Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897).
torsdag 30 maj 2013
"Jag vill lova Herren all tid; hans lov skall alltid vara i min mun." (Psalt. 34:2)
Så säger den pröfwade David. Och så bör wisst en christen hafwa
det, hwilken är insatt i hela Christi rikedom, att han i all tid är glad
och tacksam i en sådan lycka, såsom ock apostelen säger: "Waren alltid
glada — och tacksamma i allting, ty det är Guds wilja om eder genom
Jesus Christus." Först är det wisst den billigaste och saligaste pligt,
att Guds barn redan här i pröfningswerlden begynna det himmelska
lifwet, nemligen att prisa och lofwa wår Gud — glädjas, älska och
prisa sin himmelske Fader, för allt hwad Han i sig sjelf är, och för hwad
Han emot dem gjort, gör och skall göra. Hwem kan utsäga alla de
blott härmed antydda ämnen för Guds lof? Men hwad som är icke
mindre wärdt att i tid besinna, är, att otacksamheten är en sådan synd,
som har en hel mängd olyckliga följder med sig — "otacksamheten är
eet uttorkande wäder, för hwilket alla Guds nådeskällor utsina" — och
otacksamheten är ett slags förtrollning af menniskans sinne, så att hon
icke ser det goda hon har, så att, om hon ock i sjelfwa werket är den
lyckligaste på jorden, hon skall gå såsom en olycklig warelse genom lifwet
och wara en martyr för idkelig missbelåtenhet, en börda för sig sjelf och
en Guds äras förnekare. Det säkra är, att den, som fått minst på
denna jord, har dock stora skäl att oaflåtligen prisa, tacka och lofwa wår
Gud; ty blott att få se eller weta något om Guds herrliga werk och
wäsende borde uppfylla oss med hans pris. "Hela jorden är full med
hans godhet. Himmel och jord äro fulla af hans ära." Den minst
lycklige har stora skäl att prisa Gud, blott för hwad Han i sig sjelf är.
Mycket mer då, om du ock är en ibland dem, som på ditt eget
hjerta erfarit hans stora nåd och barmhertighet, blifwit benådad med
den saliga kallelsen till Christi rike, benådad med den Helige Andes
upplysning, så att du lärt känna dig sjelf och din Frälsare och blifwit ett
Guds barn — och jemte allt detta kanske också åtnjuter en hel mängd
synliga wälgerningar af Gud, andliga och lekamliga, har Guds ord och
dagligt bröd, ja, allt hwad nödigt är för resan genom lifwet: huru bör
du icke då tacka och lofwa wår Gud! Om du nu twärtom förgäter
allt detta, går oförnöjd och otålig och ser på några små obehag, så är
detta en otacksamhet, som icke gerna kan blifwa ostraffad. En christen
bör wara en glad och tacksam menniska.
Om wi nu förstått, att otacksamheten är en mycket farlig och
förderflig synd, så återstår ännu den frågan: Huru skola wi få sådana hjertan, som rätt wärdera det goda, Gud gifwer, samt tacka och prisa
Honom derför? Ja, här hjelper ingenting annat, än hwad apostelen
säger: "Waken upp rätteligen!" Här hjelper intet annat, än att wi
sannfärdeligen få Gud för ögonen. Detta är rätta wägen. De mest
döda och otacksamma menniskohjertan hafwa blifwit fulla af Guds lof
och pris, när de endast fått sina ögon öppnade att se Gud, och hwad
godt Han gjort oss och dagligen gör. Derföre, då David wille rätt
uppwäcka sin själ till Guds lof, sade han: "Och förgät icke — förgät icke, hwad
godt Han har gjort dig". Har Gud icke gjort dig något godt, så behöfwer
du icke tacka Honom. Wi borde wisserligen prisa och tillbedja Gud,
blott för det Han är i sig sjelf, om Han ock intet godt hade gjort oss,
ty wi intagas ju ofta af en stor personlighet, äfwen om wi icke erfarit
något godt af honom. Men den rätta tacksamheten till Gud intager
intet menskohjerta, förrän det sjelft erfarit en mycket stor nåd af Honom,
nemligen den stora nåden som helt uppsmälter och omskapar menniskan.
Derföre kunna wi aldrig med allwar uppmana någon annan till Guds
pris än dem, som erfarit den stora barmhertighet, att de blifwit från
dödens och djefwulens wåld frälsta och af Guds Ande födda på nytt.
De döda prisa dig icke, o Herre; och utan en blir född på nytt, kan han
icke ens i tiden se Guds rike. Han är blind och död, han ser icke Guds
herrlighet. Att söka bringa en sådan till hjertlig glädje och tacksamhet,
det wore såsom att wilja bringa snö och is att blifwa warma.
Men såsom det är ett fåfängt försök att arbeta med sjelfwa hjertat,
att göra det warmt och tacksamt, då wi icke erfarit Guds godhet; så
är det å andra sidan mycket lätt att wara tacksam, när wi smaka och
se, huru ljuflig Herren är, ja, då wore det twärtom swårt att icke få
tacka och prisa Honom. Det war icke swårt för Israels barn att prisa
och lofwa Gud, då de hade gått genom det röda hafwet och sett sina
fiender begrafwas i dess böljor. O nej, det war då mycket lätt, det war
ett oemotståndligt behof för deras hjertan att då få utbrista i Guds
lof och pris. Hör, huru de då sjunga endast om, hwad Herren hade
gjort, hwad Herren war, hwad Herren bewisat dem. Det är då hela
hemligheten af ett tacksamt och lofsägande hjerta, att det ser Herren.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar