Måtte nu var och en vara så uppriktig mot sin själ, att vi inför Jesu ansikte se till, om vi kunna vara med om denna Petri bekännelse. Dig, som detta läser, frågar Herren: Älskar du mig? Svara inför Honom, blott såsom det verkligen är, och tag dig icke före att försöka böja ditt hjärta att älska Jesus, ty denna kärlek kan icke tagas, endast födas. Utan här är frågan: Har du genomgått sådana erfarenheter, att det nu blivit dig så i hjärtat, att Kristus själv, eller vad Han är i sin egen person, blivit din högsta glädje, tröst och skatt, så att du icke kan låta bli att älska Honom, hungra och törsta efter Honom?
På denna fråga skola mycket olika svar givas. För att icke tala om de tjusta, självförnöjda helgon, som aldrig kunna frukta för sig själva och därför icke taga frågan till sig, utan tänka blott på andra, vilja vi i stället tala om de trogna och allvarliga själars olika svar på denna fråga. Många trogna nådebarn kunna med livlig känsla genast svara såsom Petrus: "Ja, Herre, du vet, att jag älskar dig." Andra åter bliva av denna Jesu fråga helt förskräckta och ville svara blott så: "Herre, du vet, att jag icke älskar dig; du vet min gruvliga kallsinnighet, hårdhet och liknöjdhet. O, det är förskräckligt!" Si, på detta sätt skola många trogna kristna vilja svara.
Låtom oss då en stund tala med dessa sistnämnda. Vad skall en sådan kristen göra, som intet annat känner än sin stora kallsinnighet? Och antagom, att någon, som verkligen icke älskat Jesus, utan varit ljum, eller ock, under allt sitt lagarbete, helt kall för Frälsaren, med förskräckelse vaknar över detta förhållande — vad skall en sådan göra?
Prisad vare den eviga kärleken, att Han har själv svarat på denna fråga! Annars hade jag aldrig blivit riktigt viss i mitt sinne. Herren Kristus har tvenne särskilda gånger talat just till sådana, som nu äro i fråga. Om den ene av dem säger Han, att han hade "övergivit den första kärleken", och om den andre, att han var "varken kall eller varm, utan ljum". Gud vare evinnerligen prisad, att vi få se, vad Han säger till sådana! Vem skulle vi tro, om icke Honom själv?
Nu, vad säger Han? Hans egna ord stå för allas ögon i Uppb. 2: 1—5 och 3: 14—22. Det första, vi dock böra anmärka, är, att Han likväl där talar egentligen till sådana, som icke själva voro bekymrade över sig, utan tvärtom sade: "Jag är rik, har nog och behöver intet;" därför tilltalar Han dem med allvarsamma hotelser, såsom att Han ville "bortstöta ljusstaken" i Efesus, och att Han ville ur sin mun "utspy" den ljumme i Laodicea — då vi däremot aldrig i hela bibeln finna ett enda exempel på, att Han med hotelser och stränghet tilltalat någon, som själv dömt och straffat sig och varit färdig att misströsta.
Men märk nu det herrliga, som kan komma oss att av glädje ropa, eller ock ljuvligt gråta, om vi få nåd att besinna det! Jo, att mitt i det förskräckliga talet till den ljumme i Laodicea, där Han hotar att "utspy honom utur sin mun", mitt i det stränga tilltalet inlägger Herren det obegripligt ljuva ordet: "De jag älskar, dem agar jag och näpser. Så var nu flitig och bättra dig!"
O, min Herre och Gud! Var detta din mening med det förskräckliga tilltalet? Kom det därav, att du älskade honom, en "ljum", ovärdig lärjunge? O, då kan man riktigt begynna att älska dig, när du har ett sådant hjärta, en sådan mening i det mest förskräckande tilltal. Då vet jag, vad det betyder, när du även i dag förskräcker våra hjärtan: du älskar — de jag älskar, dem agar jag. Du vill då blott vår frälsning, icke vår död, icke att vi skola förtvivla och fly bort ifrån dig. Skall jag få kärlek till Herren Jesus, måste jag därför på något sådant sätt lära känna Honom, att jag blir intagen av Honom.
Vi veta, att hjärtat är så beskaffat, att det ofta är lika svårt bliva fri från en kärlek, vilken man ogillar, som att erhålla den kärlek, man önskar sig. Nu, kärleken till Jesus kan du aldrig ogilla — den blir tyvärr alltid för svag — men vi anföra detta, att du må en gång besinna, huru det tillgår att få kärlek, nämligen att det sker endast så, att någonting intager mitt hjärta. Att få kärlek till Jesus, sker aldrig genom att arbeta på själva hjärtat, utan endast genom sådana erfarenheter av hans kärlek, att du blir intagen av Honom. "Den mycket förlåtes, den älskar mycket."
Sådant förstod den gamle läraren, vilken fick besök av en nära till förtvivlan bedrövad man, som just hade detta bekymmer, att han icke älskade Jesus, ty han sade, att han på Jesu fråga: "Älskar du mig?" icke kunde annat svara än: Du vet, att jag icke älskar dig. Den gamle själasörjaren svarade: "Då vet jag intet bättre råd, än att du genast vänder frågan tillbaka till Frälsaren och frågar Honom: Älskar du mig? Ty det är dock icke din kärlek till Honom, utan hans kärlek till dig, som här kan hjälpa; såsom Johannes säger: Däruti står kärleken: icke det vi hava älskat Gud, utan det att Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder."
Och när läraren en stund hade talat i denna ton, då brast den nedslagna mannen i glädjegråt och sade: Nu kan ock jag säga: "Herre, du vet att jag älskar dig."
Lärjungen känner Herrens blick:
"Älskar du mig av allt hjärta,
mera än de som kom och gick,
gå då i mitt namn att tjäna,
var då en herde för min hjord,
föd mina lamm, som jag har gjort."
Herre, du vet min kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar