Allt mänskligt är falskt, svagt, vacklande, ovisst, ombytligt, såsom
förnuft, känsla, tanke, tycke. T. ex. än ser jag Gud i allt, som
förekommer min blick, än tycker jag, att det finns ingen Gud i världen; än tänker jag, att Gud är idel och överflödade nåd och kärlek,
än åter att Han är uttröttad, onådig, bortvänd, vred; än tycker jag
om mig själv, att jag är en ganska försvarlig kristen, än åter en alldeles
ohjälplig syndare.
Korteligen: tycket, känslan — allt är det såsom rör
för vinden, svävande, ovisst, falskt, ombytligt, lögnaktigt. Såsom
profeten säger: "Allt kött är hö." Så ser jag då äntligen, att allt, vad jag själv tycker, förtjänar ingen uppmärksamhet.
Herre! varvid
ska jag då trösta mej? Jo, ett vet jag, som är visst och evigt
orubbligt: I himmelen sitter en Domare på tronen, den store, helige Guden!
Han har talat och från himmelen nedsänt ett evigt orubbligt ord, vars domar står fasta såsom berg, ja, varav inte en bokstav förändras
eller blir om intet, om också himmel och jord förgås.
Vad säger nu detta eviga ord om oss, om vår värdighet eller
ovärdighet, om hur vi ser ut inför Guds ögon? Svar: Det säger:
"Herren såg av himmelen på människors barn, att Han skulle se, om
der vore någon förståndig och frågade efter Gud; men de är alla
avvikna, och allesammans odugliga, det är ingen, som gör väl, ja, inte
en. Gud såg på jorden, och se, hon var fördärvad; människans ondska var stor på jorden. Den är inte till, som är rättfärdig, inte en."
Då vi nu härtill lägger, att Gud är så helig, att för Honom inte ens himlarna är rena, att Han finner orenhet i sina änglar och
dårhet i sina heliga, så följer, att ingen enda människa kan bestå för
Honom, att allesammans är värda den eviga fördömelsen och är däruti
lika, att Judas och Johannes är lika värda en och samma fördömelse,
att Petrus och trollkarlen Simon, jungfru Maria och skökan är lika
förtjänta av ett och samma helvete.
O, så förskräckligt och orimligt,
säger du. Ja, känn här, hur förnuftet stöter emot, då man rätt fram
uttalar, vad som ligger i orden: "Här är ingen åtskillnad; allesammans är de syndare och har intet att berömma sig av för Gud; men blir rättfärdiga utan förskyllan av Guds nåd genom den förlossning,
som är skedd i Kristus Jesus". Inför människor är det en åtskillnad,
men inte inför Gud.
På jorden är det visst ett avstånd mellan
dalbottnen och bergspetsen, men då man betraktar bådas avstånd från solen,
försvinner denna åtskillnad, den tas då inte i betraktande, ty avståndet
är så stort; man säger om dem bägge blott detta: Avståndet är ofantligt.
Så är det också inför oss en åtskillnad mellan den ena människan
och den andra, den ena stunden och den andra, men inte för Gud.
Allt vad människa heter, även den trognaste och frommaste kristen, är en
överallt oren jordmask. Hans bästa gärningar är besmittade av den
gamle ormens gift; hans tro, kärlek, bön, lovsägelse, som är hans bästa verk och av Guds Ande verkade, är dock genom kärlets orenhet besmittade:
tron blandad med slagg, med egenrättfärdighet och otro; kärleken
ringa, inskränkt, försumlig; bönen och lovsägelsen kall, svag och ovärdig
det stora Majestätet.
Utom dessa beständiga brister, vilka vore nog
till människans fördömelse, faller hon också oupphörligen i synder och orenar
sig under vandringen; hon kan aldrig så vaka, att hon inte här och där
besmittas av ogudaktighet. Hela jorden är överhöljd av orättfärdighet,
som av en svallande syndaflod, såsom: avguderi, otro, sorg och
misströstan, Guds namns missbruk, svordom och ogudaktigt tal, sabbatsbrott,
olydnad, vrede, hat, trätor, otukt, lösaktighet, orenlighet, girighet, stöld,
bedrägeri, falskhet, lögn och förtal; och där inte allt frambryter i
gärning, kokar dock hjärtat av onda begärelser, tankar och inre rörelser, vilka för den Heliges ögon är idel orenhet.
Sådant är det fallna släktets tillstånd! Hur vill då ett människobarn
bestå för Gud? Varmed vill du betala dina skulder, o människa!
Du kan inte svara Honom ett emot tusen. Även om du länge varit
en trogen kristen, mycket erfarit och mycket uträttat, så gäller det inte
mer — ser Gud på dej med sina heliga ögon, så, ve dej! Det var
en gammal from Guds tjänare, som kände detta och därför bad: "Herre,
gå inte till doms med din tjänare, ty för dej är ingen levande
rättfärdig." För Gud är ingen levande rättfärdig, sådan är ordets dom.
Se hur detta strider mot tycke och känsla, som alltid, när vi varit
något frommare, säger oss, att vi då är värdigare nåden, eller att
Gud då har lättare att förlåta oss; men däremot, då vi syndat, tycker vi, att Gud ska ha svårare att förlåta oss. På det sättet skulle
nåden och rättfärdigheten, åtminstone till någon del, komma av våra
gärningar, av vår värdighet. Men detta har vi nu sett Skriften
neka. Minns därför, att du är alla stunder lika värdig och lika ovärdig.
Sådan är det himmelska, eviga ordets dom.
Jag var stund i mig är ovärdig
- om Gud skulle skåda på mig,
min fromhet, min vandel och stig,
fördömde han mig -
men var stund i Kristus rättfärdig,
den stund jag är sämst likaså,
rättfärdig i honom ändå,
ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar