Uti Matth. 22 säger Christus, att "himmelriket", d. ä. hans
nåderike på jorden, är likt ett "bröllop, som en konung gjorde åt sin son".
Härtill bjöd han många; men de flesta föraktade bjudningen och
ursäktade sig, att de icke kunde komma, den ene hindrad af sin köpenskap,
den andre af sin afwelsgård, den tredje af sin maka. Dock war det
icke alla, som så föraktade kallelsen; nej, många annammade den,
borden woro alla fullsatta. Men nu säger Christus, att just ibland dessa,
som hade annammat kallelsen, kommit till bröllopet och sutto wid
borden, fanns också en man, som icke hade bröllopskläder, utan satt der i
sina egna kläder, och att han blott derföre blef bunden till händer och
fötter och kastad i det yttersta mörkret.
O, hwad är detta? Hwad
menar Herren? Mannen war ju kommen till bröllopet, tillhörde icke de
föraktare, som uteblefwo, utan satt wid bröllopsbordet ibland de andra
lyckliga gästerna. Ja, hwad är detta annat, än att det finns
menniskor, som icke blott erfarit Andens kallelse på sina hjertan, utan ock så
till wida åtlydt den, att de börjat söka sin salighet, öfwergifwit sina förra
fåfängliga "wägar och gårdar", lefnadssätt och sällskap, och förenat sig
med de trogna uti umgänge, uti seder och iakttagelser, uti Guds ords
läsande, hörande, sjungande, uti böner och betraktelser, uti någon christlig
werksamhet, kortligen uti allt, som anses mest hörande till en
allwarligare gudaktighet än mängdens. Ty omöjligt kan denne man beteckna
den stora säkra hopen bland oss; hwar hade wi då dem, som erforo
kallelsen och icke kommo? Hedningarna, som icke hafwa ordet, hafwa
ju icke bjudningen.
Wi finna alltså, att denne man är en religiös man,
betecknar ett religiöst folk inom de christtrognas församling, efter han
fanns i bröllopet och icke hade föraktat kallelsen — och dock sakna dessa
något så wäsendtligt, att de kastas i det yttersta mörkret.
Alldeles detsamma som denne man beteckna också de fem jungfrurna
wid bröllopet, som icke hade olja i sina käril (Matth. 25). Der säger
Christus, att "himmelriket är likt tio jungfrur, som togo sina lampor
och gingo ut emot brudgummen" m. m. Under hela tiden som de
wäntade, märktes ingen skilnad emellan de wisa och de fåwitska; nej, de
woro alla jungfrur, alla hade de sina lampor, alla woro de utgångna
emot brudgummen, alla wäntade på det glada inträdet med Honom i
bröllopssalen, i herrligheten. Men wid midnattstid, då anskriet hördes:
"Si, brudgummen kommer!" — då först blef den omständigheten uppenbar, att hälften af dem saknade olja, att deras lampor icke brunno. Och
de blefwo för ewigt utestängda från bröllopsglädjen.
Men ännu förskräckligare och starkare är detta uttryckt i Joh. 15,
då Christus säger: Grenar i mig, som icke bära frukt. Hwar och en
eftertänke, hwad det ordet kan innebära! Och i Matth. 7 säger
Herren utan bildspråk, huru mycket man kan göra i hans namn och dock
icke wara rättsinnig, att man kan i hans namn profetera, man kan i
hans namn göra tecken och under såsom att utdrifwa djeflar, uppwäcka
döda, kortligen, göra många kraftiga gerningar. Och biskopen i Sardis
war både i lära och wandel sådan, att han allmänt ansågs för en
lefwande själ, men war det dock icke: "Du har namnet, att du lefwer,
och är död."
Hwem skulle icke här frukta för sig, när sådana ord gå af Christi mun!
De rättsinnigaste och anderikaste christna hafwa wid sådana ord ofta hyst
stor fruktan att möjligtwis wara bedragna och med kraft och ifwer ropat:
"Ransaka mig, du Gud, se till, om jag ännu är stadd på en ond wäg."
Skulle blott du icke behöfwa frukta, icke behöfwa gifwa akt på Christi
ord härom!
Men wi gå nu att se, hwad som har saknats hos dessa
religiösa, hwilkas ändalykt blifwit så förskräcklig.
Bröllopskläder? "Du har icke bröllopskläder!" Hwad månde det
betyda? I Uppb. 19 står, att wid Lammets bröllop blef det bruden
gifwet att kläda sig i rent och skinande silke — och då tillägges: "Men
silket är helgonens rättfärdighet." Hwilken denna helgonens
rättfärdighetsklädnad är, ses widare i det sjunde kapitlet, der det om den saliga
hwitklädda skaran förklaras: "Dessa äro de, som äro komna utur stor
bedröfwelse och hafwa twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets
blod; derföre äro de för Guds stol."
Och till den ljumme läraren i
Laodicea säger Christus: "Jag råder dig, att du köper af mig hwita
kläder, som du må kläda dig uti, på det din nakenhets blygd icke skall
synas." De, som äro i bröllopet, men sitta der i sina egna kläder och
icke hafwa honungens bröllopsdrägt på sig, äro alltså de slags religiösa,
som med mer eller mindre allwarlighet, nit och gudaktighet dock gå ännu
blott i sin egen rättfärdighet, aldrig ännu rätt känt sin synd, aldrig
blifwit afklädda sin egen fromhet och iklädda en annans, nemligen Christi
rättfärdighet; aldrig ännu kunnat af hjertat med salig blygsel bekänna:
"Jag är i Lammets död och blod nog salig, helig, ren och god."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar