"Saligheten är den människas, vilken Gud tillräknar rättfärdigheten utan gärningar." (Rom. 4:6)

Detta språk säger oss i klara och bestämda uttryck, att en menniska kan wara rättfärdig inför Gud, fastän hon ännu drages med synder. Här säges nemligen uttryckligt, att då Gud rättfärdiggör en menniska, det icke sker på det sättet, att Han utplånar synden ur hennes wäsende och gör henne i sig sjelf syndfri, utan att det sker genom tillräknande. Wår rättfärdiggörelse sker på det sättet, säger denna text, att Gud tillräknar menniskan en rättfärdighet, som icke finnes hos henne, och deremot "förlåter" och "öfwerskyler" de synder, som finnas hos henne. Då ordet rättfärdiggöra hade kunnat för någon wara twetydigt, brukar apostelen här i stället orden: tillräkna rättfärdighet. Och sedan förklarar han samma saliga werk med Davids ord, att blott den menniska är salig, "hwilkens orättfärdigheter äro förlåtna, och hwilkens synder äro öfwerskylda", eller öfwertäckta; att endast den man är salig, "hwilken Gud ingen synd tillräknar".

Tänk nu, då den menniska är salig, hwilken Gud "tillräknar rättfärdighet utan gerningar", och hwilken Han icke tillräknar synderna, så är ju dermed sagdt, att rättfärdigheten icke finnes hos den saliga menniskan, ty då hade den icke behöft "tillräknas" henne. Men deremot innebär det ock, att synderna finnas hos den saliga menniskan, efter dessa sägas "icke tillräknas" henne, utan "öfwerskylas".

Detta är nu wisserligen hela Skriftens stora hufwudlära, som ligger i all Guds förkunnelse om Christi medlareembete och hans rättfärdighets tillräknande; men här hafwa wi det i korta och bestämda uttryck, hwilka på en gång alldeles nedslå den falska meningen, hwarmed själafienden en och annan gång förwillat menniskor, att wi skulle rättfärdiggöras på det sättet, att wåra personer göras i sig sjelfwa syndfria. Nej, säger här apostelen uttryckligt, Gud gör oss rättfärdiga på det sättet, att Han tillräknar oss rättfärdighet, utan att wi äro eller blifwa i oss sjelfwa rättfärdiga eller syndfria här på jorden, så att synderna derföre måste förlåtas", "öfwerskylas".

Om wi nu sålunda förstått, att wi icke äro rättfärdiga på det sättet, att synden är utplånad ur wårt wäsende, och att wi i egna personer fullkomligt hålla lagen, utan att det skett genom "tillräknelse", måtte wi då icke falla på en lika stor willfarelse åt motsatta sidan, nemligen att tänka, det Gud räknar oss för rättfärdiga, fastän wi icke werkligen äro det. Nej, lofwadt ware Herrens Christi namn! Wi äro werkligt rättfärdiga genom Honom.

Då man icke blifwit rätt waken att se Guds wäsendes fullkomlighet, drömmer man om en sådan rättfärdiggörelse, hwarigenom Gud skulle genom ett slags eftergift af sina heliga ord och domar låta oss gälla för rättfärdiga, utan att wi på något sätt ega, hwad rättfärdighet betyder: en hel fullgörelse och ostrafflighet inför lagen. Detta är att tänka ganska försmädligt emot Gud, såsom om Han utöfwade barmhertighet på rättwisans bekostnad. Annorlunda lärer apostelen. Gud har "satt sin Son till en nådestol genom tron i hans blod, för att låta se sin rättwisa i det, att Han rättfärdiggör den, som tror" — såsom orden lyda i Rom. 3. "På det Han skulle wara sjelf rättfärdig och rättfärdiggörande den, som är af Jesu tro." Och i Rom. 5 säger han uttryckligt, att det är genom ens lydnad, ens rättfärdighet, wi warda rättfärdiggjorda.

Det sker icke genom eftergift af någon enda bokstaf eller prick i lagen, utan genom ett helt och punktligt fullgörande af alla lagens bud och domar, hwilket Medlaren gjorde så helt och hållet för oss och i wårt ställe, som om wi sjelfwa hade gjort och lidit allt efter lag. En menniska kan så fullgöra en annans skyldighet, t. ex. betala sin broders skulder, att den skyldige blir werkligt skuldfri och oantastlig — att han icke blott anses så, utan att han werkligen är skuldfri, genom den gode brodrens fullkomliga betalande af hans skulder; och mycket mer måste då Herrens Christi fullgörande och betalande för oss göra oss werkligt skuldfria och rättfärdiga, fastän wi icke sjelfwa äro mäktiga att fullgöra lagen.

Derföre få wi icke så förstå orden "tillräkna rättfärdighet", som skulle Gud räkna oss för rättfärdiga, fastän wi icke werkligen äro det, utan meningen är blott, att det är en annans rättfärdighet, som är oss skänkt och tillräknad, men på ett så sannt och fullkomligt sätt, att wi werkligen äro rättfärdiga. Den heliga lagen har ingenting lidit i sin majestätiska rätt; dess fordringar äro fullgjorda i all deras oändliga widd; dess domar och straff äro utståndna i all deras förskräcklighet.

Kortligen: Gud är rättwis, då Han rättfärdiggör den, som tror; ty det är icke en blott tänkt eller diktad, utan en werklig rättfärdighet, Han tillräknar oss. Och Han skall på den yttersta dagen i hela werldens åsyn kalla sina troende de rättfärdiga och i enlighet med den fullkomliga rättwisan gifwa dem "rättfärdighetens krona"