fredag 23 augusti 2013

"Du skall icke begära din nästas hustru, ej heller hans tjänare... ej heller något, som din nästa har." (2 Mos. 20:17)

Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat, vad Han egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi skola vara helt rena och heliga, såsom Han är helig. Här har det gudomliga majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt begär i hjärtat.

Märk likväl "syndigt" begär. Det kan icke nekas, att det ock finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hållas inom måttlighetens gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten törstar efter friskt vatten."

Men syndiga äro alla de begär, som på något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. dessa begär, vilka Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud icke givit åt dig, utan åt din nästa, evad det är jordiska ägodelar eller ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant skall du, endast av vördnad för Guds delning och välbehag, icke hava begär.

Kortligen, begäret är syndigt, så snart du icke är underdånig för Gud och hans välbehag — begäret är då syndigt, om ock föremålet för detsamma är oskyldigt; såsom vi se, då Israels barn i öknen hade begärelse till det, som var ont, så var föremålet i sig självt alldeles oskyldigt, nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de icke böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville hava detsamma som i Egypten, och icke läto säga sig, när Guds vilja förehölls dem, däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det lystna folket.

Vi finna härav, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi skola såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag. Om Gud vill giva oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende, så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge Han förunnar oss det; men om Gud behagar taga dessa ting ifrån oss, då skola vi vara lika förnöjda, som då Han skänkte oss dem, emedan vi ändå få hava Honom och hans välbehag, som skall vara vårt enda nödvändiga. Och härav finna vi nu, att det sista budet sammanlöper med det första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar blott, att Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.

Och detta var ju det gudomliga majestätets mening, då Han skapade människan till sitt beläte, nämligen att hon skulle i allting blott se på Honom, leva i Honom och av Honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds beläte och det sanna livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta, i vilket Gud bodde, ett hjärta, som icke kunde leva utan Honom, som törstade efter och närde sig med Honom, liksom barnet när sig med sin moders mjölk. Ja, denna törst efter Gud inplantade Han så djupt i människan uti skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge det icke omfattade Honom, den levande Guden, och i Honom allena hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, intet silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, intet herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt utan Honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad namn det ock måtte hava, skulle människan akta ovärdigt sitt begär. Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle icke giva oss så mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter Honom allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja, när Han skapade människan till sin avbild. Därför danade Han vårt hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan. Men hans mening var, att Han själv skulle vara föremålet därför.

Nu frågas: Har icke den store Guden ännu i dag samma vilja och mening? Jo, sannerligen, hans första och sista bud gå ännu i dag ut på detsamma: "Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg."

O kom att från synden mig skilja,
från onda begär gör mig fri.
Förena mig så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar