Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så äro de alla döda;"
så heter det ock: Om en har uppfyllt lagen för alla, så hafwa de alla
uppfyllt lagen. Apostelen säger ju uttryckligt, att Christus är gjord
under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som woro under lagen.
En har uppfyllt lagen för alla.
Will jag då wara en christen,
rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämdt säga: Jag har
fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, wisst icke i mig sjelf,
icke i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare
Christus. Jag wore wärd att på stunden bortkastas till det yttersta
mörkret, om jag icke gjorde Honom den äran för all hans möda, att jag
hölle mig i Honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag icke det trodde och
bekände, wore det ju, likasom jag sade, antingen att Han icke riktigt
utfört sitt åtagna wärf, icke fullkomligt hållit lagen och utstått straffet
för synderna, eller också att det icke werkligt skedde för oss, utan att
Han behöfde det för sig sjelf. Och hwilken bekännelse wore wäl detta
för en christen!
Om en konungs son af stor barmhertighet, af innerligt medlidande för en olycklig tjenare, som förfarit konungens egendom och för sin stora
skuld är insatt i fängelse, lägger sig ut för den olyckliga, betalar hela
skulden och derjemte utstår det fängelsestraff, som war tjenaren ådömdt,
och konungen en gång gillat detta — huru kunde den skulden någonsin
mer utkräfwas af tjenaren? Och hwad skulle den arma tjenaren göra?
Skulle han icke med innerlig glädje och tacksamhet nedfalla för
konungasonen och säga: Allt har du wäl beställt, det är nog och ewigt wäl,
med hwad du gjort!
Wore det icke en synd och skam öfwer all annan
synd, om han ännu tänkte och sade: Ja, men jag har icke sjelf, i egen
person utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, huru kan
jag då wara trygg, att jag icke stannar i fängelset! Wore icke detta
att säga: "Ho wet, om det är att lita på, hwad konungen och hans
son sagt och gjort?" —
Nu står det ju uttryckligt: "Det som lagen icke
kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndeligt kötts
liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem,
som woro under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, att Han
skulle göra detsamma, som lagen icke kunde åstadkomma — "gjord under
lagen". Han war ju då i wårt fängelse, "på det Han skulle förlossa
dem, som woro under lagen". Det är ju icke någon dröm eller dikt,utan den ewiga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån werldens
begynnelse uppenbarat såsom summan af allt, att Gud gaf oss sin Son
till Medlare och Frälsare. Han säger ju sjelf om lagen: "Jag är kommen
till att fullborda den." "Jag helgar mig sjelf för dem, att de skola
wara helgade i sanningen. Si, jag kommer, i boken är skrifwet om
mig, att jag skall göra din wilja, o Gud — i hwilken wilja wi äro
helgade en gång genom Jesu Christi kropps offer."
Hwad wilja wi göra
häråt! Wisst är det alltför mycket, att Gud skall sjelf skänka oss hela
lagens fullbordan; men Gud har ju uti allting warit oss alltför stor,
underlig och obegriplig. Hwad annat skulle wi göra, än endast som
barn taga emot och tacka och med hjertats glädje och genkärlek begagna
den herrliga friheten och innerligt gerna och willigt, som barn, älska och
tjena wår nådige Fader — göra det goda, som wi få nåd till; men
först och sist weta, att wår rättfärdighet inför Gud består i en annans
gerningar, hwilken rättfärdighet derföre är qwar och oförminskad, äfwen
när wi sjelfwa äro som mest eländiga — och hwilken gör, att wåra
synder icke tillräknas oss.
"Men," säger du, "hwad skola wi då göra, när lagen straffar oss
för synd?" Swar: Wi skola genast gifwa honom rätt deri, att i wårt
kött bor intet godt; men ock på stunden wisa honom till Christus såsom
wår enda rättfärdighet och säga: Der är den mannen, som i mitt ställe
fullgjort allt, hwad jag bort. Gå till Honom, Han är min löftesman,
Han är gjord under lagen och har wisst icke syndat.
Men heter det
åter: "Du borde dock äfwen du sjelf wara from och göra det, som är godt",
så swara: Det är sannt, och när fråga är om mitt lefverne, och jag
är ibland menniskor, som behöfwa det, påminn mig då, då will jag
gerna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför
Gud, då gälla icke mina gerningar, utan en annans, då gäller hwarken
min fromhet eller min synd något, ty det är bestämdt förbi med mig,
om jag skulle dömas derefter; utan då har jag en annans fromhet,
helighet, renhet, en annans kärlek och goda gerningar, Guds Sons,
som war gjord under lagen. I denna fråga will jag gerna wara en
stor syndare i mig sjelf och intet annat heta, på det Christus må wara
ensam min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Icke hafwande
min rättfärdighet, som kommer af lagen, utan den som kommer af Jesu
Christi tro."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar