Det är Herren själv, som här talar — Han som skall döma på
den yttersta dagen, Han, till vilken du beder i bönen. O, vi skulle
dock på våra knän krypa, om det gällde, till Jerusalem för att få höra
Honom själv säga, vad Han allraförst frågar efter. Nu frågar Han
allraförst efter din kärlek.
Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl
fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mig? —.
icke: tjänar du mig? lyder du mig? bekänner du mig? utan: älskar
du?
För det andra säger Han icke: älskar du mitt, utan: mig. Han
säger icke: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mig —
mig, såsom själv en gåva till dig, mig, såsom själv, i min person, hela
din tröst och salighet?
Vad det första angår, så kan du ju vara säker, att du har kärlek
till Jesus, då du tjänar och lyder Honom; ty Jesus säger själv: "Den
mig älskar, han håller mina bud; den mig icke älskar, han håller icke
mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi
hålla hans bud."
Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi skola snart
få se, att det icke är säkert, att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt
tjänar och lyder Honom eller gör de gärningar, Han befaller dig; nej,
att "hålla hans bud" är ännu något mer.
Vi skola med Kristi egna
ord visa, att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, hava stor
andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor
nitälskan för Kristi sak och dock icke rätteligen älska Honom. Ty uti
brevet till "församlingens ängel" i Evesus säger Herren uttryckligt,
att denne lärare hade icke blott vanlig kristlig upplysning, utan ock
en fin, prövande blick — "du har försökt dem, som säga, att de äro
apostlar, och äro dock icke, och du har befunnit dem ljugare".
Vidare
säger Han uttryckligt, att denne lärare var icke bland dem, som hava
blott kunskap, upplysning och ord, utan han hade ock kraft och nit till
helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn,
att han fick lida därför, och därvid hade han "tålamod".
För det tredje
säger Herren, att denne lärare icke blott var upplyst och verksam med
predikande i allmänhet, utan att han ock höll god kyrkotukt i sin
församling och emotstod falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och
du skall se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock —
dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var
hela hans tillstånd sådant, att om icke ändring skedde, skulle Herren
snarligen komma och bortstöta ljusstaken av dess rum.
Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dig: Älskar du mig?
Vad det senare angår, eller att du måste giva akt på ordet
mig — "Älskar du mig, icke mitt" — är det just härigenom den äkta
brudkärleken skiljer sig ifrån skökokärleken. Många hava en viss kärlek
till Jesus, dock blott för de förträffliga ting, som Han verkar i dem
och andra, men hava aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta
av Honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det Han är i sin
person, utan de älska Honom, såsom sagt är, för de sköna gåvorna.
Detta är "skökokärleken".
Vi tala icke om ett så grovt folk som Judas
Iskariot, vilken följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, vilken av samma orena begär ville tillhandla sig den Helige Andes
gåva; utan vi tala om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle
ormens tjusande ord: I skolen varda såsom Gud, vetande vad gott
och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också
funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr, när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon
då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter,
såsom eljest icke, att hos Honom äro förborgade alla visdoms och
förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man
sig på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer Honom,
tillbeder och åkallar Honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor,
och icke för vad Han gjort och är i sin person. Detta, eller vad
Han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med
munnen beprisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är
fästad blott vid dessa, icke vid den korsfäste.
O, att vi dock för Herrens
skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt
på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden,
försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper icke, att huvudet
och tungan äro kristliga, utan eftertänk, vad som är ditt hjärtas
första och sista!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar