra, vilja vi i stället tala om de trogna och allvarliga själars olika svar på denna fråga. Många trogna nådebarn kunna med livlig känsla genast svara såsom Petrus: "Ja, Herre, du vet, att jag älskar dig." Andra åter bliva av denna Jesu fråga helt förskräckta och ville svara blott så: "Herre, du vet, att jag icke älskar dig; du vet min gruvliga kallsinnighet, hårdhet och liknöjdhet. O, det är förskräckligt!" Si, på detta sätt skola många trogna kristna vilja svara.

Låtom oss då en stund tala med dessa sistnämnda. Vad skall en sådan kristen göra, som intet annat känner än sin stora kallsinnighet? Och antagom, att någon, som verkligen icke älskat Jesus, utan varit ljum, eller ock, under allt sitt lagarbete, helt kall för Frälsaren, med förskräckelse vaknar över detta förhållande — vad skall en sådan göra?

Prisad vare den eviga kärleken, att Han har själv svarat på denna fråga! Annars hade jag aldrig blivit riktigt viss i mitt sinne. Herren Kristus har tvenne särskilda gånger talat just till sådana, som nu äro i fråga. Om den ene av dem säger Han, att han hade "övergivit den första kärleken", och om den andre, att han var "varken kall eller varm, utan ljum". Gud vare evinnerligen prisad, att vi få se, vad Han säger till sådana! Vem skulle vi tro, om icke Honom själv?

Nu, vad säger Han? Hans egna ord stå för allas ögon i Uppb. 2: 1—5 och 3: 14—22. Det första, vi dock böra anmärka, är, att Han likväl där talar egentligen till sådana, som icke själva voro bekymrade över sig, utan tvärtom sade: "Jag är rik, har nog och behöver intet;" därför tilltalar Han dem med allvarsamma hotelser, såsom att Han ville "bortstöta ljusstaken" i Efesus, och att Han ville ur sin mun "utspy" den ljumme i Laodicea — då vi däremot aldrig i hela bibeln finna ett enda exempel på, att Han med hotelser och stränghet tilltalat någon, som själv dömt och straffat sig och varit färdig att misströsta.

Men märk nu det herrliga, som kan komma oss att av glädje ropa, eller ock ljuvligt gråta, om vi få nåd att besinna det! Jo, att mitt i det förskräckliga talet till den ljumme i Laodicea, där Han hotar att "utspy honom utur sin mun", mitt i det stränga tilltalet inlägger Herren det obegripligt ljuva ordet: "De jag älskar, dem agar jag och näpser. Så var nu flitig och bättra dig!"

O, min Herre och Gud! Var detta din mening med det förskräckliga tilltalet? Kom det därav, att du älskade honom, en "ljum", ovärdig lärjunge? O, då kan man riktigt begynna att älska dig, när du har ett sådant hjärta, en sådan mening i det mest förskräckande tilltal. Då vet jag, vad det betyder, när du även i dag förskräcker våra hjärtan: du älskar — de jag älskar, dem agar jag. Du vill då blott vår frälsning, icke vår död, icke att vi skola förtvivla och fly bort ifrån dig. Skall jag få kärlek till Herren Jesus, måste jag därför på något sådant sätt lära känna Honom, att jag blir intagen av Honom.

Vi veta, att hjärtat är så beskaffat, att det ofta är lika svårt bliva fri från en kärlek, vilken man ogillar, som att erhålla den kärlek, man önskar sig. Nu, kärleken till Jesus kan du aldrig ogilla — den blir tyvärr alltid för svag — men vi anföra detta, att du må en gång besinna, huru det tillgår att få kärlek, nämligen att det sker endast så, att någonting intager mitt hjärta. Att få kärlek till Jesus, sker aldrig genom att arbeta på själva hjärtat, utan endast genom sådana erfarenheter av hans kärlek, att du blir intagen av Honom. "Den mycket förlåtes, den älskar mycket."

Sådant förstod den gamle läraren, vilken fick besök av en nära till förtvivlan bedrövad man, som just hade detta bekymmer, att han icke älskade Jesus, ty han sade, att han på Jesu fråga: "Älskar du mig?" icke kunde annat svara än: Du vet, att jag icke älskar dig. Den gamle själasörjaren svarade: "Då vet jag intet bättre råd, än att du genast vänder frågan tillbaka till Frälsaren och frågar Honom: Älskar du mig? Ty det är dock icke din kärlek till Honom, utan hans kärlek till dig, som här kan hjälpa; såsom Johannes säger: Däruti står kärleken: icke det vi hava älskat Gud, utan det att Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder."

Och när läraren en stund hade talat i denna ton, då brast den nedslagna mannen i glädjegråt och sade: Nu kan ock jag säga: "Herre, du vet att jag älskar dig."

Lärjungen känner Herrens blick:
"Älskar du mig av allt hjärta,
mera än de som kom och gick,
gå då i mitt namn att tjäna,
var då en herde för min hjord,
föd mina lamm, som jag har gjort."
Herre, du vet min kärlek.

"Då tiden vart fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen." (Gal. 4:4)

Märk här den höga, eviga grunden för vår frihet ifrån lagen! Gud sände sin Son under lagen! Och det för att förlossa dem, som voro under lagen. Märk, det står ju så: "På det Han skulle förlossa dem, som voro under lagen."

I fattiga själar, prisen och upphöjen Honom evinnerligen! Detta tröstrika huvudinnehåll av språket är så framstående, att var och en måste se det. Den helige aposteln har med mycken eftertanke och djup ande författat sina ord, så att de fordra en noggrann eftersinning. Först säger han: "Då tiden vart fullkommen" — nämligen "den tid, som var av Fadern förelagd", då gamla testamentets förmyndarregering skulle hava sin ända och alla profetians löften och förebilder gå i fullbordan. Dessa orden, "då tiden vart fullkommen", föra således våra ögon på hela det gamla testamentets långa gyllene kedja av gudomliga löften, förebilder och målningar, allt ifrån det första löftet, som gavs på syndafallets dag om "kvinnans säd, som skulle söndertrampa ormens huvud" — på alla dessa gudomliga förutsägelser och förebilder uti den vidlyftiga levitiska gudstjänsten, där så många tusende offerdjur, jämte offerprästerna, alla förebildade den store översteprästen och det stora försoningsoffret.

Sannerligen, ett oändligt starkt, ett tusenfaldigt vittnesbörd av Gud, mot vilket alla våra tankar, tycken, känslor och motsägelser måste förblekna och bliva till intet. Vad förslå vi emot en hel lång världsålders tusenfaldiga förebilder och löften av Gud själv?

Och vad säga nu alla dessa löften och alla dessa blodiga offerdjur i den förebildande gudstjänsten? Uti Ebr. 10 läsa vi: "Lagen hade skuggan till det tillkommande goda och icke själva varelsen. Årligen måste man offra alltid enahanda offer, som aldrig kunde göra dem fullbordade, som det offra — ty omöjligt är genom oxablod och bockablod borttaga synder. Därför, då Han (Kristus) kommer i världen, säger Han (till Fadern): Offer och gåvor har du icke velat, men kroppen har du mig berett. Si, jag kommer; i boken är skrivet om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud." Så talar Guds Son, då Han kommer i världen! "I boken är skrivet om mig; hela gamla testamentets heliga bok handlar om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud. Det var icke själva offerdjuren, du ville hava, o Fader; nej, kroppen har du mig berett — det var min kropp, som de allesammans förebildade; det är min kropp, som skall bliva offret, vilket du velat hava, o Gud."

Gud öppne våra sinnen för en så outsägligt herrlig text! Här se vi grunden för vår frihet ifrån lagen. Här se i förklaringen av orden: Kristus är lagens ände och Guds lamm. Gud öppne våra sinnen och hjärtan! "Gud sände sin Son, född av kvinna, gjord under lagen." Allt ifrån åttonde dagen, då Han enligt lagen tog omskärelsen, var hela hans liv blott lagfullbordan för oss. Lagen kräver så billigt och så idkeligt, att vi skola älska Gud av allt vårt hjärta, av all vår själ, av alla våra krafter och av all vår håg, och vår nästa såsom oss själva; men ingen av oss fullgör detta. Då kom Kristus och gjorde det för oss: Han älskade Gud av allt sitt hjärta och av all sin själ; det var hans mat, att Han gjorde Faderns vilja; och Han älskade sin nästa såsom sig själv, Han gav sitt liv för bröderna, ja, för sina ovänner. Och aposteln säger uttryckligt, att allt detta skedde för oss, skedde "för att förlossa dem, som voro under lagen".

Betänk allt detta väl, så skall du till stor salig förundran finna, att vi aldrig behöva hålla lagen för att därigenom äga Guds nåd och saligheten, utan att den saken är av Guds stora barmhärtighet alldeles lagd på en annan, på vår medlare och lagfullgörare. "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." Syndafallet var så grundförstörande för alla våra krafter, att i oss fanns icke det minsta, som icke var förgiftat, uppfyllt av synd och ondska, så att icke en enda varelse av hela släktet kunde fullgöra Herrens lag, utan allt, vad som är i oss, strider emot densamma i alla dess bud; vilket ock de djupt och bittert känna, som blivit av Guds helighet berörda, så att de kämpa och arbeta med att fullgöra lagen. Och då nu Gud för sin eviga sanning och rättfärdighet icke kunde efterskänka en bokstav eller prick av lagen, varföre allt kött låg under en evig förbannelse, såsom vi ock dagligen känna, då fattade Gud, driven av sin oföränderliga barmhärtighet och kärlek till människan, det nådefulla rådet att sända sin egen Son till att för oss fullgöra lagen.

Sådant ligger i det dyra språket: "Då tiden vart fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen; på det Han skulle förlossa dem, som voro under lagen." Och detta är grunden, varför Gud icke ser på oss och dömer oss efter lagen, varför "ingen fördömelse är för dem, som äro i Kristus Jesus", utan de äro i Honom så "täcka" för Gud, som om de aldrig gjort en enda synd.

Född av kvinna under lagen,
se din broder i ett stall!
Men i stallet börjar dagen,
han har botat Adams fall.

måndag 19 augusti 2013

"Detta är domen, att ljuset är kommet i världen, men människorna älskade mer mörkret än ljuset." (Joh. 3:19)

Då Herren för sista gången intågar i Jerusalem och vid en blick över staden gråter över honom och ännu en gång däröver uttalar den oåterkalleliga domen, då uttrycker Han orsaken därtill med dessa ord: "Därför att du icke kunde känna den tiden, däruti du vart sökt."

Då vingårdsmännen först på mångfaldigt sätt misshandlat husbondens tjänare, och de slutligen, när han sände sin son, sade: "Denne är arvingen, kommen, låtom oss slå honom ihjäl;" då de, som voro bjudna till bröllopet, icke blott försummade det, utan ock togo fatt på hans tjänare, hädade och dräpte dem, "då vart konungen vred och sände ut sina härar och förgjorde de dråpare och brände upp deras stad".

Så länge judarna läto "hyvla sig av profeterna" och vördade ordet, fastän de ock syndade däremot, så tuktade och uppfostrade Herren dem såsom en fader sina barn; men då de icke mer ville höra hans röst, utan kastade hans ord bakom sig och omsider förgrepo sig på hans älsklige och förkastade det enda försoningsoffret, då stod dem intet mer offer igen för synderna, utan en förskräcklig domens förbidelse och det eldsnitet, som skall förtära motståndarena.

Och så säger Herren åter: "Detta är domen — eller fördömelsens väg och orsak — att ljuset är kommet i världen, men människorna älskade mer mörkret än ljuset." Detta är den otro, som fördömer, nämligen att människan är genom ljuset utan ursäkt; att hon icke vill stanna för dess förmaning, utan står emot och förbittrar Guds Helige Ande; såsom vi läsa i Es. 63: "De bedrövade och förbittrade hans Helige Ande, därför vart Han deras fiende och stridde emot dem." "Men om vi själva dömde oss, då bleve vi icke dömda", säger aposteln.

Den människa, som stannar för Herrens röst, känner och erkänner sin synd, ville gärna vara den kvitt, men känner, att hon är bunden och vanmäktig under synden, ja, vanmäktig och förtappad, och därför söker barmhärtighet och frälsning blott i Kristus — med den människan har Gud ett beständigt tålamod — ja, "såsom en fader förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig Herren över dem, som frukta Honom" — tillräknar den människan ingen synd till fördömelse, utan skådar henne blott i sin älsklige Son, såsom sitt täcka och älskliga barn. Så säger Herren och bedyrar det vid sitt eviga väsende, då Han ingen större hade, vid vilken Han kunde svärja: "Så sant som jag lever, jag har icke lust till den ogudaktiges död, utan att han omvänder sig och lever." Och åter: "Jag är A och O, begynnelsen och änden; jag skall giva honom, som törstar, av levande vattens källa för intet."

Hör! för intet! Eho du är, som läser dessa majestätiska ord, och om du har märkt av det föregående, att en levande och närvarande Gud och helig nitälskare talar i sådana ord, böj dig skyndsamt inför Honom! Känn den tid, däruti du varder sökt! Om du har det på något sätt illa med din själ, bunden under synden och främmande för din Gud, skynda till Honom, till Honom, som blott ropar: Kom, jag vill förlåta dig allt! Allenast känn din missgärning, att du har syndat emot Herren din Gud. Och om dina synder äro blodröda, skola de dock varda snövita."

"Icke att du har kallat mig, eller arbetat om mig, eller med dina offer behagat mig; nej, mig har du gjort arbete uti dina synder och gjort mig möda uti dina missgärningar. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer intet ihåg dina synder." O,  vilka nådefulla ord! Gud förläne oss sin Andes nåd till att tro och frälsa själen! Och I, som stån i Guds förbund, fröjden eder, att I haven "det rike, som icke kan bäva"! På denna tid av besynnerlig oro och ovisshet, då nästan hela världen börjar märka sitt rikes bedräglighet och vansklighet, och då uti det andliga de mångahanda lärdomsvädren pröva varje själ, om hon vill övergiva "det gamla ordet" — vilken nåd att få luta ett tröttat huvud till hans bröst, som heter "den Gamle" och "Evig Fader", som är, och som var, och som skall bliva; vilken nåd, att hans eget ord är så tydligt i frågan, om huru vi varda saliga. Gud vare evigt lov, att vi icke behöva vara ovissa i den frågan! Låt sedan ingenting i denna värld mycket bekymra dig. Allt är vanskligt, allt är fåfängligt, utom detta enda att hava Guds vänskap och visshet om det eviga livet.

"Tiden är kort; de, som fröjda sig, vare, såsom de fröjdade sig icke; och de som gråta, såsom de gräte icke; och de som köpa, såsom behölle de det icke; ty denna världens väsende förgås" — snart hava vi alla lika. Saliga då alla de, som trösta uppå Honom!

Och redan i tiden, vilken himmelsk tröst i alla vedervärdigheter, att icke det allraminsta händer mig, icke så mycket som på ett hår av mitt huvud, utan min Faders tillskickelse! Det allraminsta, som gläder mitt hjärta, det är skickat av min Fader; det allraminsta, som oroar och bedrövar mig, det är ock skickat av min Fader. Detta är den enda grunden för ett fridfullt hjärta i denna oroliga värld. Därför, ännu en gång: "Fröjden eder och varen glada, alla I, som Herren förbiden! Han är när oss alla dagar intill världens ända."

Döm mitt hjärta här i tiden,
innan världen döms av dig,
och när tiden är förliden
i ditt domslut fria mig.

söndag 18 augusti 2013

"Över allt detta ikläden eder kärleken, vilken är fullkomlighetens band." (Kol. 3:14)

Summan av allt, vartill aposteln i detta kapitel (Kol. 3) förmanar, är kärleken. För att icke vidare uppräkna enskilda dygder, vill han säga, så ikläden eder kärleken. Denna är fullkomlighetens band, denna innefattar alla andra Andens frukter och kristliga dygder — såsom han säger i Rom. 13: "Den som älskar, han har fullbordat lagen. Kärleken gör sin nästa intet ont. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Därför kallar han honom ock här fullkomlighetens band, "fullkomlighetsknippet", alla fullkomligheters sammanfattning, kärleken gör allt gott och intet ont; såsom åter samme apostel säger: "Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas icke; kärleken skalkas icke, han uppblåses icke, han söker icke sitt, han tänker intet argt; han fördrager allting, han tror allting, han hoppas allting, han lider allting."

Kortligen: Slutet av den kostliga klädnad, som aposteln här utbrett för oss, är kärleken. Kärleken är det strålande pärlbandet, som sist upplyser hela beklädnaden, eller det gyllene bältet, som omfattar och sammanhåller alla andra en kristens prydnader, den är fullkomlighetens band.

Se nu här, i vilken skön klädnad Guds barn skola vandra! Och likväl utgör icke denna deras "högtidskläder", varmed de skola stå inför konungen. Därtill fordras en vida fullkomligare klädnad, nämligen det vita silket, som är tvaget i Lammets blod. Utan detta är ännu blott vardagsklädnaden, med vilken vi skola vandra och arbeta inför människor. För Gud gäller icke ens de heligas största helighet, för Honom äro icke ens himlarna rena. "Si, ibland sina tjänare finner Han otrohet, och i sina änglar finner Han dårhet." För Gud gäller endast Kristi rättfärdighetskjortel, vilken Han själv till slut måste draga över även vårt bästa och mest välmenta leverne och säga: Det kan vara gott inför människor, men icke för Gud; men — "jag, jag utstryker dina överträdelser för min skull; jag har tagit dina synder ifrån dig och klätt dig i högtidskläder".

Om nu någon säger: "Ja, det är detta, som jag tror: vårt leverne kan icke bestå inför Gud, därför är det icke värt att göra så stor affär därav" — och lämnar så sin natur full frihet, talar om tron och nåden, men lämnar köttet frihet, emedan vi dock icke kunna annat än bliva brottsliga — så är hos den människan icke något gott tecken, att Guds Ande skulle bo i hennes hjärta. Nej, där Guds Ande med nåd och frid fått rum i hjärtat, där måste det dock bliva ett nytt förhållande. Den Helige Ande kan omöjligt vara overksam. Åtminstone uppenbarar Han sig därmed, att om ock naturens hetta överrumplar nådebarnet, skall det likväl däröver hava en förkrossad ande, erkänna sådana sina svagheter, straffa sig själv och bedja både Gud och människor om tålamod och hjälp. Där Guds Ande bor, måste man åtminstone stå i något farande efter det goda, om ock med mycken möda och strid och svaghet, men man kan dock icke lämna saken.

Kortligen: Den gren, som bär frukt, den rensas; den, som icke bär frukt, rensas icke, får vara fri och växa efter behag, men — skall brännas. Gud hjälpe var och en att vara uppriktig!

Här torde en annan säga: "Detta är just, vad jag tänkt. Därför bekräftas, att jag är varken inför Gud eller inför människor, vad apostelen här sagt. Det är just min fördömelse, att jag i detta fall icke kan vara, såsom jag bör, men därför är jag ock icke av Guds utkorade." Säga vi då: Du måste vara, såsom aposteln här förmanar; du får icke vara efter din natur, du måste bättra dig, du måste vara efter ordet, så svarar själen: "Det är just detta, jag tror; men ju mer jag beder Gud om nåd att varda annorlunda, desto värre blir jag, så att jag omsider icke ens är rätt allvarlig, icke ens strider, ångrar och beder rätt".

Så märker jag då, att du icke tror, icke har frid med Gud och är salig i Herren! Du ligger ju nere i lagens träldom, du är icke död ifrån lagen och uppstånden i Kristi rättfärdighet, du är icke fri och salig i tron; och huru var det då möjligt, att du skulle hava trons frukter?

Märk, det är icke skämt, när evangelium talar; det är icke blott för att vara ljuvligt och behaga, utan det är högsta nöd och allvar, som kräver lydnad för evangelium lika väl som för lagen, såvida själen skall frälsas. Och det bjuder: Vila dig ifrån ditt arbete. Annars blir du evigt olycksalig. Vila och låt övertyga dig, att du är en alldeles förtappad syndare, som nu måste upptagas ur syndablodet sådan som du är. När du så blivit salig och helig av idel nåd och glad och fri i ditt hjärta, då, först då, kan någon kraft, någon trons frukt väntas.

Tro och älska, det är saken,
allt på kärlek kommer an.
Kärleken uppfyller lagen,
tron ej annat göra kan.
Den, som tror, skall salig bliva,
den, som älskar, livet får.
Gode Jesus, värdes giva
att din kärlek om mig rår.

lördag 17 augusti 2013

"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den ock plägar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är dock en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi äro Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund uti Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han skall heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag ingå och hålla nattvard med honom, och han med mig". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han skall "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den mig älskar", säger Han, "han varder hållande mina ord, och min Fader skall älska honom; och vi skola komma till honom och bliva boende när honom." Kan du icke begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vilken den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt." Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill! Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sig med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mig, att de skola vara fullkomna uti ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "I ären levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo uti dem och vandra uti dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hörer till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi veta av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi godvillighet, att ändock Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, på det vi genom hans fattigdom skulle varda rika." Han kom ju sannerligen icke för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tager våra synder och giver oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tager hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, är ock i samma stund delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då varder all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han skall i alla sina livsdagar trösta och berömma sig emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles icke nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste få länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen. O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Si, så vill Han själv, att vi skola tro!

Min Gud, när jag betänker
vad du har gjort för mig,
vad nåd du städs mig skänker
- jag får ju allt av dig! -
då blir jag hjärtligt glader,
då lockas lovet fram:
Jag tackar dig, min Fader!
Jag tackar dig, Guds Lamm!

fredag 16 augusti 2013

"I dygden beskedlighet" (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så läggen eder nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen skall icke blott utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan skall ock  se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får icke gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är icke även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänka, huru mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastarena rum" och svaga själar anstöt — o, huru viktigt det då bör bliva oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, att icke en skalk gömmer sig under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten icke är Guds ära och själars väl, man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sig efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, huru nödigt det är att strängt giva akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl, du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är blott människogunst och köttslig ro.

Vi vilja nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du ock giver akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du icke skall göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sig emot dig, ty då skall din förmaning alltid tagas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dig och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drives av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man icke får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller ock brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finnes hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dig om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra menniskors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du icke råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordra — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det I gören, evad I äten eller dricken, det gören allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är således, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tron inget gäller, 
bönen ej heller, 
om den ej åtföljs av kärlekens verk.

torsdag 15 augusti 2013

"Varen tacksamma i allting, ty det är Guds vilja om eder genom Jesus Kristus" (1 Tess. 5:18)

Vilken människotanke kan räcka till, vilken tunga kan uttala allt, varför vi borde vara tacksamma, prisa och lova vår Gud! Hela jorden är full med hans ära. Allt vad ögat möter vittnar om Guds godhet och storhet och om hans kärlek till människan, då allt vad som är på jorden är skapat för oss. Och sedan tro och bekänna vi, att Han ock utgivit sin ende Son för oss alla, att vi skulle såsom en fri gåva emottaga det eviga livet, "det riket, som är oss tillrett ifrån världens begynnelse". Huru skulle icke våra hjärtan för allt detta vara blott ett evigt och oupphörligt lov och pris och tack! Sannerligen, vårt hela liv skulle icke vara något annat än lov, pris och tack. Allt det uti mig är, själ och sinnen, hjärta och tankar, ord och gärningar, allt skulle lova Herren. Är icke detta billigt?

När nu detta icke sker, utan du går tvärtom alldeles kall och otacksam och kanske missnöjd och otålig för de allraminsta obehag, är det icke då rätt, att du väl förtjänt, det Gud med evig vrede på ögonblicket kastar dig till helvetet? Ja, sådant se och känna de trogna, så att de av hjärtat betyga, att de blott för denna synd alla dagar förtjäna helvetet. Men nu, de som icke blott äro kallsinniga och försumliga uti att prisa vår Gud, utan ock rentav äro missnöjda och otåliga med vad Han tilldelat dem, de skola väl akta sig, att icke Herren verkligen giver dem efter förtjänst, när de icke äro nöjda och tacksamma för det de hava fått.

Otacksamheten är en så vederstygglig synd, både inför Gud och människor, att man sagt, det en otacksam människa skall vara den tyngsta börda jorden bär. Otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket alla Guds nådeskällor för dig utsina. Herren Gud kan ju icke rättvisare och lämpligare löna otacksamheten, än genom att taga ifrån dig det goda, du så ringa aktar. Därför böra vi i tid vakna över denna svåra synd, bedja Gud om förlåtelse och om nåd till bättring. Ty, såsom redan är sagt, så många och stora äro dock Guds välgärningar emot oss, att hela vårt liv borde vara ett evigt och oupphörligt tack och lov. Utom det att tacksamheten är din heligaste plikt emot Gud, så skulle den ock göra dig själv till en lyckligare människa, göra ditt sinne förnöjt, din bön varm och tröstefull.

Vi vilja blott tala om detta sista. Vad är orsaken, att mången eljest allvarlig själ är så kall, död och nedslagen i sin bön, har så liten tröst och tillförsikt därvid under bekymrets stunder? Utan tvivel den, att man begynner direkt att bedja, utan att hava först tackat och lovat. "Jag undrade", säger en man, "när jag läste Luthers allvarsamma anmärkning över denna förvända ordning, att man börjar först bedja och icke först tackar och lovar; men jag har nu livligt erfarit, vilken förträfflig anmärkning det var." Luther talar över Ps. 18: 4: "Jag vill lova och åkalla Herren", och säger: "Man kan icke tro, vad Guds lov är för ett kraftigt medel vid tillstötande fara. Ty så snart du begynner lova Gud, blir det onda genast mildrat, det tröstliga modet växer, och därpå följer Guds åkallande med tillförsikt. Fördenskull hava alla rätta Guds tjänare sett sig väl före, att de icke begynt på något annat sätt, eller i någon annan ordning sökt tröst och hjälp emot det onda, än denna vers lär oss: man skall icke först åkalla Herren, utan först lova Honom. Det finnes människor, som jämra sig inför Herren, men bliva icke hörda. De ropa, men der är ingen hjälpare, till Herren, men Han svarar dem intet. Varför det? Emedan de, då de ropade till Herren, icke lovade Honom, utan voro harmsna på Honom; de hava icke föreställt sig Herren, huru ljuvlig Han är, utan endast tänkt på sin bittra erfarenhet. Men ingen blir befriad från det onda därigenom, att han endast ser på sitt elände och förskräckes för detsamma, utan därigenom, att han sluter sig till Herren och ser på hans godhet."

Det tyckes dock vara ett svårföljt råd, att man skall i nödens stund begynna med att lova Gud. Men detta är ock något, som skall utmärka den renare tron och den äkta bruden, som håller brudgummen för mer än alla hans gåvor, som vördar och prisar Herren själv, icke blott när Han gör, vad oss behagar, utan i all tid, för vad Han är i sig själv. Skökokärleken kan blott tacka för gåvor, men icke lova för Herrens egen förträfflighet. Dock blir det även för trogna en svår konst, att mitt i nödens och bekymrets mörker höja sig till Guds egen eviga godhet och trohet; men försök endast, när du är i detta mörker, och grip till Guds lov, försänk dig i Guds egenskaper och de stora prov därav, som du och alla heliga haft förut, så skall du snart erfara lättnad och omsider besanna Davids ord: "Att lova vår Gud är en kostlig ting; det lovet är ljuvligt och dägligt".

Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit,
tack för stunden som nu är.
Tack för ljusa, varma vårar,

tack för mörk och kulen höst,
tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst.

onsdag 14 augusti 2013

"Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7)

Du som är en rätt svår syndare, tänk, vad väger du emot detta? Giv akt på, huru aposteln här talar! Att du måtte till någon del märka, vad detta stora försoningsmedel gäller, vilja vi betrakta varje ord i detta dyra språk.

Betrakta först, vilken personen är, som här omtalas. Jesu Kristi, Guds Sons, blod. Tänk — Jesus Kristus — den så länge förut utlovade "kvinnans säd", "Herrens Smorde" (Kristus), "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet", men vilken dock föddes i Betlehem, då änglar sjöngo i skyn: "I dag är eder född Frälsaren, Herren", och åter: "Han skall heta Jesus; ty Han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder." Denne Herrens Jesu Kristi blod — tänk, vad det gäller! Vilken kraft skulle icke detta språk hava, om det ock stode endast så!

Men det står ännu något herrligare däri. Apostelen vill med flit påpeka personens värde och betydenhet, därför har han ännu inlagt två vigtiga ord: Guds Sons — "Jesu Kristi, Guds Sons, blod". Så följ då apostelns fingervisning och se på de orden: Guds Sons! O, är det möjligt! är det sanning! — Guds Son! Och Guds Son utgjuter sitt blod för oss! Är det sanning, ja, är icke detta sanning, då är ingenting sant i Guds ord, då skola vi slå alltsammans i vädret. Nej, du känner, att det är sanning. O, så betänk då, vad detta väger! Den store, allsmäktige Herren Gud, som i tidens begynnelse skapade hela världen och skapade detta släkte, människan, Han har så älskat världen, att Han utgivit sin ende Son, sitt eget väsende, låter Honom ikläda sig vårt kött, bliva vår broder och medlare. Tänk, vilken person! Herren Gud gav oss icke en ängel eller ett helgon — ty något sådant förslog icke — utan ende Sonen, sann Gud av Gud, jämlik Fadern i gudomsmakt och herrlighet. En sådan person utgives till de fallna barnens frälsning.

Och det är märkligt, att denna Sonens antagna mandom är på ett sådant sätt förenad med gudomen, att hans blod i Skriften också kallas Guds blod; såsom då Paulus säger: "Den Helige Ande har satt eder till biskopar att regera Guds församling, vilken Han har förvärvat med sitt blod." Tänk, vilken dyr lösepenning! Himlarna äro hans händers verk, jorden och allt, vad däruppå är, har Han gjort, så att emot Honom "alla människor äro blott såsom en droppe i ämbaret och ett grand i vågskålen", och en sådan person utgiver sig själv, samt sitt liv och blod till människors frälsning.

Om detta blod säger nu aposteln, att det "renar oss av alla synder. "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss av alla synder." (1 Joh. 1:7). Vad menas med detta "renande"? "Hjälper det oss att bliva rena?" Nej, det renar oss, säger han. — "Renar det oss från lusten till synd?" Icke så; det renar oss från synden. — "Ja, från den andliga sömnaktighetens och tröghetens synd!" Nej, begagna blott ögonen: "från alla synder", säger han. — Och det gör "blodet"? Ja, blodet. — Men lär icke Johannes själv, att Anden renar oss? Ja, men icke i samma mening, som Guds Sons blod gör det. Det är alldeles nödvändigt, att du först förstår och tror, vad detta blodet gör, innan du kan få någon Andens rening. Hade här talats om Anden, så hade renandet betecknat helgelsen; men här talas om blodet, försoningsmedlet.

Det är således försoningens renande, det är skuldens utplånande, som här omtalas. Det är, vad Kristus själv sade om sitt blod: "vilket varder utgjutet till syndernas förlåtelse." Det skulle giva liv och ande i ditt hjärta, om du finge nåd att se, hur Guds Sons blod ensamt renar oss inför Gud av alla synder, så att Gud själv säger: "I ären rena." Först utplånades alla världens synder i Kristi död; såsom aposteln uttryckligt säger, att Kristus "tillfredsställde genom blodet på sitt kors både det, som är i himmelen och på jorden" — varför Gud, tillfredsställd, ser alla menniskor såsom dyrt försonade, och hans sändebud nu endast bedja: "Låten försona eder med Gud."

Men för det andra följer härav — och detta är, vad vår text egentligen åsyftar — att var och en, som håller sig till Kristus, som låter straffa sig för synden, men dock håller sig vid nådastolen, och således "vandrar i ljuset", är för samma blods skull inför Guds ögon beständigt ren från alla sina synder, så att allt det orena och syndiga, som ännu bor i hans kött och dagligen, tyvärr, rör sig i tankar, ord och gärningar, aldrig tillräknas honom, utan han är för Guds ögon alla stunder ren, blott genom detta evigt gällande blodets försoningskraft; han är såsom under ett beständigt nåderegn. Det är hos Gud avgjort, att honom skall aldrig tillräknas någon synd, ty han har blodets försoning för sig, och därför är han ren.

Här märka vi, att detta blodet gäller något mer inför Guds ögon än inför våra — att för Guds ögon är allt rent, där vi se idel orenlighet, så snart någon är i Kristus; att om ock icke vi mycket se och tro av blodets försonande kraft, det dock gäller inför Gud.

Från Frälsaren på korsets stam
ljus faller på min dräkt,
då träder syndens fläckar fram,
jag blir med rövarn släkt.
Men han som var mot rövarn god,
han tvår mej snövit i sitt blod.
Så helt förlåter Gud.
Så helt förlåter Gud!

tisdag 13 augusti 2013

"Jag vet dina gärningar; ty du har namnet att du lever, och är död. (Upp. 3:1)

Detta är ett fruktansvärt förhållande. Herren talar här om den finare och doldare arten av skrymteri, varigenom en människa kan vara uti all kristendomens bevisning oklanderlig, ja kanske en bland bröderna utmärkt kristen, som vet tala både om bättring och tro, om nåden och helgelsen, och dessutom lever i enlighet med sin bekännelse och med kristliga plägseder, så att hon skäligen räknas för rättsinnig av människor, vilka blott se det, som är för ögonen; men under allt detta kan i hennes dolda, tysta inre finnas en viktig brist, nämligen den på erfarenhet av andligt liv, så att hon t. ex. icke igenkänner den, de levande kristna utmärkande, räddhågans eller Herrens fruktans ande, som yttrar sig uti misstankar på sig själv, rädsla att bedraga sig, missnöje och bedrövelse över sitt inre onda, vilket allt är lagens verk i varje sann kristen.

I följd därav erfar hon icke heller den vederkvickelse och ro, som Jesus giver de arbetande och betungade; hon smakar aldrig det över begånget fel bedrövade barnets fördubblade hugsvalelse vid förlåtelsens undfående; hon har aldrig den barnsliga glädjen i evangelium, som till hennes förundran lyser ur de enfaldiga, men rättroende barnens ögon och utmärker liv. Men si, hon läser likväl om alla dessa livstecken, dessa Andens frukter, i den heliga Skrift, såsom utmärkande sant liv, och dock, ehuru hon själv saknar dem, fortfar hon att tro det bästa om sig, låter icke själva Skriftens utsatta tecken varna sig, utan tror mer på sig själv än på dessa, och förblir orörlig — detta må man väl kalla att draga nåden till lösaktighet.

Att icke igenkänna uti egen erfarenhet de beskrivningar på ett sant nådeliv, som Guds Ande i Skriften givit oss, och likväl fortfarande förbliva lugn, menande att den stora, rika nåden skall övertäcka även den bristen, det är att på ett finare och doldare sätt, men lika olyckligt, draga nåden till lösaktighet, som att under nådens täckmantel framleva i grova köttets gärningar. Det är icke fråga om, att icke nåden är så stor, att allt kunde förlåtas, men saken är: ditt hjärta är icke rätt för Gud, du lever i en dold andlig död. Det är denna finare art av nådens missbruk till lösaktighet, som Jesus så häpnadsväckande förekastar församlingens ängel i Sardis: "Jag vet dina gärningar; ty du har namnet, att du lever, och är död." Märk: "du har namnet, att du lever", du förer sådan bekännelse och vandel, att du anses och hälsas för en av de levande kristna; du är icke av världen, vilken icke har namnet att leva, utan du tillhör de levande kristnas hop; men — du är död.

Samma fördolda död omtalar Jesus i Matth. 25, om de tio jungfrur, av vilka fem voro visa och fem fåvitska. Märk! dessa tio voro i allt synbart helt lika, de voro alla jungfrur, d. ä. avskilda från världen och från besmittelse med laster; de hade alla sina lampor, gingo alla ut emot brudgummen, och ingen anade någon viktig brist. Så skildrar Herren Jesus här ett själstillstånd! Men där inne i lampan, där var bristen, och en så betydande brist, att de blevo utestängda från bröllopet för evigt; de hade ingen olja, det tog icke eld, det brann icke, det var dött. Hade de olyckliga jungfrurna sådant förmodat, förvisso hade de prövat sina lampors inre förut.

För detta nådens dolda missbruk till lösaktighet är även en rättsinnig kristen i fara, om han förlorar "Herrens fruktans ande", så att han upphör att undersöka sin tros inre liv och kraft, tjusad och nöjd genom kunskap och sken, belåten med att det finnes tillgång på nåd i Guds hjärta, liknöjd om han har nådens liv i eget hjärta - ja om han börjar bliva nöjd med sig själv, förlorar känslan av synd och strid invärtes och har alltid lätt för att tro. Härtill kan han lätt komma, då han varseblivit faran av den motsatta sidan, nämligen att göra detta inre liv, denna nåd i eget hjärta till grund för tro och tröst, genom den förfinade egenrättfärdighetens villfarelse, att man icke får fly till Kristi förtjänst, förrän man har nådens verk och liv i sitt hjärta — när han lärt förstå denna villfarelse, då kan han lätt övergå till denna motsatta, att han i köttslig säkerhet föraktar apostelens förmaning: "Pröven eder själva, om I ären i tron."

Men denna hemliga död och köld, som medför evig död, är den, att du icke så mycket känner din köld och ogudaktighet, att du därav drives att verkligen fly till Kristus, utan du nalkas Honom blott med munnen och hedrar Honom med läpparna och med en stark död tro, som icke har uti sig någon hjärtats hunger och törst efter Honom, ingen glädje uti Honom.

Av allt detta kunna vi märka, att vägen är smal och gudaktighetens hemlighet stor.

O ädla ljus, gör med ditt sken
vår tro på Jesus sann och ren
och den själv uppliva
att frukter giva.
Hjälp oss att i denna tro
till änden fasta bliva.
O Gud, förbarma dig.