Wid sådana ord hafwa wi intet annat råd än att antingen wakna
öfwer, att Gud är mycket större än alla wåra tankar, att Han är oss
obegriplig i sin makt och omsorg om oss, och att wi äro små blinda
warelser, när det gäller att fatta Gud - antingen skola wi wakna och
se detta, eller ock skola wi bortkasta allt Guds ord - ja, icke ens detta
är nog, utan wi måste ock wara sådana dårar, som icke ens se, hwad
hela den synliga skapelsen wisar, huru Gud är mäktig att sörja för sitt
minsta kreatur; wi måste wara sådana dårar, om hwilka David säger:
"De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud."
Här torde någon inwända: "Det är sannt, allt, hwad oss händer,
är af den trofaste Guden oss tillsändt, men blott så länge det icke rör,
hwad som beror af menniskans egen frihet. Om jag sjelf genom min
egenwilja och andra syndiga bewekelser fört mig i olycka, så får jag skylla
mig sjelf och icke trösta mig med Guds förande."
Swar: Detta är i
sig sjelft riktigt, men blir ofta orätt taget. Sannt är det, att Gud
har lemnat oss en wiss betänklig frihet, hwarigenom wi kunna göra oss
för tid och ewighet olyckliga, nemligen när wi fortfarande och uppsåtligt
emotstå hans Ande. Men här äro således twenne ting att märka: det
första, att om du ock genom synd och dårskap bragt dig i olycka, men
likwäl nu kommit till ånger och en lydaktig ande, så att du will
hädanefter följa Herrens råd, så är Guds nåd och faderliga huldhet så stor,
att Han skall wända allt ditt onda till godo, alla din galenskaps följder
till din tjenst; ty "dem, som dock nu hafwa Gud kär, måste allting
tjena till det bästa". Gud wredgas icke ewinnerligen och träter icke till
ewig tid. Han är en så nådefull Gud och Fader, att fastän man länge
trotsat Honom, men en gång bättrar sig, Han sedan är oss lika huld,
som om wi aldrig hade syndat.
Det war genom stor egenwilja Israel
fick konungar, men Herren öfwergaf dem icke ändå, utan gjorde dem
lika mycket godt sedan, fastän de måste mer lida. Paulus hade i sin
otro warit en Christi fiende och förföljare, men Christus gjorde honom
dock till den största apostel och gjorde till och med af sjelfwa den stora
synden twenne goda ting, nemligen dels ett mäktigt krossmedel för
apostelen sjelf och dels ett mäktigt tröstemedel för andra. Här se wi, hwad
som nyss sades, att Gud kan ock wända wåra största fel och dårskap
till wår tjenst, när wi blott en gång komma till bättring.
Ja, Luther
anmärker, att Herren Gud också måste med sina heliga öfwa samma godhet
wid deras felsteg; de förträffliga orden lyda sålunda: "Det är Guds
werk och konst, att Han kan göra onda saker goda, när wi hafwa
förderfwat och wårdslösat dem. Jag har i sanning ganska ofta owisligt
och dåraktigt uträttat många ting, hwaröfwer jag sedan blifwit storligen
förskräckt, och jag kunde icke se, huru jag sedan skulle blifwa lös från
sådana saker, som genom min dårskap blifwit förderfwade, samt komma
derifrån. Men då har Herren träffat en sådan wäg till att förbättra,
hwad jag skadat, att det blifwit alldeles godt igen. Och så regerar
Gud alla sina heliga, att de wäl kunna fela och göra något galet, men
det ändå måste taga en god ända med dem, eller åtminstone utan stor
skada aflöpa. Gud är en allsmäktig Skapare, som af intet gör allt
derföre kan Han äfwen utaf ondt göra godt."
Ack! Gud är en trofast
och huld Fader. Detta war det första, som borde märkas. Men det
andra är, att den som fruktar, att han ock ännu på något sätt står
emot Guds wilja, men har en ande, som suckar med ängslan: "Gud,
förbarma dig! döda du min egenwilja och bringa mig på din wiljas
wäg; bruka hellre, hwad bittert du will, blott jag blir rätteligen din
och dig lydig" o. s. w., den har all rätt att trösta sig med Guds nådiga
förande. Ty allt det motstånd mot Guds wilja, som någon sjelf med
ängslan beklagar, och mot hwilket han anropar Guds allsmäktiga hjelp,
det är intet annat än köttets hårda strid emot Anden; då är sinnet på
Guds sida, och då är genast saken i Guds händer.
För ett sådant
köttets motstånd, som blott desto mer drifver oss till Gud, blir ingen
menniska olycklig; ty om kraften att slita banden, kraften att öfwerwinna
köttet låge hos oss, då wore allt Guds ord falskt, hwilket säger, att detta
aldrig ligger i wår makt. Men det kan wäl hända, att du endast genom
mycket lidande skall så länge utpinas och dödas, tilldess den mäktiga
egenwiljan afmattas, och du gifwer dig under Guds wilja, så att du börjar
på allwar fly allt, hwad du ser, att Gud i sitt ord förbjuder. Går det
åter twärtom så, att du börjar uppsöka några "de ogudaktigas råd",
syndens ursäkter och förswar, för att bemantla ditt "inträde på de
syndares wäg", då är sinnet fallet, då är du ense med dig sjelf om
syndawägens följande, och då är motståndet mot Anden uppsåtligt. Då
må du icke trösta dig med Guds förande, utan då går du din egen
wäg till ofärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar