Ordagrant efter grundtexten: "Till ett bevis på sin rättfärdighet
uti åsidolämnandet av de förut under Guds tålamod skedda synderna."
Vad här menas med Guds rättfärdighet, det förklarar aposteln genast
i följande vers, där han säger: "Till bevis på sin rättfärdighet i den
tid, som nu är, att Han är rättfärdig och rättfärdiggörande den, som
är av Jesu tro" (grundtexten).
Att Han är rättfärdig, på samma gång
Han rättfärdiggör dem, som tro — det är denna Guds rättfärdighet,
som skulle bevisas därmed, att Han utställde sin Son till en blodbestänkt
nådestol. Guds rättfärdighet är således här hans domare-rättfärdighet,
med andra ord, hans rättvisa.
Men det var i avseende på tvenne särskilda förhållanden, Guds
rättfärdighet blev förklarad och bevisad genom Kristi försoningsdöd.
Det förra (v. 25) var Guds fördragsamhet under Gamla testamentet,
eller såsom apostelns ord lyda: "åsidolämnandet av de förut under Guds
tålamod skedda synderna;" det andra (v. 26) war, att Han ock helt benådar och "rättfärdiggör" de syndare, som tro på Kristus.
Vad det förra förhållandet angår, tyckes aposteln vilja säga:
Gud har i de förflutna tider lämnat synderna utan en full och lagenlig
bestraffning. Ty om Gud genast visat sin fulla straffrättfärdighet och
handlat med människorna efter förtjänst, så skulle Han hava utrotat
människorna från jorden — icke blott förstört alla hednafolk, utan ock
gjort en ände med Israel, varigenom också den nådesplan i avseende
på hela mänskligheten, som låg i hans hushållning med Israel, hade
blivit om intet. Under hela den tid, som föregick Sonens sändande,
synes Han hava förgätit att straffa människorna efter deras synder,
och hela världen vilade under skuggan av hans "tålamod". Men när Kristus var kommen, skulle denna fördragsamhetens tid hava ända,
och då skulle det uppenbaras, vad som legat till grund för densamma,
då den gudomliga rättfärdigheten utkrävde syndernas fulla straff i ende
Sonens blodiga död på korset.
Om det andra förhållandet säger aposteln: "Till bevis på sin
rättfärdighet i den tid, som nu är, att Han själv skall vara rättfärdig och
rättfärdiggörande den som är av Jesu tro." Här talas om annat än
blott fördragsamhet; här talas om den fulla nåden, att Han
rättfärdiggör den, som är av Jesu tro. Huru det kan vara gudomlig
rättfärdighet eller rättvisa att rentav rättfärdiggöra syndare, det skulle Kristi hårda och blodiga död visa.
O, vilka hjärtefröjdande ord här
äro! Aposteln säger, att Herren Gud har framställt sin Son till en
nådestol i hans eget blod, på det Han skulle låta se rättvisan uti det,
att Han rättfärdiggör de troende. Han har givit en laglig försoning,
på det Han skall kunna vara på en gång "själv rättfärdig och
rättfärdiggörande den", som tror. Hade Han icke föranstaltat en fullkomlig,
laglig gottgörelse för alla våra synder, så hade Han icke kunnat
rättfärdiggöra syndare och dock själv vara fullkomligt rättfärdig; ty
rättfärdigheten fordrade, att syndare skulle straffas, icke rättfärdigas. Men
nu, då en laglig försoning är skedd, kan Han vara på en gång "självrättfärdig och rättfärdiggörande den, som är av Jesu tro".
"Fröjden
eder, I himlar, och gläd dig, du jord!" Syndares benådning står nu
tillsammans med själva den gudomliga rättvisan. Och vore det icke
så, kunde jag icke hålla ut i tron på Guds nåd; jag skulle alltid tycka,
att Gud måste tröttna vid mina oändliga synder. Men nu har den
store Herren Gud fogat denna anstalt, varigenom själva rättvisan
fordrar vår benådning. Ty det vore icke rättvist, att tvenne gånger
utkräva samma skuld. Äro våra synder med Kristi blod gottgjorda,
så skola de icke utkrävas av oss, så länge Gud är rättvis och icke
förkastar den lösepenning, Han själv bestämt för våra synder.
Uti Kristi försoning är således Guds rättvisa uti syndares
benådande och rättfärdigande framställd i ett skinande ljus. "Ingen har
någon tid sett Gud; ende Sonen, som var i Fadrens sköte, har
kungjort oss det." I Honom hava Guds största egenskaper, hans oändliga
barmhärtighet och hans fullkomliga rättfärdighet, framlyst. Han gav rättfärdigheten allt, vad hon kunde kräva, så att rättvisan kan nu
försäkra varje troende syndare om nåd och salighet, lika mycket som
barmhärtigheten.
Man skall nu inse, att Gud är icke blott så nådig,
utan ock så trofast och rättvis, att Han förlåter synderna. Rättvisan
har, istället för att åtnöjas med en liten del av sin fordran, tagen ur
den utblottades sista tillgångar, nu vänt sig till den rike Borgesmannen och fått full gottgörelse. Och kunde vi betänka den personens
storhet, vilken lämnat denna gottgörelse, måste vi säga, att den
gudomliga rättvisan i hans död blivit i högsta grad förherrligad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar