Vad dessa ordens betydelse angår, är det visst även sant, vad
skarpsinniga tolkare anmärkt, att "livet" här måste tagas i dess
allra vidsträcktaste bemärkelse, betecknande allt det liv, som utgått från det
skapande ordet, helst som i gr.- texten icke står "livet", utan "liv"; och vi veta, att när Gud genom ordet skapade allt, vad liv heter på
jorden, det var ifrån ordet allt detta liv utgick.
Men när vi betänka
evangelistens andliga syfte i sina skrifter samt hans talesätt på andra
ställen, såsom i 1 Ef. 5: "Livet är i Guds Son;" "den som har Sonen,
han har livet, den som icke har Sonen, han har icke livet;" så har
han utan tvivel förnämligast tänkt på människornas andliga och eviga
lif, människosläktets frälsning, vilket var huvudärendet för Guds
Sons människoblivande.
Det är utmärkande för Johannes, som plägar
framställas med solörnen till sin bild, att hans blick är djup och skarp,
och att han i enkla och ringa ord inlägger mycket höga och djupa tankar.
Uti detta språk är utan tvivel hans blick riktad därpå, huru hela
människosläktet enligt Guds första dom: "På vad dag du äter därav, skall
du döden dö", genom syndafallet förlorat allt det liv, som var av Gud,
och att detta liv nu finnes endast i Sonen, åt vilken enligt hans egna
ord allena är givet att hava liv i sig själv och göra levande, vem
han vill.
Johannes har här antytt, att allt, vad någon människa
kan göra och åstadkomma för sin frälsning, är och förbliver alltsammans
dött, eller att ingen människa även med den högsta ansträngning att
göra Guds vilja och att tillkämpa sig livet förmår detta mer, än ett
dött och stinkande lik kan göra sig självt levande. Likasom i hela
skapelsen icke finnes ett grässtrå eller en mask, som icke allenast genom det
skapande ordet fått sitt liv, så har ock ingen i hela mänskligheten någon
förmåga att genom sig själv leva i Gud och förvärva det eviga livet,
utan allt, vad vi göra, lämnar oss ännu alltid i döden, tilldess vi,
förtvivlande på allt eget görande, blott höra Guds Sons röst och
därigenom bliva levande.
Såsom Herren själv betygar: "Sannerligen
säger jag eder: Den tid skall komma och är nu allaredan, att de döda
skola höra Guds Sons röst, och de henne höra, de skola leva." Och vi veta, att Kristus har på annat ställe så starkt talat om denna
andliga död, att Han helt enkelt liknade några andligen döda människor vid
ett lik, som skulle begravas, då Han sade till mannen, som ville
begrava sin fader: "Låt de döda begrava sina döda." Därmed har Herren
nog starkt uttalat, att livet är blott i Guds Son, att den endast som har
Sonen, han har livet.
Men att hava Sonen, det är icke att blott
bedja till Honom eller att arbeta på att tjäna Honom, utan det
förutsätter att hava blivit född av Gud, att hava blivit en ny och
levande människa, som kan med Paulus bekänna: "Men jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i
köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mig och givit
sig själv ut för mig."
Så säger ock Paulus på annat ställe: "Om en
lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten
sannerligen av lagen" — men det har han i sina brev vidlyftigt och starkt
bevisat, att ingen lag är given, som kan göra rättfärdig och levande.
Det är en viktig lärdom, att allt, vad vi göra efter Guds heliga
lag, och all lagens verkan på människan icke giver liv; ty lagen kan blott
kräva, vad som finns hos människan, och det är icke liv. Endast
densamme, som i begynnelsen skapade liv, kan giva livet, då Han blir
själens liv och frid. Så är nu detta textens mening, att blott Han
är livet.
På detta sätt har ock Luther förstått vår text, då han säger:
"Medelst detta enda språk är nu all mänsklig förmåga och alla mänskliga
gärningar nedslagna. Huru vill du nu upphöja den fria viljan och
egna förtjänsten. Gör allt, vad du förmår, gör alla helgons och
änglars gärningar, så är det dock alltsammans dött; ty här står dock
klart och otvetydigt, att vad som icke är i ordet, är idel död."
O, att alla arbetande och betungade själar ville betänka och tro,
att med allt, vad de någonsin med högsta ansträngning kunna göra
till sin själs omvändelse och helgelse, förbliva de dock alltid andligen
döda och förtappade, så länge de icke misströsta på allt sitt görande och
komma till Sonen, som allena har liv och giver liv; att allt vårt
arbete således är fåfängt. Skall något andligt och evigt liv vinnas,
måste det åter ske blott genom samma allsmäktiga skapareord, som i
begynnelsen sade: "Varde", och det vart liv.
Likasom all
människokonst på jorden, huru mästerligt den än till den yttre formen kan efterapa
ett skapat ting, icke kan skapa något levande, skapa liv — allt vad
som heter liv, det kan endast Gud göra — så är ock all
ansträngning att erhålla ett andligt liv fåfäng. Blott i Honom, som heter Ordet och i begynnelsen gjorde allt liv, blott i Honom är ännu alltid
det andliga och eviga livet.
Sådant ville den djupsinnige Johannes
här säga om Ordet: I det var livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar