fredag 11 januari 2013

"Älskar du mig?" (Joh. 21:6)

Det är Herren själv, som här talar — Han som skall döma på den yttersta dagen, Han, till vilken du beder i bönen. O, vi skulle dock på våra knän krypa, om det gällde, till Jerusalem för att få höra Honom själv säga, vad Han allraförst frågar efter. Nu frågar Han allraförst efter din kärlek.

Dröj ännu med ditt svar, till dess du väl fattat hans mening. Märk: hans första fråga är: Älskar du mig? —. icke: tjänar du mig? lyder du mig? bekänner du mig? utan: älskar du?

För det andra säger Han icke: älskar du mitt, utan: mig. Han säger icke: älskar du mina krafter och gåvor? utan: älskar du mig — mig, såsom själv en gåva till dig, mig, såsom själv, i min person, hela din tröst och salighet?

Vad det första angår, så kan du ju vara säker, att du har kärlek till Jesus, då du tjänar och lyder Honom; ty Jesus säger själv: "Den mig älskar, han håller mina bud; den mig icke älskar, han håller icke mina bud." Och Johannes säger: "Detta är kärleken till Gud, att vi hålla hans bud."

Men bida! Du tyder det för hastigt. Vi skola snart få se, att det icke är säkert, att du älskar Jesus, fastän du på visst sätt tjänar och lyder Honom eller gör de gärningar, Han befaller dig; nej, att "hålla hans bud" är ännu något mer.

Vi skola med Kristi egna ord visa, att man kan vara en utmärkt Kristi tjänare, hava stor andlig upplysning och en stor rikedom på de heligaste gärningar och stor nitälskan för Kristi sak och dock icke rätteligen älska Honom. Ty uti brevet till "församlingens ängel" i Evesus säger Herren uttryckligt, att denne lärare hade icke blott vanlig kristlig upplysning, utan ock en fin, prövande blick — "du har försökt dem, som säga, att de äro apostlar, och äro dock icke, och du har befunnit dem ljugare".

Vidare säger Han uttryckligt, att denne lärare var icke bland dem, som hava blott kunskap, upplysning och ord, utan han hade ock kraft och nit till helig verksamhet. Ja, han arbetade så troget för Herrens Kristi namn, att han fick lida därför, och därvid hade han "tålamod".

För det tredje säger Herren, att denne lärare icke blott var upplyst och verksam med predikande i allmänhet, utan att han ock höll god kyrkotukt i sin församling och emotstod falska lärare. Sammanfatta nu allt detta, och du skall se en skön bild av en mindre vanlig Kristi tjänare, och dock — dock hade han övergivit den första kärleken, och blott därmed var hela hans tillstånd sådant, att om icke ändring skedde, skulle Herren snarligen komma och bortstöta ljusstaken av dess rum.

Härav kan du förstå, att det är något mer att hålla hans bud än att göra vissa gärningar efter hans bud, och att, om du än vore en så utmärkt Kristi tjänare, som denne var, Herren dock har ännu en fråga till dig: Älskar du mig?

 Vad det senare angår, eller att du måste giva akt på ordet mig — "Älskar du mig, icke mitt" — är det just härigenom den äkta brudkärleken skiljer sig ifrån skökokärleken. Många hava en viss kärlek till Jesus, dock blott för de förträffliga ting, som Han verkar i dem och andra, men hava aldrig såsom förtappade syndare blivit frälsta av Honom och intagna av hans blotta kärlek, eller av det Han är i sin person, utan de älska Honom, såsom sagt är, för de sköna gåvorna. Detta är "skökokärleken".

Vi tala icke om ett så grovt folk som Judas Iskariot, vilken följde Jesus för pungens skull, eller trollkarlen Simon, vilken av samma orena begär ville tillhandla sig den Helige Andes gåva; utan vi tala om det obegripligt fina och hemlighetsfulla bedrägeriet av vår självförgudningsnatur, som grundlades genom den gamle ormens tjusande ord: I skolen varda såsom Gud, vetande vad gott och ont är. Ty allt sedan dess har bredvid de sinnliga lustarna också funnits hos oss en lika adamitisk självhelighetsnatur, till vilken människan flyr, när hon förnimmer syndens vederstygglighet. Och när hon då märker, såsom nyssnämnde Simon, att i Jesu namn gives krafter, såsom eljest icke, att hos Honom äro förborgade alla visdoms och förstånds håvor, alla dygders och heliga gärningars kraft, då slår man sig på dessa, blir så en Jesu lärjunge, älskar och följer Honom, tillbeder och åkallar Honom, men allt med ögat på dessa krafter och gåvor, och icke för vad Han gjort och är i sin person. Detta, eller vad Han är och gjort i sin person, kan man med förståndet erkänna och med munnen beprisa, men hjärtat ser på gåvorna, själens hela blick är fästad blott vid dessa, icke vid den korsfäste.

O, att vi dock för Herrens skull och våra själars frälsning bleve så uppriktiga, att vi gåve akt på, vad som är hjärtats föremål, om det är själva nåden, försoningsnåden, tvagningen i Kristi blod. Det hjälper icke, att huvudet och tungan äro kristliga, utan eftertänk, vad som är ditt hjärtas första och sista!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar