"Vi hava icke strid emot kött och blod utan emot furstar och väldiga, nämligen emot världens herrar, de som regera i denna världens mörker." (Ef. 6:12)

Om wi nu betrakta och sammanfatta, hwad apostelen här antyder om wår fiende, få wi en ganska förskräcklig bild af honom, såsom på en gång mycket mäktig, mycket listig och förslagen, och derjemte en osynlig fiende, som kan wara oss helt nära, utan att wi ana det. Wi wilja först betrakta detta sista. Då apostelen säger: "Wi hafwa icke strid emot kött och blod, utan emot furstar och wäldiga", är alls icke meningen, att wi icke hafwa att strida emot wårt eget onda kött, eller det medfödda förderfwet, utan det betyder, efter Pauli sätt att tala, att wi i denna strid icke hafwa, såsom i wanliga krig, några kroppar att rikta wåra wapen emot, så att wi kunna med ett swärd träffa dem, utan att wåra fiender äro andewäsenden, hwilka wi icke kunna döda, och osynliga fiender, som kunna wara alldeles inwid oss, utan att wi se dem eller det minsta frukta deras närwaro. Detta är ju redan ett ganska betänkligt förhållande. För det andra låter han oss förstå, att wåra fiender icke äro swaga och föraktliga andar, utan twärtom mycket mäktiga och ansenliga, då han kallar dem furstar och wäldiga — eller nogare efter grundtexten: "furstadömen" och "makter" eller öfwerheter, hwilka ord antyda, att djefwulen har ett egentligt rike, med särskilda ordningar och författning, så att somliga onda öfweränglar, såsom furstar och öfwerhet, föra en regering öfwer de andra djeflarna. — Widare kallar han dem werldens herrar, hwilket ju är ett ganska förskräckligt namn. Så har ock Christus sjelf kallat djefwulen denna werldens furste, och Paulus kallar honom t. o. m. denna werldens gud, hwilka namn tydligt gifwa tillkänna, hwad wi ock endels kunna se med ögonen, att djefwulen alldeles regerar hela den oomwända menniskowerlden, så att konungar och kejsare ligga under hans wälde och regering såsom små swaga slafwar eller ock trogna och lydiga undersåter. Wi weta ock, att wår fiende är af en hög härkomst, nemligen en fallen ängel, och att han har ett förfärligt mod, då han wågar med besinning strida emot sjelfwa den store Guden och i Christi kötts dagar gick så långt i öfwermod, att han till och med dristade att bjuda Herren sjelf falla ned och tillbedja sig. Och hwilken makt han har öfwer en arm menniska, det kan man förstå, när Christus betecknar menniskan och djefwulen med ett hus och dess herre, då Han talar om en starkt bewäpnad, som bewarar sitt hus, så att menniskan är för djefwulen blott såsom ett hus för dess husbonde. Så betecknas ock hans styrka, icke mindre än hans brinnande nit att förderfwa oss, med apostelen Petri bild, då han kallar honom ett lejon, ett af hunger rytande lejon, som springer omkring och söker, hwem han må uppsluka. Allt detta är ju så förskräckliga antydningar om wår fiende, att en menniska wäl kan grufwa sig för att lefwa på jorden. Och så mycket är säkert, att de, som icke i gudsfruktan hålla sig till Herren, måste wisserligen wara eller råka i djefwulens wåld. Så mycket är säkert att om Herren blott lemnar oss åt oss sjelfwa, så äro wi förlorade, så kan djefwulen hwarje ögonblick kasta oss i de grufligaste djup af synder och galenskaper och derpå i helwetets afgrund. Men wi weta ock, att så framt wi icke sofwa i säkerhet, eller sjelfwa tro på wår starkhet utan blifwit små barn och swaga får inför Herren, skall striden icke bero af wår starkhet, icke heller af djefwulens makt, utan att Herren skall sjelf strida för oss, ja i sina armar bära och bewara oss såsom lam. Om Herren Gud blott en enda timme lemnade djefwulen full frihet öfwer oss, skulle han blott på den timmen rifwa oss i stycken och kasta oss i helwetet. Hwarje stund i wårt lif, då detta icke sker, är således ett wittne om Guds trofasta, hulda och mäktiga närwaro O, att wi ock kunde betänka sådant! Striden är alltså en andlig strid, den beror icke af wår makt och styrka; hwarföre ock den mest fruktanswärda egenskapen hos djefwulen är hans list, hans mångfaldiga list och ränker, hwarmed han kan bedraga och tjusa oss, så att wi icke alls söka Herrens kraft, utan willigt gifwa oss åt fienden. Derföre har ock Skriften talat mest om denna hans egenskap. I bibelns sista bok kallas han den gamle ormen, som bedrager hela werlden och derunder så många kloka, lärda och upplysta män. Men kanske finnes intet ord, som förskräckligare antyder denna fiendes fruktanswärda rikedom på list och ränksmideri, än det ordet af Christi mun: satans djuphet, och då apostelen säger, att han ock förskapar sig uti en ljusets ängel. Gud beware alla menniskobarn! Emot "satans djuphet" förslår wisst intet menskligt förstånd, ingen upplysning och waksamhet, om icke Gud sjelf med sitt "uppseende bewarar wår ande". Emot satans djuphet will jag endast sätta "Guds djuphet" och den "Israels wäktare, som icke warder sömnig eller sofwer".