Den andliga betydelsen av denna föreskrift vid påskalammets ätande
i gamla testamentets tid är, att var och en, som kommer till Kristus
och anammar Honom, skall genast bryta upp ifrån sitt förra träldomsliv under synden, världen och fåfängan, genast taga avsked ifrån det gamla väsendet och beträda en helt ny väg samt sedan aldrig se tillbaka, utan
ila såsom en jagad flykting så fort och så långt som möjligt ifrån
syndens och djävulens tjänst — och aldrig mer fästa sig vid det jordiska,
aldrig söka bereda sig ett paradis här nere, utan alltid vara på resande
fot, såsom den där söker ett fädernesland.
Aposteln säger: "Om I nu
ären uppståndna med Kristus, så söken det, som är ovantill, där Kristus
är sittande på Guds högra hand. Faren efter det, som är ovantill,
icke efter det, som är på jorden; ty I ären döda, och edert liv är
fördolt med Kristus i Gud." Detta är en kristens rätta liv: vara död
ifrån det förra väsendet och uppstånden med Kristus till ett nytt liv och hava sin skatt och sitt fädernesland, där Han är, i himmelen —
korteligen, att alltid vandra i Abrahams tros fotspår, om vilken det
heter: "Genom tron var han en främling uti det landet, som var
honom lovat, likasom uti ett främmande land, bodde uti tabernakel
med Isaac och Jacob; ty han väntade efter en stad, som hade grund, vilkens byggmästare och skapare Gud är. De hava sett det fjärran
efter och trott däruppå och låtit sig nöja, bekännande sig vara gäster
och främmande på jorden, som sökte ett bättre fädernesland, d. ä. det
himmelska."
Sådant skall hela vårt liv vara. Vi skola äta Lammet i
resdräkt, vara främlingar och pilgrimer, som beständigt ila till våra
fäders land. Och en rätt pilgrim får icke, när han ser något lysande vid vägen, en guldgruva eller en skön egendom, där sätta sig ned och
bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin vandring, tilldess han
uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i härberget endast
taga nattrum och en nödig vederkvickelse, men icke kvarstanna.
Sådant måste en kristens hela liv vara. Betänk och glöm aldrig, att
Lammet skall ätas i resdräkt.
Men icke härmed nog. Likasom Israels barn, samma natt som
de ätit påskalammet, brådstörtande ilade ut från träldomslandet, men
inom få dagar hade den gamle förtryckarens härar på hälarna, så att de icke annat sågo, än att de åter skulle för samma egyptier förgås;
så skall ock den själ, som har den stora nåden att hava blivit utvald
av världen till en Jesu efterföljare, aldrig förgäta, att han genast från
den stunden skall bliva eftersatt och jagad av alla de gamla fienderna.
Glöm aldrig, att du går genom ett fientligt land och bär dina kostliga
pärlor uti lerkar, omgiven av tusenden, som lura på att beröva dig
dina smycken: här den gamle själafienden, som har svurit oss döden och
tänker utföra det med makt, med list, eller med oändlig ihärdighet; där världen, som än med hot, än med tjusande inbjudningar söker bringa
dig tillbaka till sina vägar; och först och sist ditt eget falska hjärta,
köttet, som städse strider emot Anden och aldrig frågar efter Guds rike.
Skulle du i en sådan ställning giva dig till ro och sova? Här är då
nödigt att städse vara i full rustning, omgjordad om länderna med
sanningens bälte, försedd med stav i handen och skor på fötterna, såsom
de där hasta till vägs. Det är en oändlig benägenhet i människohjärtat
att vilja hava någonting jordiskt till sin glädje och trevnad; även de
trognas hjärtan, som sökt sin glädje i Gud, vilja oupphörligt igen
slingra av på något annat. Detta är just det farliga.
O, då en kristen
begynner mycket nitälska och ivra för sitt jordiska, sin handel, sitt
jordagods, sin avelsgård, då är det visserligen fara, att han så intages
därav, att han förhindras från den stora nattvarden. Och dock äro
dessa lekamliga ting i sig själva helt oskyldiga; men hjärtat! huru går
det med ditt hjärta? Blott därpå beror det. Var uppriktig! Var är
ditt hjärta? — där är din skatt — och därav talar munnen. Din
själabrudgummes nitälskan om ditt hjärta tillåter icke, att du öppnar det för
någon annan än för Honom. Du skall hava din lust i Herren.
O, det är bittert för naturen att aldrig få tänka på någon jordisk
fröjd och sällhet, utan alltid dödas, taga avsked, ila bort! Men vad
gäller! Sådan är vägen. Och för anden är det ljuvt.
Därför, låt
aldrig narra dig att försöka här på jorden få något paradis! Du skall
beständigt vara i resdräkt, om du skall tillhöra den korsfästes folk
och gå med Honom till det himmelska fäderneslandet.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar