"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader, till min Gud och eder Gud." (Joh. 20:17)

Detta war det första, som den uppståndne Frälsaren talade efter sitt stora werks fullbordande; och wi märka i orden en påtaglig omsorg att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då Han med en så besynnerlig widlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och eder Fader; min Gud och eder Gud." Då wi härjemte äfwen betänka, att Christus icke före sin död brukade tilltala sina lärjungar med brodersnamnet — Han hade wäl förut kallat dem wänner och bewisat dem all kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den, som gjorde hans wilja, skulle wara hans broder och syster och moder"; men Han hade dock icke bestämdt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först, då det stora försoningswerket war fullkomnadt, då syndafallet war godtgjordt, ormens hufwud krossadt, synden försonad och den ewiga rättfärdigheten framhafd, och således menniskornas ursprungliga barnaskap hos Gud war återstäldt — det är då, Han begynner bruka det namnet bröder, och säger: "Min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud." Wisst är detta betydelsefullt, wisst må man stanna och betänka det! Och att detta war det första, Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny märkwärdighet, då wi besinna, att detta just war det stora målet för hela Christi försoning, nemligen att återställa wårt i fallet förlorade barnaskap hos Gud. Ty allt, hwad som eljest uträttades, såsom att synden försonades, lagens förbannelse borttogs och den ewiga rättfärdigheten framhades, allt är blott delar af ett enda stort werk, nemligen wårt förlorade barnaskaps återställelse. Ty detta är ju hela hufwudsaken, att menniskan i begynnelsen war skapad till Guds barn och arfwinge; och när detta hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "qwinnans säd" återställa detsamma. Uti barnaskapet hos Gud förenar sig all salighet; ty äro wi barn, så äro wi ock arfwingar. Det war således återställelsen af detta, som utgjorde målet och sammanfattningen af allt, hwad Christus, såsom wår andre Adam, skulle uträtta. Den, som förstått detta, skulle efter Christi fullbordade försoning af sig sjelf kunnat fråga: Är då nu wårt barnaskap hos Gud återstäldt? Äro wi nu återbragta till det i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren Christus sjelf och säger det — och det är det första, Han talar efter sin uppståndelse; och Han har en synnerlig omforg, att man skall märka, hwad Han säger:" Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud — min och eder! min och eder!" Den, som icke här förnimmer något stort och gudomligt, måste hafwa alldeles "förhållna sinnen". O, så märkwärdigt! Christus sjelf, Herren af himmelen, Guds ewige Son, som först kom och blef en menniska såsom wi och nu fullbordat återlösningens werk, Han säger om arma skröpliga lärjungar: Mina bröder — mina — bröder — min Fader och eder Fader! Så har Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och menniskan förenad, så är det förlorade återstäldt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds Son worden, såsom apostelen säger, den förstfödde bland många bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Hwad hör jag, hwad hör jag! — Om wi ock ofta betraktat denna underbara brodershelsning, hafwa wi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och en höjd, som går öfwer all wår förmåga; gåfwan är allt för stor och wåra hjertan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds ewiga råd serafen ej blickar ett under af nåd mer stort och mer saligt än detta." Men skulle ännu någon säga: Ja, det war lärjungarna, dessa Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år, och som woro fromma och heliga — det war dem, Han kallade bröder. Hwad kommer detta oss wid? - så wilja wi blott swara: Har du ännu icke förstått, att detta broderskap med Christus är detsamma som wårt barnaskap hos Gud, och att detta war sjelfwa hufwudmålet för hela Christi försoning, hwilken ju icke skedde blott för några få wänner, utan för hela werlden? Wisserligen är det alltför orimligt, att wi, arma syndare, skola wara Christi bröder. Men hwad säger Skriften? Och har wäl Christus haft anseende till person? Gud, alla menniskors skapare och frälsare, ser icke efter personen, utan efter menniskan. Icke ens Christi egen moder fick hafwa något företräde, utan allt, hwad menniska heter, war för Honom lika. Det är blott menniskan, som är så dyr för hans ögon, och icke den och den personen, med den skilnad allenast, att de trogna ligga wid hans sköte, äro hans lust och fägnad, då de otrogna äro sorgebarn, fjerran från hans famn. Så gäller då detta broderskapet icke blott de första lärjungarna, utan äfwen oss alla, som genom deras ord tro på Honom. O, stora herrlighet! O, ewiga fröjdekälla! Hwar och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på Honom, har samma lott som de uti denna hans ljufliga tillfägelse: Mina bröder — min Fader och eder Fader, min Gud och eder Gud.