"Ty jag säger igenom den nåd, som är mig given, var och en av eder, att ingen hålle mer av sig, än honom bör hålla." (Rom. 12:3)

Då apostelen skrifwit hela det bref, i hwilket dessa ord förekomma, till "alla dem, som woro i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likwäl här särskildt tillägger: "hwar och en af eder", märka wi ett bestämdt syfte att tränga in på hwarje christen, att uttrycka det hwar och en skulle behöfwa denna warning, att ingen enda borde anse sig fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - hwarjemte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då apostelen icke will, att en enda skulle låta denna förmaning gå sig förbi. Att tänka för högt om sig, att om sina gåfwor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras af högmodsanden, detta är det farliga onda, för hwilket apostelen här warnar. Och för att ännu nogare se, hwad han på detta ställe åsyftar, måste man akta på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), der apostelen utwecklar de andliga gåfwornas olikhet och rätta bruk i församlingen, hwarwid han anmärker, att alla trogna äro en kropp tillhopa och inbördes hwarandras lemmar, som hafwa åtskilliga gåfwor. Apostelen menar då, att wi icke böra för de olika gåfwornas skull söndras eller upphöja oss sjelfwa och förakta andra, utan förblifwa i andens enhet, ödmjukhet och kärlek. Om wi ock nu förstått apostelens förmaning, hafwa wi dock dermed icke sjelfwa saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon skall kunna undgå att tänka för högt om sig, ja, att blifwa alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all menniskonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt godt, att en christen, som förstått detta, kan grufwa sig för sitt lif och endast ropa och bedja: "Gud, förbarma dig!" Ty ingen menniska är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i sjelfwa naturen. Wi finna den redan hos de små barnen, då de så tidigt börja att skryta och berömma sig emot hwarandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.w. Ja, wi weta, att det war isynnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängelen i begynnelsen afsmittade på menniskan, då han sade: "I skolen warda såsom Gud". Sedan finna wi ock denna natur så påtränga hos menniskor, att knappt någon christen kan få blifwa stilla i sin obemärkthet, utan hwar och en will uppåt; att äfwen der, hwarest man icke kan se någon naturlig anledning, nemligen hos menniskor som hafwa helt ringa gåfwor och utmärkelser, ja, kanske äro, hwad man kallar wanlottade, framsticka dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar. Detta är ganska märkwärdigt att skåda såsom bewis på, huru djupt denna böjelse ligger i menniskonaturen, om den ock mycket olika framträder. Kan du nu icke genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dig sjelf, att du är framför andra upplyst, wis, trogen, allwarlig, from, duglig och skicklig, war wiss derpå, att du skall störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Häremot skall ingen waksamhet eller starkhet hjelpa. Herren Christus säger uttryckligt: "De främsta skola warda de yttersta." Och åter säger Han: "Den sig upphöjer, han skall warda förnedrad." Och Petrus säger, huru detta tillgår: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dig emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör, hwad du will, du skall dock störtas. Håller du dig upplyst och wis framför alla, så skall du falla i willfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dig mer from och stark än andra, skall du falla i mer synd och skam än andra. Huru mången lofwande yngling eller jungfru blef icke förderfwad för hela lifwet blott genom högmod! Huru mången benådad christen förföll icke i de största dårskaper blott derigenom, att han intogs af smicker och sjelfförtjusning! Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela werlden wet säga: "Högmod går före fall." Här hjelper då ingenting annat, än att du i tid låter warna dig, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att Han förbarmar sig och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen will Han då gerna höra. Kan du icke genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren wäl ännu ett medel öfrigt, nemligen det att Han skickar dig någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du blott ännu kan blifwa i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och blifwa ibland de yttersta. Gud, war oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ondt drabba oss, blott icke högmodets och förhärdelsens dom.