Detta saliga förhållande, att de troende alltid, evad de leva eller
dö, höra Herren till, är frukten av Kristi hela frälsningsverk, hans
död, uppståndelse och eviga levande såsom vår överstepräst och konung.
Det var själva ändamålet med hela hans försoning, att Han skulle
återköpa oss ifrån syndens, dödens och djävulens välde, skulle förvärva
sig rätt att benåda, saliggöra och äga oss såsom sina undersåtar i tid
och evighet, ja, såsom här säges, "vara Herre över oss", icke blott
medan vi leva på jorden, utan ock efter vår död i det eviga livet.
Sådan är meningen av orden: "Kristus är fördenskull både död och åter vorden levande, att Han skall vara Herre både över levande och
döda."
Här är en påtaglig motsvarighet däruti, att Kristus är både
död och åter levande, och att både levande och döda skola vara under hans välde. Nu veta vi väl, att både hans död och uppståndelse
fordrades, för att någon själ skulle frälsas; och att den, som är frälst
och benådad, är sedan Herrens först under sitt liv på jorden och sedan
efter sin död, allt på grund av samma försoningsverk, Kristi död och
uppståndelse. Detta är visst huvudsaken.
Men aposteln har ock med
sitt uttryckssätt visat oss den väg, som först huvudet och sedan
lemmarna skulle gå. Kristus skulle först leva på jorden, sedan dö och
därpå uppstå och evigt leva. Denna väg skola ock vi gå och vid varje steg höra Herren till: först under jordelivet, sedan i vår död
och sist i det eviga livet. Och då aposteln här säger, att Kristus
förvärvat, att Han skall "vara Herre" eller "herrskare" över oss, har
han därmed förklarat, varför de trogna aldrig mer skola "leva sig
själva", utan i allt sitt liv och leverne betrakta sig såsom hans egendom
och hans tjänare. Han är vår rätte Herre, vår friköpare och ägare;
därför skall ock Han regera över oss, och det icke blott i detta livet,
utan ock i vår död och i all evighet.
Så hava vi ju tidigt lärt förstå
och uttala hela vår trosbekännelse om Kristus: "Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, är min Herre, vilken har
förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa,
från alla synder, från dödens och djävulens våld; på det jag skall vara hans egen, bliva och leva under Honom i hans rike och tjäna
Honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet; såsom Han är ifrån
döden uppstånden, lever och regerar i evighet."
Detta är just meningen
av vårt språk och är summan av allt Guds evangelium. Och härpå
grundar sig nu vår heliga förbindelse och alla trognas innerliga håg,
att uti allting se efter Herrens välbehag och hans namns ära, kortligen
att leva för Honom.
Så säger ock aposteln: Han är fördenskull död för alla, att de,
som leva, skola icke nu leva sig själva, utan Honom, som är för
dem död och uppstånden. Då Kristus dött i allas ställe, måste ock de
alla, för vilka Han dött, icke mer betrakta sig såsom från Honom
särskilda människor, oavhängiga och självständiga, utan alltid såsom lemmar
i Honom, såsom Honom tillhörande och tjänstskyldiga undersåtar. Han
är fördenskull död för alla.
Måtte Gud öppna allas våra sinnen för
denna sak! Är det sant, att Guds Son blivit människa för vår skull
och för oss offrat sitt liv under starkt rop och tårar, på det vi skola leva
genom Honom, skola för hans skull hava en evig nåd, trots alla våra
synder, och sist ärva det eviga livets salighet: huru skulle icke vi då
uppoffra hela vårt liv för Honom, för hans ära, hans tjänst och välbehag, uti allt vad vi göra eller låta! Ingen människa har rättighet
att leva här på jorden, utan att leva för Honom, som har återköpt
oss från den eviga döden och fördömelsen.
Det är redan nog sorgligt,
att de trogna, som verkligen med hela sin ande helga sig åt Herren,
dock icke kunna leva mer fullkomligt till hans tjänst och ära; men tänk,
huru mycket gruvligare, att icke ens ägna sitt liv till hans ära,utan
alldeles fritt och uppsåtligt leva sig själv! Detta är ju ett alldeles osaligt
liv, varom Luther yttrat de starka orden: "Fördömt till nedersta
helvetet är det leverne, som en människa lever sig själv." Och huru världens barn leva ett sådant fördömt liv, då de äro alldeles fria
från omsorgen om Herrens ära och välbehag, då de i allt sitt leverne
med tankar, ord och gärningar följa blott sitt eget behag, det är
uppenbart för allas ögon. De "förneka Herren, som har köpt dem"; om de
ock med munnen bekänna Honom.
Och annorlunda kan det icke vara
med de andligen döda. Att någon människa verkligen lever för Herren,
är ett underverk av hans nåd allena i den nya födelsen. De som
emotstå den nåd, som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste
då förbliva under den fallna naturens välde, leva blott sig själva
och för sin egen räkning; och de som leva för sin egen räkning, de skola
ock dö för sin egen räkning, skola ock själva hjälpa sig i döden och
domen. Blott de som "leva i Herren", de skola ock "dö i Herren".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar