"Döden nu edra lemmar, som äro på jorden: boleri, orenlighet, lusta, ond begärelse och girighet, som är avgudadyrkan." (Kol. 3:5)

Här nämnas egentligen blott twå syndawägar, otuktens och girighetens. Twå grufliga afgrundsswalg, deri många till himmelriket lärda, trogna själar, "som rättligen woro undsluppna" och "hade undflytt werldens orenlighet", hafwa igen nedsjunkit och förlorats.

Dessa twå syndawägar äro dock deruti olika, att den förra är grof och wederstygglig och plägar bekymra och ängsla själar; den sednare åter will nästan ingen menniska erkänna för hwad den är. Den förra kunna menniskor bittert beklaga och ängslas deröfwer, men öfwer den sednare hörer man sällan, att någon sörjer och ängslas, utan den får wanligen ett bättre namn och ursäktas t. ex. sålunda: Jag måste ju försörja mig och de mina, det är icke girighet, utan nödwändig hushållsomsorg.

Dock kan den gamle tjusaren så grufligen förwända synen, att äfwen otuktssynden, som i sig sjelf är så grof och wederstygglig, kan i frestelsens stund synas alls intet farlig, utan ganska oskyldig. Detta är dock för en christen det tydligaste tecknet, att djefwulen är nära och farans stund för handen. Sannerligen, när samma synd, som i sunda och sansade tider är dig så ryslig, att du bäfwar wid blotta tanken derpå, nu synes dig såsom ett intet, helt ringa och ursäktlig, då wet du, att frestelsens stund är inne, att det är den gamle tjusarens ande och mörkrets makt, som så förwänder din syn. Då, wakta dig, wakta dig! Då gäller det skyndsamt fly eller falla!

Märk: skyndsamt fly — eller ock falla i fiendens wåld. Börjar du allenast öfwerlägga, så är du fången. Att Eva blott inlät sig i samtal med ormen, samt såg på den förbjudna frukten, det war wägen till fallet. I denna strid segrar man mer genom flykt än genom kamp. Så skall du ock weta, att det är djefwulens råd och det redan bestuckna sinnets bedrägeri, att du will wäl icke falla i synden, men blott försöka, huru nära du kan gå intill brädden, utan att störta ned i djupet. Då sinnet är sundt och wakande, söker du hellre att komma så långt som möjligt från kanten.

Här gäller i allmänhet, att den, som will undfly synden, skall börja med att fly frestelsen, fly anledning och tillfälle, fly den första tanken, och, så wida möjligt är, fly ställen och föremål, som medföra frestelse. Hit höra Christi ord: "Om så är, att ditt högra öga är dig till förargelse (förförelse), så rif det ut och kasta det ifrån dig; det är dig bättre, att en din ledamot förderfwas, än att din hela kropp kastas till helwetet." Äfwen det som i sig sjelft är oskyldigt, såsom ögat, måste dock undflys, när det genom syndens mellankomst blifwit dig till en frestelse. Och om det är dig så kärt som ditt öga, och dess försakande är dig få bittert som ett ögas utrifwande — fly det dock! Fly med din själ såsom med ett byte! Det är dig bättre, att nu en liten tid lida det bittraste och dock rädda din samwetsfrid i tiden och din själ för ewigheten, än att här en liten tid hafwa lust i synden och qwal i samwetet och helwetets eld i ewigheten!

Men för att uppwäcka christna till waksamhet, ja, till fasa för denna synd i alla dess grader, från blotta tankar och begärelser till den grofwa utöfningen, kan ingenting kraftigare anföras, än det som läses i 1 Cor. 6. O, ett tänkwärdt stycke! Så talar apostelen: "Weten I icke, att edra kroppar äro Christi lemmar? Skulle jag nu taga Christi lemmar och göra der skökolemmar af? Bort det! Flyn boleri. All synd, som menniskan gör, är utom kroppen; men den som bedrifwer boleri, han syndar på sin egen kropp. Eller weten I icke, att eder kropp är den Helige Andes tempel, som är i eder, hwilken I hafwen af Gud, och ären icke edra egna? Ty I ären dyrt köpta. Derföre prisen nu Gud uti eder kropp och i eder ande, hwilka tillhöra Gud." Märken sådana saker! I ären dyrt köpta med Christi dyra blod; I ären icke edra egna, så att I kunnen göra, hwad I wiljen, med eder kropp och eder ande, edert hjerta och edra tankar. Skulle jag taga Christi lemmar och göra der skökolemmar af!

Det andra afgrundsswalget war girigheten. Denna uppslukar själar så mycket lättare, som den icke synes ryslig, utan har så wackert sken, så många ursäkter. Hwem will widkännas girigheten? Nej, en christen, som börjar intagas af denna begärelse, wet det föga, utan ehwad han ser på sjelfwa begärelsen, eller på föremålen för densamma, så ser han idel oskyldiga saker. Han finner, att det är lofligt, ja, en pligt, att försörja sig och de sina; widare ser han på föremålen för sitt begär, och äfwen de äro oskyldiga, de äro Guds egna gåfwor, för hwilka wi ju böra tacka Gud. Penningar, jordagods, oxar, hus, mat och kläder — allt är det oskyldiga saker. Hwem kan då straffa hans fikande? Det är blott graden af det fikandet, som skall utmärka faran, och graderna äro så många; hwem kan här bestämma, hwad som är girighet?

O, den christen, som icke här skall snärjas och blifwa en Demas, skall icke skämta och skrymta, utan blifwa skarpt uppmärksam på sin själs wäl eller we, samt på Herrens ord om hwad som är ett rättsinnigt wäsende i Jesus, och deremot hwad girighet är och werkar.