Israels barn suckade under en hård, odräglig träldom; ifrån Egypten
uppsteg ett beständigt rop till Herren av deras nöd och jämmer, och
ingen enda kunde befria dem därifrån; Farao och hans härar voro
dem alltför mäktiga.
Denna träldoms nöd var dock ännu icke kommen
till sin rätta höjd, så länge icke Moses hade uppträtt; men när Moses
började bjuda, att de skulle gå ut ifrån träldomens land, och sade till
deras beherrskare: "Så säger Herren: släpp mitt folk!" — då först blev träldomen och förtrycket rätt gruvligt. Nu ropade och jämrade sig folket
allraömkligast och klagade på Moses, som med dessa ord hade uppretat
konungen till förökad grymhet. Så alldeles misströstade de nu om sin
befrielse från träldomen. Och just då var Herrens stund kommen.
Och
huru skedde nu deras förlossning? Den skedde endast genom ett Guds
allmaktsunder. En mörk, förskräcklig natt utförde Herren sin hämnd
över sitt folks förtryckare, då Han slog allt det, som var förstfött i Egypten —
och nu var det påskalammets blod, som frälste de förtryckta från
den rättfärdige Hämnarens svärd.
Är icke här en skön målning av den stora, all världens förlossning,
som är skedd i Kristus Jesus? Eller hava icke även vi en stor
förlossning att fira? O, den nu framställda är blott en svag skuggbild
till den stora förlossning, som skedde uti Kristi död.
Låtom oss se!
Hela världen var genom syndafallet kommen under djävulens wåld;
Guds beläte var förlorat, och därmed den fria viljan! Människan var en slav under avgrundens Farao, regerad och driiven efter hans vilja av de lustar och villfarelser, vilka voro de "fogdar och ämbetsmän",
han satte över oss. Under denna träldom suckade hela mänskligheten.
Den kände dock
icke rätt sin nöd, förr än lagen kom och talade
tydligare än samvetet om Guds fordringar. Då först började samvetsnöden
på jorden bliva rätt stor. Av Guds heliga lag kunde icke en
bokstav, icke heller en prick efterskänkas, och lagens oryggliga dom var,
att den, som syndade, skulle dö — och den var icke till, som var rättfärdig,
icke till en. Här var en outsäglig och allmän nöd.
Men då
förbarmade sig den store, barmhärtige Guden! Han kunde icke lida, att
hans avbild och barn, människan, skulle förtappas evinnerligen. "Då
tiden blev fullkommen, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under
lagen, på det Han skulle förlossa dem, som voro under lagen" — varom
redan profetians Ande så fröjdefullt sjöng: "För dig varder man sig
glädjande, såsom man glädes i skördanden; ty du har sönderbrutit deras
bördors ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i
Midians tid. Oss är fött ett barn, och en Son är oss given."
Märk
här, huru Herrens Ande blickar tillbaka på Israels träldomsnöd i Egypten,
då Han talar om "bördans ok, skuldrornas ris och plågarens stav"!
Och dock talar Han här om Kristi förlossningsverk för hela världen.
Och huru ljuder det i nya testamentet! I Ebr. 2 säger apostelen:
"Efter barnen hava kött och blod, är ock Han vorden delaktig därav,
på det Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld,
det är djävulen, och göra dem fria, som i allt sitt leverne genom
dödens räddhåga måste vara trälar." I Gal. 3 säger aposteln:
"Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en
förbannelse för oss." Och åter: "Vi hava förlossning genom hans blod,
nämligen syndernas förlåtelse."
Så har Herrens Ande uttryckligen
nämnt den träldom och de plågare, från vilka Kristus förlossat oss.
Han nämner synden, lagens förbannelse och djävulen. Äntligen
talar ock Herren till den sista fienden, döden, och säger: "Jag vill
förlossa dem utur helvetet och hjälpa dem ifrån döden; död, jag skall vara dig ett förgift; helvete, jag skall vara dig en plåga."
O, ett
herrligt, majestätiskt hot emot vår fiende! O, eviga, prisvärda kärlek!
O, eviga, mäktiga tröst för våra arma syndarehjärtan! Här är nu vårt påskalamm, vår stora, eviga förlossning!
All världens synd, alla
människors ogudaktighet och syndaträldom, ifrån Adams intill den sista
menniskans i världen, lades på Guds rena Lamm, och den odrägliga
bördan tryckte Honom så, att Han svettades blod. Han kvider och
beder, Han suckar, såsom lammet på slaktbänken, men Han går det
trofast igenom. All lagens förbannelse, alla dess hotelser och straff för
synden samlas på Honom, så att Han ock blev en förbannelse för oss;
men förlossade ock därmed oss ifrån lagens förbannelse, att vi skulle
ärva välsignelsen. För dig varder man sig glädjande; ty du
sönderbröt våra bördors ok, våra skuldrors ris och våra plågares stav.
Äntligen kom ock döden, som är syndens lön, och angrep och dödade det
eviga livet, men blev så själv uppsvulgen uti segern — och så nedlade
Han "honom, som hade döden i våld, d. ä. djävulen, och gjorde oss
fria, som i allt vårt leverne måste vara trälar genom dödens
räddhåga".
Detta är nu vår påskfröjd, och detta är vår segersång:
"Döden är uppsvulgen uti segern; du död, var är din udd? Du helvete, var är din seger? Gud vare tack, som har givit oss segern genom vår Herre Jesus Kristus."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar