Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
torsdag 30 maj 2013
"Och Gud skall avtorka alla tårar av deras ögon, och ingen död skall sedan vara, icke heller gråt, icke heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)
Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, wår
maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "wärk" och "död", är
förgånget, då skall der wara blott fröjd och ett "lustigt wäsende på
Guds högra hand i ewighet". Då skall jag aldrig mer gråta, ängslas
och lida af syndens makt i mig, af djefwulens frestelser och anfäktningar,
eller af werldens ondska, förakt, lögn och smädelse. Tänk, hwad detta
är: Nu skall jag aldrig mer lida af syndiga tankar eller begärelser, utan
wara alltid helig, ren, fri och andlig; nu skall i mitt hjerta gå wågor
af oändliga salighetskänslor. Nu skall jag hafwa ett sådant hjerta,
som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjerta som ingen större
salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och
åtnjuter; nu skall jag aldrig mer behöfwa säga mig, att jag bör älska
Gud, utan jag skall hafwa ett sådant hjerta, som icke kan annat än
älska Honom och allt, hwad som tillhör Honom — likasom en warm
älskare af sig sjelf har det hjertat, att han älskar och har deri sin sällhet.
O, hwilken salig tid, då synden icke mer låder wid oss! Wi skola icke
mer kämpa med detta upproriska hjerta, som nu beständigt will föra oss
ifrån Gud; icke mer förtryckas af det djupa förderfwet, af någon tröghet,
kallsinnighet, eller af wrede, eller af otålighet, eller af stolthet,
eller af skygghet för Christi bekännande. Intet stapplande, intet
Andens bedröfwande, inga syndiga ord eller gerningar skola mer kränka
wårt samwete. Wi skola nu hwila ut ifrån allt detta för ewigt.
Widare, wi skola icke mer känna något twifwel på Guds kärlek. Wi skola
icke mer bruka sådana ord som dessa: "Huru skall jag weta, att mitt
hjerta är uppriktigt inför Gud? att min omwändelse är sann, att min
tro är lefwande? Jag fruktar, att allt, hwad jag gör, är skrymteri, att
Gud är wred på mig." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jord-
lifwet. Allt detta skall nu wändas i lof. Wi skola aldrig mer frukta
något Guds misshag; ingen hjertewärk, intet helwete skall mer blandas
med himmelen. Här händer det ofta, att de trogna känna Guds wrede
"trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är
förgånget, skola de fullkomligt "se och smaka, huru ljuflig Herren är",
och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast, uti ett ögonblick, gömt
bort mitt ansigte för dig; men med ewig nåd will jag förbarma mig
öfwer dig."
Wi säga än en gång. Tänk, hwilken salig sabbatsro och hwila,
när wi icke mer skola känna köttets och djefwulens frestelser! Hwilken
smärta är der icke för en christen att blott känna frestelser till allt ondt:
än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Christus, om wissa
heliga sanningar; än åter frestelser att wända sig till de
närwarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje
i köttets lustar, hwilka äro färdiga att som krut fatta eld, så snart
en gnista faller deri. Wi swäfwa här i beständig fara. Hwarje
sinne, hwarje lem hos oss, hwarje skapad warelse kan blifwa oss till
frestelse. Wi kunna knappt öppna ögonen, utan att afundas dem, som
äro öfwer oss, eller förakta de ringare. Huru snart förgå wi oss icke
med tungan, och isynnerhet med hjertat! Hafwa wi ett skarpt
förstånd, huru snart uppblåsas wi icke! Äro wi befallande, huru snart
missbruka wi icke wår makt! Äro wi underordnade, huru snart knota
wi icke öfwer andras företräden och tadla dem! Sådana hjertan dragas
wi med nu. Tänk, då wi blifwa alldeles fria från allt detta onda!
Och detta allt för ewigt, för ewigt — "ty det första är förgånget".
Men allt detta är nu taladt, "såsom af ett barn", och blott om
det onda, wi skola undkomma. Ty af detta onda hafwa wi erfarenhet.
Men hwem kan wäl säga något wärdigt om det goda, wi skola erhålla?
Det är, "hwad intet öga har sett, och intet öra hört, och uti ingen
menniskas hjerta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige
Guden företager sig att riktigt glädja sina hemkomna barn, hwad Han
då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så
fordrades, blott skapa sådana hjertan uti oss, som af sig sjelfwa känna en
outsäglig fröjd. Wi erfara ju ofta, huru sorg och glädje endast bero
af sjelfwa hjertats stämning, så att ett gladt hjerta fröjdas utan
synnerlig anledning. Tänk då, när först alla omständigheter äro de
allrasaligaste, och så derjemte hjertat är friskt, gladt, ja, så fröjdedrucket,
som den allsmäktige Skaparen kan göra det. Wi förstå, att när blott
den tid kommer, att Gud will göra salighet, då kan Han göra
outsägliga ting; och för det andra att Han, som är sjelfwa kärleken, nu äfwen
måste wilja det — då wi, som äro onda, ändock kunde wilja skapa
himlar. O Gud, fördrif det tjocka mörkret i wår själ. Wi hafwa ju
outsägliga ting att wänta, så sannt du sjelf har sagt det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar