"Sen uppå fåglarna under himmelen, de så intet, och intet skära de heller upp och församla intet i ladorna, och eder himmelske Fader föder dem. Ären I icke mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmenniskor, som ingen nöd känna, samt för lifligt troende christna, för hwilka ordet är allt, behöfwes icke denna betraktelse. Men när en christen kommer derhän i mörker och anfäktning, att han twiflar på allt Guds ord, då wisar Herren honom till skapelsens werk, dem han icke behöfwer tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Sen uppå fåglarna under himmelen; eder himmelske Fader föder dem: ären I icke mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta menniskan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds afbild, barn och arfwinge, herrskaren öfwer fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma menniskan? Skåden liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, war icke så klädd som en af dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle Han icke mycket mer göra det eder — eder, som ären "Guds slägte"! O, I klentrogna!

Mot fruktan för onda menniskor, säger Herren: "Säljas icke twå sparfwar för en skärf? och en af dem faller icke på jorden eder Fader förutan. I ären ju mer wärda än många sparfwar. Edra hufwudhår äro alla räknade. Derföre skolen I icke rädas." Du tycker dig wara öfwergifwen af Gud; det är någon wiss sak, i hwilken du tycker dig alldeles hjelplös, du kan sjelf omöjligt hjelpa densamma. I hela werlden finns ingen, som kan hjelpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och worden trött och allt ser ut lika förgäfwes — Gud "har sig såsom en hjelte, som är förtwiflad, och såsom en kämpe, den icke kan hjelpa".

Är det möjligt, att det werkligen förhåller sig så, som det då synes dig? Förstår du icke, att det är något djupt fördöljande af den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt, att du icke strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förr än du blifwit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjelp, utan att wilja arbeta o.s.w. — förutsatt således, att du söker hjelpen på rätt wäg, så är det alldeles omöjligt, att icke Gud skulle gifwa dig allt, hwad som är dig bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, att Han icke mer kan hjelpa? Och Han, som har gjort ögat, skulle Han icke se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle Han icke höra? Han som sköter fåglarna, skulle Han icke wårda sig om dig?

Tänk grundligt på Christi fråga: Ären I icke mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "I ären mer wärda än många sparfwar!" Tänk! Det säger Herren sjelf. Ja, så måste Christus hafwa ansett det, som så dyrt köpte oss: "I ären mer wärda än många sparfwar". Och nu wårdar Han sig om sparfwarna. Skulle Han då glömma dig? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag wäl förtjent; jag är med all rätt öfwergifwen" O menniska, har då Gud handlat med oss efter wåra synder? Han, aom utwalde oss i Christus, förr än werldens grund war lagd; Han, som i Christus försonade werlden med sig sjelf, då wi ännu woro owänner, då wi ingen försoning hade, då ingen bad Honom — skulle Han nu handla med oss efter wåra synder? Skola wi nu bestå för Gud genom wår egen rättfärdighet? Då blefwe intet kött frälst; då skulle wi icke heller få en droppe watten. Nu äro wi deremot alla ögonblick omgifna af otaliga Guds wälgerningar. Så böra wi då af det, som wi se, lära oss att tro äfwen det, som wi icke se.

På samma sätt böra wi ock med ögat på skapelsens storwerk stäfja förnuftets öfwerdåd, som will träta med Gud, döma öfwer hans ord och werk och betwifla, hwad det icke förstår. När fordom en eljest from man, hwars like icke fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, swarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Hwar war du, då jag grundade jorden! Säg mig. Wet du, ho har satt henne sitt mått? Hwar war du, då morgonstjernorna tillsammans lofwade mig, och alla Guds barn fröjdade sig. Ho har tillslutit hafwet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlifwet? Hafwa dödens dörrar någon tid upplåtit sig för dig? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Hwilken är wägen dit, der ljuset bor? Och hwilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjernornas band? eller upplösa Orions band? Wet du, huru himmelen skall regeras? Eller kan du sätta ett herradöme öfwer honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sig, när man will döma öfwer Guds ord, och der är något, som man icke förstår, så blir man snart glad att lemna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjenare hör till. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.