Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
torsdag 30 maj 2013
"Ordet är hart när dig, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predika." (Rom. 10:8)
Märk wäl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna
wisheten. "Ordet är hardt när dig." Den, som will finna Gud
och Christus, hålle sig blott till ordet. Der will Gud möta oss. Der
finner du Christus. Du behöfwer icke fara omkring och söka Honom i
dunkla känslor eller okända rymder, hwarken i höjden eller i djupet; du
har Honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du
det i ditt hjerta, så har du Christus i ditt hjerta, så har du allt, hwad
orden innehålla och lofwa. Du behöfwer icke swäfwa hit och dit med
dina tankar och säga: Om jag wisste, hwad Gud i himmelen tänker
om mig och will göra med mig! Om jag wisste, huruwida mitt namn
står i lifwets bok, eller icke! Ack, om Gud wille på något sätt
uppenbara sig för mig och säga mig det! Säg icke i ditt hjerta något sådant.
Herren Gud har redan gjort, det du önskar. Han har redan uppenbarat
sig och gifvit oss det ord, som gäller för alla, för hwar och en. War
wiss, att Han icke gör någon skilnad på personer, utan att hans
förkunnade nådeslagar gälla för alla lika. Uti jordiska förhållanden förstå wi
ganska wäl, huru en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets
lagar, så behöfwer jag icke säga: Ack, om jag finge tala med konungen
och höra, om jag har att wänta hans kungliga beskydd. Nej, jag wet
förut, hwilka han är nådig och skyddar, nemligen alla som rätta sig efter
rikets lagar. Så är det ock med Guds ord. Det är endast en löslighet
i wår tro på Guds ord, när wi icke weta, hwad Gud tänker om
oss. Han har redan sagt oss det i ordet. Der ser jag, att om jag icke
will hylla Sonen, utan will med werlden lefwa fritt efter mitt eget
tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom.
Will jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen
förwärfwa Guds nåd, så wet jag, att wilkoret är detta: Fullgör allt,
så får du lefwa, men att om jag syndar på ett, är jag under
förbannelsen. Är jag deremot af lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker
nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och icke mer kan
umbära Honom och hans evangelium, då wet jag, att jag redan är
iklädd hans rättfärdighet och skrifwen i lifwets bok, huru illa det än må
synas eller kännas i mitt hjerta. Huru wet jag allt detta? Det wet
jag af Guds eget ord. Hwem skulle jag tro, om icke Gud sjelf? Och
Han har öfwerallt förklarat oss detta. Wi böra med mycket allwar prägla denna lärdom in i wåra hjertan
Ty det är eljest en öfwermåttan swår konst att alltid förblifwa i
tron, under all den mångfaldiga anfäktelse wåra hjertan måste lida i
denna werld. Köttet är fullt med synd, samwetet fullt med lagsinne,
känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med
sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då wår fiende,
djefwulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge wi äro på
jorden. Då gäller det att hafwa något starkt fäste i nöden, att icke
bero af, hwad wi äro, finna eller känna i oss sjelfwa, utan hårdt
fasthålla oss wid den store Gudens ewiga ord. Om denna dyra konst talar
Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att
tro. Derföre måste man gå ifrån känslan och rentaf fatta ordet med
hörseln,såsom det lyder, samt likasom inskrifwa det i sitt hjerta och hålla
sig fast derwid, om der ock ingen likhet wore dertill, att mina synder
äro tagna ifrån mig, utan jag känner dem ännu hos mig."
Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande wid
Guds ord. Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och
jordens skapare, betygar: "Så sannt som jag lefwer, jag har icke lust till
någon syndares död, utan att hwar och en wänder sig till bättring och
lefwer: hwilken förtappad syndare skulle icke då lita derpå, fly till
Honom och lefwa? När den store Herren Gud ifrån werldens begynnelse
med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt ewiga
råd, att Han wille genom sin enfödde Son bota syndafallet, borttaga
synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jemte den
Helige Andes krafter på jorden wittna, att allt detta är fullbordadt; ja,
när Herren sjelf betygar: "Jag är den förste och den siste, och den
lefwande; jag war död, och si, jag är lefwande ifrån ewighet till ewighet
— och jag skall gifwa honom, som törstar, af det lefwande wattnets
källa för intet": hwilken förtappad syndare skulle icke lita på sådana ord
och trösteligen framgå till nådestolen? Hwilken anfäktad christen skulle
icke med alla sina frestelser och skröpligheter likwäl hwila sitt trötta hjerta
wid sådana ord? Ordet, Guds eget ord, är hardt när dig, ja, i ditt
hjerta och i din mnn, då du med tron omfattar det. Der har du då
Christus och all salighet, endast i och med ordet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar