lördag 6 juli 2013

"Min vän, huru kom du härin och har icke bröllopskläder?" (Matt. 22:12)

Uti Matth. 22 säger Christus, att "himmelriket", d. ä. hans nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son". Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och ursäktade sig, att de icke kunde komma, den ene hindrad af sin köpenskap, den andre af sin afwelsgård, den tredje af sin maka. Dock war det icke alla, som så föraktade kallelsen; nej, många annammade den, borden woro alla fullsatta. Men nu säger Christus, att just ibland dessa, som hade annammat kallelsen, kommit till bröllopet och sutto wid borden, fanns också en man, som icke hade bröllopskläder, utan satt der i sina egna kläder, och att han blott derföre blef bunden till händer och fötter och kastad i det yttersta mörkret.

O, hwad är detta? Hwad menar Herren? Mannen war ju kommen till bröllopet, tillhörde icke de föraktare, som uteblefwo, utan satt wid bröllopsbordet ibland de andra lyckliga gästerna. Ja, hwad är detta annat, än att det finns menniskor, som icke blott erfarit Andens kallelse på sina hjertan, utan ock så till wida åtlydt den, att de börjat söka sin salighet, öfwergifwit sina förra fåfängliga "wägar och gårdar", lefnadssätt och sällskap, och förenat sig med de trogna uti umgänge, uti seder och iakttagelser, uti Guds ords läsande, hörande, sjungande, uti böner och betraktelser, uti någon christlig werksamhet, kortligen uti allt, som anses mest hörande till en allwarligare gudaktighet än mängdens. Ty omöjligt kan denne man beteckna den stora säkra hopen bland oss; hwar hade wi då dem, som erforo kallelsen och icke kommo? Hedningarna, som icke hafwa ordet, hafwa ju icke bjudningen.

Wi finna alltså, att denne man är en religiös man, betecknar ett religiöst folk inom de christtrognas församling, efter han fanns i bröllopet och icke hade föraktat kallelsen — och dock sakna dessa något så wäsendtligt, att de kastas i det yttersta mörkret. Alldeles detsamma som denne man beteckna också de fem jungfrurna wid bröllopet, som icke hade olja i sina käril (Matth. 25). Der säger Christus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de wäntade, märktes ingen skilnad emellan de wisa och de fåwitska; nej, de woro alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla woro de utgångna emot brudgummen, alla wäntade på det glada inträdet med Honom i bröllopssalen, i herrligheten. Men wid midnattstid, då anskriet hördes: "Si, brudgummen kommer!" — då först blef den omständigheten uppenbar, att hälften af dem saknade olja, att deras lampor icke brunno. Och de blefwo för ewigt utestängda från bröllopsglädjen.

Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15, då Christus säger: Grenar i mig, som icke bära frukt. Hwar och en eftertänke, hwad det ordet kan innebära! Och i Matth. 7 säger Herren utan bildspråk, huru mycket man kan göra i hans namn och dock icke wara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i hans namn göra tecken och under såsom att utdrifwa djeflar, uppwäcka döda, kortligen, göra många kraftiga gerningar. Och biskopen i Sardis war både i lära och wandel sådan, att han allmänt ansågs för en lefwande själ, men war det dock icke: "Du har namnet, att du lefwer, och är död."

Hwem skulle icke här frukta för sig, när sådana ord gå af Christi mun! De rättsinnigaste och anderikaste christna hafwa wid sådana ord ofta hyst stor fruktan att möjligtwis wara bedragna och med kraft och ifwer ropat: "Ransaka mig, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond wäg." Skulle blott du icke behöfwa frukta, icke behöfwa gifwa akt på Christi ord härom!

Men wi gå nu att se, hwad som har saknats hos dessa religiösa, hwilkas ändalykt blifwit så förskräcklig. Bröllopskläder? "Du har icke bröllopskläder!" Hwad månde det betyda? I Uppb. 19 står, att wid Lammets bröllop blef det bruden gifwet att kläda sig i rent och skinande silke — och då tillägges: "Men silket är helgonens rättfärdighet." Hwilken denna helgonens rättfärdighetsklädnad är, ses widare i det sjunde kapitlet, der det om den saliga hwitklädda skaran förklaras: "Dessa äro de, som äro komna utur stor bedröfwelse och hafwa twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets blod; derföre äro de för Guds stol."

Och till den ljumme läraren i Laodicea säger Christus: "Jag råder dig, att du köper af mig hwita kläder, som du må kläda dig uti, på det din nakenhets blygd icke skall synas." De, som äro i bröllopet, men sitta der i sina egna kläder och icke hafwa honungens bröllopsdrägt på sig, äro alltså de slags religiösa, som med mer eller mindre allwarlighet, nit och gudaktighet dock gå ännu blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig blifwit afklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nemligen Christi rättfärdighet; aldrig ännu kunnat af hjertat med salig blygsel bekänna: "Jag är i Lammets död och blod nog salig, helig, ren och god."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar