"Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig, och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig." (Rom. 9:15)

Gud är stor och självständig, vill aposteln säga, ingen människa. har något att fordra av Honom; ingen människa kan ställa Honom till rätta eller äska skäl, för vad Han gör. Han giver sin nåd, åt vem Han vill.

Så talar ock Kristus, även i liknelsen om arbetarna i vingården, då Han framställer husbondens svar till honom, som knorrade över, att de, vilka kommit i elfte stunden, fått lika mycket som han, vilken hade arbetat hela dagen och dragit dess tunga och hettan. "Min vän", säger husbonden, "jag gör dig ingen orätt, då du erhållit din dagspenning; men jag vill giva denne så mycket som dig. Må jag icke göra i mina ting, vad jag vill?"

På detta sätt avvisas här också judarna och alla självrättfärdiga människor blott med det korta svaret: Gud själv säger: "Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig; och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig."

Tänk nu, vilken outsägligt hög och väldig tröst här gives åt alla fattiga syndare! Den är ock väl behövlig. Vi hava allesammans en natur, som ligger alldeles nedsänkt i självrättfärdighet. Hela vår natur är sådan, att om vi ock hundrade gånger haft den djupaste erfarenhet därav, att allt är förtappat i oss och allt fullkomnat i Kristus, börja vi dock var dag på nytt att söka rättfärdighet i oss själva, nämligen så, att om vi själva få nåd att vara något frommare, då hoppas vi, att Gud är oss nådig; men om vi varit mer olyckliga och haft någon svår erfarenhet av vårt fördärv, då tycka vi, att Gud måste vara vred på oss; då äro vi nedslagna och rädda för Gud, alldeles såsom berodde hans nåd av vår egen rättfärdighet.

Emot denna vår galenskap hjälper ingen upplysning eller erfarenhet; det är en sjukdom i själva naturen, som vi icke kunna undkomma. Men det som då skall uppehålla oss, så att vi icke alldeles följa otrosböjelsen, utan ännu bliva i tron, det är endast ordet.

Måtte vi då även gömma och betänka det ord, vi här betrakta, huru Herren Gud så högtidligt förklarar: "Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig; och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig." Det är alldeles slut och förlorat med all mänsklig värdighet, säger oss Herren här. Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig. Det är blott min egen fria nåd, när jag förbarmar mig över någon syndare. Det finnes ingen människa, som är värd min nåd. I ären allesamman förtappade, om jag ser på eder värdighet. Allt är förlorat hos eder, allt är syndigt och förbannat; det jag gör, det gör jag för min egen skull. Så säger Herren Gud även i Jes. 43: Icke att du, Jakob, har kallat mig. Ja, mig har du gjort arbete i dina synder och gjort mig möda uti dina missgärningar. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer intet ihåg dina synder."

Här må vi då något betrakta grunderna för en sådan nådens frihet. Den första grunden är den, att allt, vad människa heter, är under synden förtappat; att "intet kött kan av lagens gärningar varda rättfärdigt för Gud"; att "den är icke till, som är rättfärdig, icke till en"; att "här är ingen åtskillnad, allesamman äro de syndare". Den frommaste kristen bär ännu i sitt hjärta de största synder, nämligen de som strida emot de största och yppersta buden, och sedan även en hel mängd syndiga tankar, lustar och begärelser emot alla Guds bud.

När det nu står så till med alla människor, då var det ju alldeles nödvändigt, att nåden skulle vara fri och oberoende av oss, så vida någon människa skulle frälsas; ty Herren Gud fann ingen människa, som Han kunde vara nådig för hennes egen skull. Då måste det visserligen vara så, som Han här förklarar: "Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig, och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig."

Den andra grunden, varför Guds nåd är så alldeles fri, är den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus. För sin stora kärleks skull, därmed Gud älskade oss, utgav Han sin evige Son till att bota syndafallet, att taga på sig alla människors synder och för dem betala med sitt liv, samt att med sin lydnad tillfredsställa lagens alla fordringar och förvärva oss en fullkomlig rättfärdighet.

På denna grund är Guds nåd så fri, att Gud icke alls ser efter någon människas förtjänst eller synder, när det gäller den saliggörande nåden, utan är alltid fullkomligt nöjd med alla dem, som äro beklädda med Sonens rättfärdighet, och det alla stunder, de bättre och de sämre. Ty är det endast i Kristi rättfärdighet, vi äro för Gud rättfärdiga och fria ifrån lagen, då äro vi visserligen alla stunder rättfärdiga och fria från all fördömelse, så länge vi äro i Kristus. Skulle Gud ännu se efter vår värdighet, då vore icke rättfärdigheten endast i Kristus.

Sådant säger oss nu Herren Gud i denna sin högtidliga förklaring: "Vilken jag är nådelig, honom är jag nådelig; och över vilken jag förbarmar mig, över honom förbarmar jag mig."