Vilja vi veta, vad som gör oss till kristna, gör oss för Gud
rättfärdiga och till hans rikes medlemmar, då säger här aposteln, att
detta icke är mat och dryck, eller något som vi kunna göra, utan endast
det stora som Gud gjort för oss, endast "Guds rättfärdighet", med tron
anammad. "Den som har Sonen, han har livet." Detta är den
rättfärdighet, vari Guds rike egentligen består.
Därför har ock Luther
kraftfullt och skönt förklarat texten sålunda: "Guds rike, varigenom Kristus regerar över alla troende och såsom en trofast konung
beskärmar, straffar, besoldar, leder och regerar dem, och de även däremot
trösta uppå Honom och villigt emottaga hans faderliga tuktan och straff
och följa Honom i lydnad, är icke världsligt eller timligt, utan andligt.
Det består icke i mat och dryck eller i något yttre ting, utan endast i
rättfärdighet, i tröstande och tillfredsställande av människornas hjärtan
och samveten. Därför är det intet annat än förlåtande och
borttagande av synden, genom vilken samvetet blir befläckat, bedrövat
och förorenat. Ty likasom ett världsligt rike består däruti, att folket
måtte kunna leva i ro och fredligt nära sig med varandra, så giver
Guds rike sådana ting andligen, det förstör syndens rike och är intet
annat än ett beständigt utplånande och förlåtande av synder. Däruti visar Gud sin herrlighet och nåd i detta livet, att Han från
människorna borttager och förlåter synder. Detta är ett nådens rike här på
jorden. Men när synden med sitt hovsällskap, djävulen, döden och
helvetet, icke mer kan anfäkta människorna, då blir det ett herrlighetens
rike och fullkomlig salighet."
Men när vi sålunda blivit befriade från synden och beklädda med Kristi rättfärdighet, då följer visst också därav ännu en rättfärdighet,
som vi kalla "levernets rättfärdighet", vilken består däruti, att vi
genom tron och Anden fått nya hjärtan, så att vi nu i kärlek och villig
lydnad ställa hela vårt leverne efter Guds ord, huru ofullkomligt det
ock lyckas oss. Men vi begynna och fara därefter, att ock vi måtte så
älska och tjäna vår nästa, som Kristus har älskat och tjänat oss. Vi vilja nu icke blott göra vår nästa all rätt, utan ock allt gott, och
bliva så alla människors tjänare, även de svagas och oförståndigas,
blott för att vara alla till tjänst och nytta.
Och när vi sålunda regeras
av kärleken och se endast på vår nästas nytta, då sker det, som Luther
åter säger, att "en kristens gärningar hava intet namn", d. ä. han
gör icke några vissa gärningar, så att man kunde nämna dem, utan
han gör allehanda, som är för människor nyttigt; han är icke mera
bunden av vissa regler, utan endast av den, att älska och göra, vad
kärleken för varje fall bjuder.
Det andra, som aposteln nämner, heter frid. Denna frid består
egentligen i det goda förhållandet till Gud, att vi nu icke mer äro
under hans vrede, utan i hans fulla vänskap och nåd, äro hans barn
och vänner. Men med detta förlikta tillstånd följer ock genom samma
tro ett saligt medvetande därom, så att vi även hava en hjärtats
och samvetets frid, vilken kallas en barnaskapets ande, i vilken vi
ropa: "Abba, käre Fader." De genom syndafallet förlorade barnen
äro åter i Guds vänskap, kunna åter tala med Honom förtroligt, såsom
barn med sin fader. Sådant kan ju i sanning kallas "Guds rike", ja,
"himmelriket på jorden".
Det tredje stycket, han därtill räknar, är fröjd i den Helige Ande.
En kristen har icke blott frid, utan ock fröjd i den Helige Ande, ja,
stundom en "outsäglig glädje i all vår bedrövelse". Denna glädje "i
den Helige Ande" är visserligen också en naturlig följd av den levande
tron på evangelium, vilket ju bådar oss en "stor glädje", såsom ängeln
sade vid Jesu födelse; men på samma gång är den även, likasom tron
själv, en direkt gåva av Gud och ett sådant Guds verk, som ingen
känner utom den, som erfar det.
På denna fröjd över evangelii nåd
hava vi många exempel i Skriften, såsom de tretusen på pingstdagen,
den etiopiske kamereraren, fångvaktaren i Filippi m. fl. Den själ,
som ifrån vredens tillstånd kommit i förlikning med Gud och nu i
Andens ljus ser, uti vilket himmelrike av nåd och salighet hon då inträtt,
måste ju innerligen glädjas och fröjdas, om hon är vid klar besinning.
Denna fröjd gives ock ofta i rikaste mått genast vid den första
trosvissheten och i de ljuvliga bröllopsdagarna, då Brudgummen är nära eller
förnimbar, då ännu icke hans fördöljande och andra prövningar blivit
för svåra. Dock gives fröjden mycket olika, efter Herrens särskilda
uppfostran med olika själar, och vanligen så, att den, som har mindre
bedrövelser, också har mindre av den övernaturliga glädjen, då däremot
efter en större bedrövelse vanligen gives en större fröjd — såsom de
heligas historia och erfarenheten lära oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar