Herren Christus sade: "Hwar och en gren som bär frukt, den rensar
Han, att den skall bära mer frukt."
Deraf ser jag, att de samma själar,
som Herren gillar och omtalar såsom goda, fruktbärande grenar, dock
icke äro alldeles rena i sig sjelfwa. Många christna sammanblanda
detta, så att de mena, att fruktbärandet skall innebära renhet ifrån allt
ondt; men detta är twå olika saker.
Likasom en god och dyrbar gren,
som bär ädla frukter i rikt mått, likwäl kan på samma gång hafwa
några torra qwistar eller wattenskott, hwilka blott suga must och böra
borttagas, så kan en christen wara lefwande och trogen, rik på kärlek
och alla Andens frukter, och likwäl derjemte icke blott hafwa sin del i
det allmänna syndaförderfwet, utan ock wara behäftad med något wisst
förargligt fel, någon oart, som måste idkeligen korsfästas och dödas,
men som ändå beständigt till någon grad följer honom. Men han är
likwäl en hel annan än dessa oäkta grenar, som icke bära frukt.
Mången
naturmenniska kan wara mindre felaktig, d. ä. hafwa en hyggligare
natur, men är dock på samma gång hel och hållen död och ofruktsam.
Märk då här: att du icke är helt ren från synder och oarter, utan
dagligen måste lida af sådana, det skall icke fördöma dig, så länge du ändock
står i förening med Frälsaren. Du märker ock, att du genom denna
förening äfwen har de utmärkande frukterna, oaktadt all din skröplighet
och fastän du aldrig kan blifwa nöjd med dina frukter. Men är du
förenad med Christus, så är du likwäl ett "nytt kreatur".
Men nu — hwad gör då den himmelske wingårdsmannen med de
grenar, som bära frukt? Herren säger: "Hwar och en som bär frukt,
den rensar Han, att den skall bära mer frukt". Märk: "den rensar
Han." Det är ett ganska kort ord, men mycket långt och kännbart i
erfarenheten. Den goda grenen rensar Han. Den gren, som icke bär
frukt, rensas icke, den får wäxa fri och såsom det will sig, ty den skall
blott brännas. Men den som bär frukt, den skall skötas, och den rensar
Han.
Huru sker nu det? Christi bild (Joh. 15) är lärorik. Han
talar om en trädgårdsmästares rensande. Detta sker icke med watten,
utan med en knif och en skrapa, hwarmed torrt ris, mossa, öfwerflödiga
qwistar och blad, som blott hindra de goda grenarnas fruktbarhet,
bortrensas.
Detta tyder ganska wäl på, hwad de trogna erfara. Känna
wi icke ofta denne trädgårdsmästares knif? Känna wi icke under ordets
hörande, huru detta tweeggade swärd skär i wårt inre, och huru det
isynnerhet angriper de skröpligheter och oarter, hwarmed wi äro mest behäftade?
Widare, när wi warit försumliga i Herrens werk,
kallsinniga och olydiga emot Herren, huru blifwa wi icke inwärtes skrapade
genom Andens bestraffningar! Det är den hulde wingårdsmannen,
hwilken wandrar i sin örtagård, som gör, att wi icke gerna en dag få
wara nöjda med oss, utan blifwa beständigt inwärtes straffade. "Tukta
mig ock mina njurar om natten", säger David. Der den Helige Ande
bor, kan det icke annorlunda wara; ty det är ju omöjligt, att icke Han
skulle finna orenligheter i oss — och lika omöjligt, att Han icke skulle
angripa och straffa dessa, der Han bor och werkar.
Men hwad som nu
icke uträttas med dessa inre bestraffningar genom ordet, det gör den
trofaste Herren med utwärtes ris och plågor, sorger och widrigheter
eller, såsom Petrus säger, "mångahanda försökelser, hwar så behöfwes".
Kortligen, ett himmelens barn skall rensas. Apostelen säger: "Hwem
Herren älskar, den agar Han; men Han gisslar hwar och en son,
Han annammar. Ären I utan aga, i hwilken alla äro wordna
delaktiga, så ären I oäkta och icke barn. All aga synes nu icke wara
till fröjd, utan till ångest; men sedan wedergäller den en fridsam
rättfärdighetens frukt dem, som äro deruti öfwade."
Märk, detta är
ändamålet. Han "plågar icke menniskorna af hjertat", utan endast "hwar
så behöfwes"; såsom Christus säger: Han rensar den goda grenen, att
den skall bära mer frukt. Detta är det goda ändamålet. Han will,
att en ädel och dyrbar gren, som bär goda frukter, skall blifwa ännu
mer fruktbärande och herrlig.
Och Gud ske lof! wi se ju, att detta
äfwen uträttas med agan. Sågo wi icke här och der en christen, ganska
upplyst och rättsinnig, hos hwilken wi dock med ledsnad anmärkte en
wiss maklighet och andlig ofruktbarhet. Oförmodadt sågo wi honom
dock drabbas af en djupare sorg eller olycka, eller en swår inwärtes
anfäktning, så att wi ängslades derwid; men när han utkom från denna
bedröfwelses ugn, war han en helt annan, en allwarligare och i alla
goda gerningar mer fruktsam christen.
Och huru känna icke wi alla,
som stå under Herrens skötande, att så snart någon större sinnlighet,
fåfänglighet, egenkärlek eller dylikt börjat intaga oss, hafwa wi snart en
ny bedröfwelse, hwilken då bringar oss åter till besinning; och när Herren
åter tröstat wårt hjerta, besinna wi oss såsom efter ett uppfriskande bad
och börja med ny flit löpa hans budords wäg. Herren har en helig
nitälskan om de själar, som Han bereder för himmelen. Han will hafwa
dem mer och mer rena och fruktbärande; då deremot andra få uppwäxa
helt fritt och efter köttets behag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar