Apostelen sammanfattar här allt, hwad saligt kan nämnas, uti
sjelfwa den ewiga källan och upphofwet till allt, nemligen Gud sjelf,
och säger: wi hafwa Gud sjelf; Gud sjelf är wår wän och Fader, och
dermed måste följa all trygghet och salighet. ¨
Först är Gud sjelf mycket
mer än alla hans gåfwor. Guds wänskap är mer än himmelens salighet.
Gud sjelf är solen och saligheten i himmelen, såsom ock redan här
hans wänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra äro
ock alla gåfwor i Honom innefattade: i Honom är all wår rättfärdighet
och starkhet, i Honom wår frid och tröst; Gud är wår Fader, och all
barnens rikedom och trygghet är uti sjelfwa Fadren. "Äro wi barn,
så äro wi ock arfwingar." "Då Gud icke skonat sin egen Son, utan
gifwit Honom ut för oss alla, skulle Han icke ock gifwa oss allting med
Honom?"
Tänk, när du eger sjelfwa den store allsmäktige Gudens
wänskap, då måste du wisst wara alla stunder lycklig. Wore du eljest
den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du
är då den ärofullaste; den mest ensamma och öfwergifna, du har då
alltid det herrligaste sällskap.
Sålunda se wi David och andra heliga
hafwa fröjdat sig i sjelfwa Gud, såsom deras egentliga tröst och
berömmelse. "Min själ skall berömma sig af Herren." Wi wilja dagligen
berömma oss af Gud, att Han är oss allt, hwad wi behöfwa, så att
det heter i hjertat sålunda: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare,
min Gud, min tröst, den jag mig widhåller, min sköld, min salighets
horn och mitt beskydd." På detta sätt skola alla rättfärdiggjorda själar
känna sin Gud och berömma sig af Honom; såsom profeten säger: "Uti
Herren warder all Israels säd rättfärdigad och skall berömma sig af
Honom."
Genom wår Herre Jesus Christus, genom hwilken wi nu hafwa
fått förlikningen.
Apostelen upprepar idkeligen, att wi hafwa all denna
nåd, trygghet och berömmelse endast genom wår Herre Jesus Christus
och hans försoning. Det är ock högst nödigt att ständigt betänka detta.
Hela wår tröst och berömmelse af Gud, af hans wänskap och af den
ewiga saligheten är genast förswunnen, så snart wi wända ögat från
denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss sjelfwa. Då
framträder snart wår synd och mångfaldiga owärdighet, och då äro wi
genast försagda, glädjen och berömmelsen af Gud är slut.
Betänk
derföre alltid och oaflåtligt, att all denna nåd, hwarigenom wi berömma oss af Gud, att Han är wår, med allt hwad Han är och har, grundar
sig endast på försoningen genom Christus, icke på någon wår godhet och
wärdighet, utan endast på den ewiga kärlek, hwarigenom Gud gaf oss
sin Son, då wi ännu woro "syndare", "ogudaktiga" och "owänner".
Betänk dock, hwad deri ligger, att Gud, som först har sjelf skapat oss
till sina barn och arfwingar, äfwen sjelf gaf oss sin Son till en
Frälsare, då wi woro ogudaktiga och owänner, och att wi då "wordo förlikta
genom hans Sons död".
Detta är en ewig tröstegrund för arma
syndare, hwilken icke wacklar och faller med wårt wacklande och fallande,
utan blir alltid fast och qwarstående. Ty du kan lätteligen uträkna,
att Han, som gjort det, som är större, att af fiender göra oss till
wänner, skall mycket mer göra det, som är mindre, nemligen att, då wi nu
äro så dyrt förlikta, äfwen behandla oss såsom sådana, d.ä. icke se på
wåra synder och döma oss efter lagen, utan alltid wara oss huld och
nådig och äfwen föra oss ända fram till den salighet, hwartill Han först
skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.
Så nödigt det är, att alltid berömma sig af Gud, d.ä. att alltid
behålla en werklig trostillförsigt, en glad och hjertlig förtröstan till
Honom, hwaraf en christens hela andliga lif beror, så nödigt är det
derföre att alltid fasthålla, hwad detta innebär: "Genom wår Herre Jesus
Christus, genom hwilken wi nu hafwa fått förlikningen." Isynnerhet
då wårt hjerta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, wi
hafwa blifwit förströdda och främmande för Honom, men en nöd uppstår,
så att wi behöfwa bedja; då tycka wi, att också Gud är alldeles iskall
för oss, bryr sig intet om oss, ser icke oss, aktar icke oss eller hörer wår
bön.
Då blir det nödigt att ihågkomma, att denna bild af Gud är
alldeles falsk, är en gruflig wanställning, som kommer endast af wårt
kalla, otrogna hjerta och af djefwulens ingifwelse. Ty Herren Gud har
sjelf afmålat sig på ett helt annat sätt, såsom en ewig och omätlig
kärlek, som utgifwit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder
innerligen älskar dem, som tro på Honom — en huld Fader, som är oss
alla stunder nära, ser alla wåra behof och bekymmer och, om Han ock
döljer sig och dröjer med hjelpen, dock alltid har sin "lust uti att göra
oss godt". Gud kan aldrig wara kall och liknöjd för dem, som dock äro
af hans älsklige Son dyrt försonade och äro i Honom rättfärdiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar