Är icke detta en kort sammanfattning af hela Skriftens lära om
en arm syndares benådning? Både med uttryckliga ord och med otaliga
exempel har Gud alltifrån werldens begynnelse förklarat, att Adams
barn skola på denna wäg komma till hans nåd.
Låtom oss derföre wäl
gifwa akt på orden. David säger: "Jag will bekänna för Herren min
öfwerträdelse; då förlät du mig min synds missgerning." Att här icke
talas om en blott utwärtes, tillfällig eller föreläsen syndabekännelse,
utan att här är fråga om en arm bekymrad syndare, är lätt att förstå.
Dock må man äfwen skilja på bekymmer och bekymmer.
Det är mången,
som med ett wisst bekymmer, en wiss ånger bekänner synden och dock
vandrar i mörkret; såsom wi se på konung Saul, då han bekände:
"Jag har syndat, att jag har öfwergifwit Herrens befallning och dina
ord", men han sökte aldrig en hel förlikning och förening med Gud.
Widare konung Farao, då han sade: "Jag har syndat emot Herren
eder Gud och emot eder", men hela hans erkänsla kom blott deraf, att
redan den åttonde plågan qwalde och förskräckte honom, och icke af någon
böjelse att komma till en hel försoning med Israels Gud.
Ja, Kain
bekände ock: "Min missgerning är större, än att hon må warda mig
förlåten;" men i detsamma gick han bort ifrån Herrens ansigte och sökte
icke hans nåd.
Likaså Judas då han med bitter smärta utbrast: "Jag
har gjort illa, att jag har förrådt menlöst blod."
Wi finna af alla
dessa exempel, att till ett rätt syndens bekännande fordras en hel
omwändelse eller bättringsomsorg, fordras ett Andens werk i själen,
hwarigenom sjelfwa synden såsom en förbrytelse mot Gud bedröfwar henne,
och hon derför behöfwer utgjuta sitt hjerta för Herren, bekänna sin
synd och bedja om förlåtelse.
Mången obotfärdig lastens träl kan, såsom wi nu sett, wissa
stunder bekänna sin synd med bitter smärta, men blott för hennes
sorgliga följder. Det är icke sjelfwa synden, såsom en förbrytelse mot Gud,
som bedröfwar honom, han har icke heller någon omsorg att komma i
en hel förening med Gud, utan det är endast en tillfällig smärta af
syndens följder; derföre förblifwer han ock allt framgent syndens träl.
Ty den rätta syndabekännelsen fordrar således, att Guds röst har träffat
och wäckt samwetet och kastat själen under hans rättfärdiga dom; men
också, att hon, i följd af Guds nådefulla kallelse till förlikning, i följd
af evangelii tillsägelser om nåd, hoppas något förbarmande och derföre går fram till nådestolen och söker barmhertighet. Den som alls icke
wet af nåd, utan endast af synd och dom, framgår icke till Gud.
Till
syndens bekännande fordras således någon gnista af tro. Så länge
Adam och Eva blott kände synden och domen, flydde de för Guds
ansigte. Så war det ock en tid med David, hwarunder han höll sig på
afstånd från Gud och wille icke bekänna synden, men "försmäktade" och
"borttorkades" genom sin dagliga gråt; "men", säger han, "jag sade:
Jag will bekänna för Herren min öfwerträdelse, då förlät du mig min
synds missgerning".
Den, som will se, huru en rätt syndakännedom och syndabekännelse
är beskaffad, betrakte David i den femtioförsta psalmen. Wi wilja blott
anmärka twå punkter i hans hjerteutgjutelser.
Oaktadt han genom den
uppenbara synd, som der omtalas, hade gjort en stor förargelse för
menniskor och särskildt emot Uria en gruflig missgerning, stod liksom Gud
och det syndiga inför Honom så ömt för hans hjerta, att han likasom
förgäter all sin förbrytelse inför menniskor och säger till Herren: Mot
dig allena har jag syndat och gjort illa för dig. Se här bilden af ett
rätt gudfruktigt hjerta!
För det andra är det icke blott det grofwa
syndautbrottet, som bedröfwar honom, utan han ser med smärta
på sjelfwa naturens ondska, går till sjelfwa källan och säger: Si, jag
är född af syndelig säd, och min moder har aflat mig i synd. Just
detta, nemligen att känna sjelfwa naturens ondska, känna sitt hela
wäsendes förderf, är det allrawigtigaste.
Så länge man blott ser på några
syndautbrott, men icke känner sjelfwa hjertats, sjelfwa wäsendets
syndfullhet, kan man ännu alltid stilla sig med en falsk tröst och blir aldrig
helt förtappad i sig sjelf och derföre icke heller helt frigjord och salig i
Christus. Derföre är det wigtigare uti en sann syndakännedom, att
man känner sjelfwa hjertats förderf, nemligen det grufliga föraktet för
Gud, säkerheten, otron, hårdheten, skrymteriet och all illfundighet, så
att wår kännedom motswarar Guds egen beskrifning på hjertat, såsom
ett "argt och illfundigt ting öfwer allting".
Se, Jesus är ett tröstrikt namn
och i all nöd vår säkra hamn.
Vi genom Jesus får Guds nåd
och finner på det bästa råd.
Guds ende Son, o Jesus huld,
förlåt oss all vår synd och skuld.
Vår nöd du ser och hjälpa kan,
du som är både Gud och man.
Av dig är all rättfärdighet,
av dig all frid och salighet.
Den som till dig har satt sin tröst,
han blir ifrån allt ont förlöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar