Märkom af dessa ord, huru Herrens Christi sinne är, och huru
hans christna skola wara sinnade: "Älsken edra owänner; wälsignen
dem, som banna eder, gören wäl emot dem, som hata eder." Må
hwarje christen besinna, huru högt Herren här uppsätter målet, att wi
dock åtminstone måtte weta, hwad som är helighet, och icke genomwandra
wårt lif i den onda naturens mörker.
Herren Christus straffar icke blott
dem, som hata sina owänner, tala illa om dem eller göra dem något
ondt; utan Han will icke heller hålla dem för fromma, hwilka
underlåta att älska dem och göra dem godt. Ty när Han här säger: "Älsken
edra owänner", så betyder "älska" werkligen att älska, att hafwa ett af
barmhertighet brinnande hjerta och innerligen önska dem allt godt.
För
det andra will Han, att denna kärlek också skall bewisa sig med hulda
ord och med förböner, då Han säger: "Wälsignen dem, som banna
eder." Då hatet och fiendskapen icke kan utöfwas på annat sätt, sker
det wanligen genom ord, att man söker på allt möjligt sätt förklena
sin owän, wanställa hans rykte och säga allt ondt om honom. Men
här säger din Herre Christus, att du skall twärtom tala wäl och önska
intet ondt, utan wälsigna dem, som banna.
Ja, hörom, huru Paulus
uttrycker detsamma, som Christus här sagt oss: "Talen wäl om dem,
som gå efter edert argaste; talen wäl och önsken dem intet ondt." O,
min Gud, huru långt äro wi icke från ditt sinne och dina rätter! "Tala
wäl om dem, som gå efter wårt wärsta!" O, Herre Gud, fördöm oss
icke! Och apostelen upprepar twå gånger det ordet talen wäl,
antydande dermed, huru alldeles nödwändigt den förmaningen behöfwer
behjertas och efterlefwas. Men när wi skola så älska, wälsigna och tala
wäl om wåra owänner, om "dem, som gå efter wårt argaste", hwilka
äro då de, som wi skola hata och tala illa om? Det will här synas,
som skulle sådant icke alls tillhöra ett sannt heligt sinne, en Jesu
efterföljare; han skall ingen menniska hata, förtala eller banna.
Men här torde någon säga: Läsa wi icke i Skriften, att äfwen
heliga män, ja Christus sjelf och hans apostlar, hafwa hårdeligen
tilltalat fienderna? Kallas det att älska och wälsigna dem?
Swar: Hwad
de heliga hafwa hårdt och straffande talat i Herrens namn, är icke någon
menniskas, utan den helige Gudens straffande och bannande. Det som
göres på embetets wägnar, såsom när en domare afkunnar en dödsdom, eller bödeln dräper, eller en lärare med Guds ord och i Christi sinne
straffar, allt sådant är Guds straffande. Och hwad Gud gör, är allt
rätt och heligt. Men här talar Christus om, hwad wi, blott såsom
menniskor, skola göra emot dem, som äro emot oss fiendtliga — icke om
hwad ett embete gör, utan om hwad menniskan gör. Och då heter det
blott: älska, wälsigna, tala wäl, göra godt.
Till sådan kärleks bewisande hörer ock, det Herren säger i v. 42:
"Gif honom, som beder af dig; och wänd dig icke ifrån honom, som
will låna något af dig." Äfwen om det är din owän, som är i nöd,
skynda att hjelpa honom — "gören wäl emot dem, som hata eder".
Och
Herren anför twenne bewekande skäl, hwarföre wi skola sålunda älska
wåra owänner och göra dem godt. Först, att wi på detta sätt, såsom
goda barn, så likna wår himmelske Fader. Han säger: "På det I
skolen wara eder Faders barn, som är i himmelen; ty Han låter sin
sol uppgå öfwer onda och goda och låter regna öfwer rättfärdiga och
orättfärdiga." Då Herren här nämner solen och regnet, hwilka äro de
twenne hufwudmedlen, genom hwilka all jordens frukt och wälsignelse
gifwes oss, så har Han dermed omfattat hela den oändliga rikedomen
af alla Guds gåfwor och wälsignelser på jorden; och dessa gifwer Han
oupphörligt åt sina fiender, lika wäl som åt sina barn och wänner
Sådant är Guds hjertelag, så skola ock wi wara sinnade. —
Den andra
bewekelsegrunden, Herren här anför, är den, att wi i motsatt fall likna
icke Honom, utan de ogudaktigaste menniskor. Han säger: "Förty om
I älsken dem, som älska eder, hwad fån I för lön? Göra ock icke de
publikaner detsamma? Om I hafwen eder wänligt emot edra bröder
allenast, hwad besynnerligt gören I? Göra icke ock så de publikaner?"
Då de, som eljest wilja gälla för goda och fromma menniskor, äro så
falska i sin kärlek, att de blott älska och tjena sina wänner, wisst borde
de wakna wid dessa Christi ord. Knappt finnas så onda menniskor,
tjufwar eller röfware, att de icke hålla wänskap inom sitt band. Christus
säger, att äfwen djeflarna hafwa denna samhällighet, annars blefwe
deras rike förstördt (Luc. 11).
Se nu, huru from du är, då du blott
mot dina wänner är wänlig och huld. Du är då så from som
tjufwar och röfware, ja, ock som djeflarna.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar